Vi åkte som sagt in på koll på eftermiddagen. Fick göra ctg och sen kom läkaren och sa att kurvan inte såg normal ut för honom så hon gjorde ultraljud. Flödena i huvud och navelsträng var ökade och med nåt extraslag (?) från hjärtat.
Läkaren började prata om att ev plocka ut honom. Då började vi bli nervösa.
Fick gå tillbaka för nytt ctg och plötsligt gick allt i en rasande fart. Fick höra att allt tydde på anemi hos liten och han behövde ut nu nu nu.
Mina kärl sprack (narkosläkaren fick slutligen i en kanyl), hunden satt i bilen (vi skulle ju bara upp på koll), tårarna började rinna och vi ringde våra mammor som skulle mötas upp och komma och hämta hunden.
Rullades till operation (minns jag såg tiden, 17.07, i en korridor) fick kateter och ryggbedövning - vilket trots väntan inte tog.
Här nånstans hade jag brutit ihop och grät för fullt.
Fick höra jag skulle sövas, sambon fick gå ut och skulle få komma in när jag sov.
Har aldrig blivit sövd förut, fick höra jag skulle få nåt sövningsmedel som gjorde att det smakade lök i munnen - det stämde.
Såg dubbelt några sekunder och sen vaknade jag, lätt förvirrad och trodde allt var en dröm, på uppvaket.
Blev väl omhändertagen och fick höra att det inte var en dröm, vi hade fått en son som mådde ok. En bm jag kände igen sen innan, som sagt hon skulle vara med hela tiden kom också och bekräftade det.
Sambon kom till mig efter en stund och visade bilder. Han bröt ihop lite, för det hade gått så fort att han inte fick komma in förrän liten var ute. Då andades han själv, men han hade haft 1 på apgar-skalan när han kom ut.
Efter nån timme fick jag komma upp till neonatalen och fick liten på bröstet
.
Blek men levande var han.
Två omgångar blod har han fått och man letar nu orsaken till anemin. Misstanke finns om mina mediciner eller fel på min moderkaka så jag stulit tillbaka blod av honom....
2366 gram och 48 cm var han när han komma kl 17.38 den 16/4 i vecka 33+5
Igår var han redan piggare men han är så liten och hjälplös att det skär i mig. Har svårt förstå vad som hänt och ska få prata med kurator ansluten till avdelningen.
Är rätt öm, framförallt känner jag hur tarmarna gör ont (har ju Mb Crohns) men kom upp på benen igår och slapp då urinkatetern.
Enligt läkare var det rätt odramatiskt för dom under kejsarsnittet, med tanke på litens ålder. Det känns rätt bra att få höra.