Jag tror inte att det är så mycket det det handlar om inom AR (utom på utrustningssidan som är väldigt lukrativ) utan snarare att ridningen blir så mycket enklare med avarterna. Det handlar om psykologi.
AR, liksom många andra specialinriktningar (inte bara inom ridning), lockar väldigt många yrkeskvinnor med duktighetssyndrom. De är ofta välutbildade - och inte sällan välbetalda. De är också ofta lite osäkra i sin roll som ryttare, och relationen till hästen är jätteviktig.
Vad händer då när de börjar med AR? Jo, från att komma från standardundervisningen på ridskolorna som fortfarande i stort handlar om att ta order, så betraktas de plötsligt som tänkande individer! Och deras hästar ses plötsligt som individer i stället för att ställas mot en bedömningsmall. Dessutom fokuserar den här tränaren på det positiva i stället för att bara tala om vad man gör fel. Som elev blir man sedd och kan börja växa som människa. Och det här är bara bra, eller hur? Det kan vi väl alla vara överens om. Bort med alla stöddiga tränare som trycker ner elever och rynkar på näsan och det som inte duger.
Med AR försvinner också många konflikter mellan ryttare och häst. Hang and bang vill man inte hålla på med. Detta är också jättebra. Bland de mest positiva upplevelserna jag bär med mig från mina år med AR är alla de hästar man har sett som kommit till sin första kurs med bekymmersrynkor över sina sorgsna ögon, men lämnat ridhuset med en öppen, nöjd och lugn blick. Problemet är bara att det ofta bara är konflikterna som försvinner, inte grundproblemen. Det är klart att det blir ganska friktionsfritt om man låter hästen förböja sig (lätt) i stället för att böja på riktigt (jobbigt), om man rider långsamt i stället för att be om ordentlig bakbensaktivitet, om man lägger på stång i stället för att rida igenom hästen alternativt låter den gå i fri form framtill i "samlingen". Och detta ser man gång efter gång, inte minst på majoriteten de inskickade bilderna på detta forum, när det är så himla utbrett så är det knappast en ren slump eller bara enstaka tränare som tillåter detta...
Dessutom är det inom AR tillåtet att leva ut sina fantasier, vara prinsessa eller riddare även till vardags. Man får ha fina klänningar om man vill, man får vara quinna , sadlarna är jättesköna, det är massor av elegant bling på tränsen. Och det är väl också helt OK!
Inom AR blir man alltså sedd, man slipper konflikter med sin häst, och inriktningen är väldigt tillåtande och bejakande. Dessutom får man veta att det är fantastisk friskvård - eller sjukgymnastik (och här är AR ute på farligt vatten) - för hästen. Inte konstigt att den drar folk!
.