Hur mycket får man gnälla? Är det ok att känna som jag gör? Mina funderingar idag.
Egentligen känner jag att någon större rätt att gnälla har jag inte, men inuti känner jag annorlunda. Jag tar ju mina heparinsprutor, vilket är långt ifrån roligt. Dessa har ju som jag nämnt innan fått mig att i stunden fundera på om jag skulle vilja gå igenom samma sak igen. Kommer det kännas annorlunda när hon väl är här? Att jag glömt allt då?
Man konstaterade under kub att jag hade ökat risk för havandeskapsförgiftning, så jag har knaprat vanliga Trombyl sen dess. Inte så farligt att knapra ett piller till, men jag är rädd för havandeskapsförgiftning - därmed har "domen" hängt över mig som ett orosmoment.
Men så kom nästa dråpslag - graviditetsdiabetes. Jag nockas av känslan, orättvisan. Hur kunde det bli så? Jag har ju stenkoll på min mat, äter nyttigt, lever bra. Barnmorskan menar att jag inte ska känna så, det har med hormoner att göra. Men känslan är där i alla fall. Jag har gått upp 15 kg nu, känner mig redan som en klump - och då är det oerhört frustrerande att få påtryckningar om att träffa dietist. Nej har jag sagt två gånger nu, det är inte ens en fråga för diskussion. Aldrig. Jag äter det jag äter utifrån etablerad forskning och jag vet att jag äter bra.
Vätskan i kroppen känns i handlederna nu. Jag kan knappt gå ett par timmar utan stödstrumpor innan fötterna svullnar. Min ena höft har börjat göra ont, så nätterna är inte kanon.
Idag tog man beslut om att sätta in Metmorfin, ytterligare piller. En sak till att hålla reda på, förutom att sticka sig själv i fingrarna fyra gånger per dag. Ytterligare två ultraljud. Samtal med läkare för planering.
Och jag vill bara spy på skiten. Hade inte det varit för hon i magen hade jag tackat nej till glukosbelastning och nu kommande behandling. Det räcker liksom som det är. Jag som redan avskyr vården dessutom, det känns som jag bara blir plågad. Det är ju inte så jag vet, men det känns så.
Förstått att man blir remitterad till sin vanliga VC för uppföljning av blodsocker efter graviditeten. Tycka vad man vill här, men det har jag bestämt mig för att tacka nej till - jag vill inte bli utredd för något jag inte själv vill bli utredd för. Saker ska vara på mitt initiativ och utifrån mitt behov, ej vad någon annan säger och tycker.
V 32 nu, halva har passerat. Känns som en oändlighet kvar. Men det är ju inte det, egentligen.
/Gnällis
Bara sitta still och vänta i ett väntrum på vårdcentralen, ingen risk att man somnar iaf för det är en himla massa spring. 
Dock glad att jag slapp illamående.
Undviker viss mat och äter inte i samband med sänggåendet, men det hjälper inte! Knaprar alla möjliga receptfria tabletter, men hjälper bara för stunden. 
