U
ulda
Sv: Sova i eget rum?
Fast...
Jag är visserligen för att barnen har eget rum (både för deras skull och min egen) men det är inte alltid så lätt att låta bli att ha dem i sin säng. Jag hade som ENDA princip innan jag fick barn (vilket jag högljutt deklarerade för alla) att det inte skulle sova några barn i min säng. Men sen blev det kejsarsnitt och jag kunde inte resa mig ur sängen och hade inget val än att låta dottern sova brevid mig på BB. Upptäckte då att det var mysigt (något jag inte alls hade nån som helst förståelse för innan jag fick barn - jag var väldigt bestämd där, men det har jag fått äta upp). När hon var strax över 1-2 veckor gammal klarade jag av att resa mig upp ur sängen utan hjälp och då fick hon flytta över och sova brevid oss i spjälsängen. Och vid 2 mån flyttade vi som sagt in henne till sitt rum.
Och numera, vad gör man om hon så fort man varit uppe till hennes rum och stoppat i nappen och gått tillbaka och lagt sig igen börjar skrika för att hon tappat nappen... Om och om igen. När man varit uppe 7 gånger har man tröttnat och så vet man ju att hon sover så gott mellan oss och det är nära till nappistoppning... Ja, man flyttar över henne ändå. Jag som SVOR på att aldrig ha henne i sängen. Varför jag började? Jo, vi flyttade över henne om mornarna men sen tenderade tiderna bli tidigare och tidigare och numera flyttar hon över nästan varje natt vid 3-4-tiden.
Fast hon somnar alltid i sin säng, och det är jag väldigt tacksam för.
Enya skrev:Och jag känner som Olius att det är ovanligt ati inte vilja ha sina barn i sängen, de reaktionerna jag har fått på det här är just att jag nästan är en dålig mamma som inte vill ge mina barn trygghet och närhet osv.
Såg i andra tråden att Bebben har samma åsikt som jag och det kändes faktiskt jättebra, att inte vara ensam om att tycka att det är skönt att ha barnen i eget rum och egen säng, och ha sin hund i sängen.....
Fast...
Jag är visserligen för att barnen har eget rum (både för deras skull och min egen) men det är inte alltid så lätt att låta bli att ha dem i sin säng. Jag hade som ENDA princip innan jag fick barn (vilket jag högljutt deklarerade för alla) att det inte skulle sova några barn i min säng. Men sen blev det kejsarsnitt och jag kunde inte resa mig ur sängen och hade inget val än att låta dottern sova brevid mig på BB. Upptäckte då att det var mysigt (något jag inte alls hade nån som helst förståelse för innan jag fick barn - jag var väldigt bestämd där, men det har jag fått äta upp). När hon var strax över 1-2 veckor gammal klarade jag av att resa mig upp ur sängen utan hjälp och då fick hon flytta över och sova brevid oss i spjälsängen. Och vid 2 mån flyttade vi som sagt in henne till sitt rum.
Och numera, vad gör man om hon så fort man varit uppe till hennes rum och stoppat i nappen och gått tillbaka och lagt sig igen börjar skrika för att hon tappat nappen... Om och om igen. När man varit uppe 7 gånger har man tröttnat och så vet man ju att hon sover så gott mellan oss och det är nära till nappistoppning... Ja, man flyttar över henne ändå. Jag som SVOR på att aldrig ha henne i sängen. Varför jag började? Jo, vi flyttade över henne om mornarna men sen tenderade tiderna bli tidigare och tidigare och numera flyttar hon över nästan varje natt vid 3-4-tiden.
Fast hon somnar alltid i sin säng, och det är jag väldigt tacksam för.