Jag har ju nu ätit Metmorfin i 12 dagar. Magen rasar varannan dag. Hade uppföljning gällande mina fastevärden idag och nu tycker de att jag ska gå över till insulin, eftersom pillrena inte haft någon som helst effekt på mina värden. Mycket magsmärta för ingenting, det är väl kontentan. Har sett det med egna ögon när jag tagit mina prov såklart, någon effekt för mina fastevärden har pillren inte haft.
Men jag började gråta i telefonen. Tanken på ytterligare en spruta, oavsett storlek på nål, blev för mycket. Jag vill inte. Barnmorskan sa att jag antingen kunde fortsätta envisas med tabletterna, för att ge dem ytterligare en chans. Utifrån mina fastevärden är det ingen fara på taket sa hon, de är så pass låga att inga beslut är akuta. Jag kan få fundera ett par dagar på hur jag vill göra.
Hon var helt normalstor på ultraljudet förra veckan. Fastevärden strax ovanför de 5,3 som satts i vår region, 5,6-5,8 står det på displayen om morgonen.
Som jag känner nu är jag beredd att chansa, för hur stor är risken att hon blir en gigant på den lilla tid vi har kvar på den här resan utifrån TUL? Knappt 6 veckor kvar tills hon är beräknad, om vi går 40 veckor ut.
För min hjärna skriker nej, inte mer nu.
Jag är rätt trött på att vara gravid, värmen, ont i händerna, kramp i vaderna, alla extrakontroller som varit eller är planerade, tabletter, sprutor , sammandragningar...
Jag har aldrig varit speciellt foglig för vårdens råd, alltid ifrågasatt och tagit mina egna beslut till sist. Men då har ju saken bara handlat om mig, nu har jag ju henne i magen att tänka på också..
Vågar jag gå min egen väg nu också...? Eller är jag bara oansvarig då..?