Det är en låda, med vissa del av (nästan hela?) fasaden mot sjöutsikten gjord i glas. Vore det inte för de myckna glaset, så skulle det lika gärna vara en bunker, med viss del del ovanför mark. Fasaden är putsad (antagligen murad med leca), medan jag hellre ser en träfasad i skärgårdsmiljön, som bryter av mot klipporna. Det blir liksom "sten på sten", vilket för mig ger ett onödigt hårt uttryck.
Huset "känns" syntetiskt, vilket ju alla hus är egentligen, men den fyrkantiga hårda formen mitt bland klippor, är otrivsam, motsatsen till harmonisk.
Jag vill inte bo "på en scen", i en utställningsmiljö, jag vill bo i ett hem. Ett hem innebär möjligheten att skapa hemkänsla, och kunna variera över tiden, beroende på olika behov: med/utan, små/stora barn, katter/hundar, ung, medelålder, eller äldre.
Det är (enligt mig) otrivsamt att befinna sig i rum med hel glasvägg. Det är i stort sett omöjligt komma undan solen (både ljus och värme, utan att använda väldigt rejäla solskydd (markiser, persienner, gardiner m.fl.) varav markiser inte fungerar när det blåser, vilket det lär göra både nu och då, i ett högt fritt läge med sjöutsikt...Och vad är poängen med de stora glaspartierna när man måste dra för gardiner "hela tiden"?
Dessutom bidrar stora glaspartier (hel vägg av glas) till att skapa svårmöblerade rum, man kan ju inte precis ställa en bokhylla mot glasväggen, men det spelar nog inte de nuvarande ägarna till huset någon roll, det syntes väl ungefär lika mycket böcker i det huset, som jag har på nattygsbordet (och hyllorna under).
Huset verkar mer vara en statussymbol, en samling med bevis på vad man haft råd med än ett hem.
Vin och spritsamlingen, det uppstoppade vildsvinshuvudet ger mig rysningar...