Sv: Stanna eller gå?
Vad är det som krävs för att du ska bryta med honom totalt?
Det mesta jag läser är hur
du ska
ändra dig, hur
du ska göra honom
glad och nöjd, hur
han bestämmer vad och var du får vara.
Dessutom mår du sämre och sämre psykiskt.
Vad skulle
du få ut av ett förhållande med denna mannen om det fortsatte? Skulle du må bra som person? Känna dig trygg? Känna att dina barn växer upp i en trygg och stabil miljö?
Man har alltid en massa ursäkter. Ska bara det här, ska bara det där. Och sedan fortsätter man att vänta. Väntandet går över från dagar till månader till år. Ända tills brytpunkten kommer (om den kommer) och då undrar man varför man inte gjorde det tidigare.
Vill han inte samarbeta med dig nu så är det hans problem. Han som går miste om umgänge med tösen. Du måste tänka på dig själv och dina barn. För när du mår bra så kan de ge dina barn det bästa.
Jag har själv varit i 2(!) förhållande där det har pågått psykisk misshandel. Den första var värst där jag var tvungen att inställa mej vid datorn inom en viss tid. Han gjorde slut, ångrade att han hade träffat mej osv och så kom han ut till mej igen nästa fredag. Han kallade mej saker och sa att jag var dum. När jag skulle köra halkan så blev han skitsur på mej (jag fick reda på det dagen innan jag skulle köra) och det slutade med att jag sa förlåt.
När det var tal om ett välbetalt jobb som elektriker sa han att jag var dum i huvudet om jag tog det jobbet. Sa aldrig något till honom om att jag tog det och mamma hjälpte till att "täcka upp". När jag bara 1½vecka senare får möjlighet till fast jobb på ett annat företag så var det inget jobb som skulle passa mej. Givetvis frågade jag vad för jobb jag passade för och fick inget svar.
Första sommaren när vi gått ut gymnasiet (vi gick i samma klass) så var jag hos honom i princip varje dag. Fram mot hösten så skulle vi bara ses på helgen. Och då fick jag bara komma in på speciella tider ofta kring 20. Sedan titta på tvprogram som han bestämde, sedan sova, och så fort han vaknade så skulle jag hem igen..
Detta fortsatte till september året efter då han ville ha paus. Pausen varade i ca 1 månad. Sedan blev vi tillsammans i en vecka och då orkade jag inte längre vara tillsamman med idioten. Därefter följde samtal där han hotade att ta livet av sig, att det var mitt fel att han kände det så osv.
Ledsen att jag kapade tråden med min historia men jag vill få dig till att förstå. Det går att gå vidare! Mitt liv ser inte alls ut så här idag. Jag har en väldigt snäll sambo, 2 hästar, en hund och framför allt en stabil tillvaro. Lär dig något av detta förhållandet och gå vidare. Det finns inget värre än att se en person tyna bort framför ögonen på en. Oavsett hur mycket man försöker rädda personen så går det inte om personen inte vill bli räddad.
ja, jag blir väldigt frusterad av sånna här förhållande. Kan inte ens se psykisk misshandel eller oskyldiga lida på tv