Tänkte att jag skulle hoppa in i den är tråden
Vi fick för en vecka sen en pojke i v.27 efter att moderkakan lossnat. Han mår tack o lov bra än så länge men det har ju vänt lite upp och ner på vår vardag..
Trillade omkull när jag jagade en förrymd häst som fastnade i elstaketet, hon drog iväg med staketet och jag lyckades fastna och blev fälld och skadade fingrarna på onsdagskvällen men landade på rygg så hade inte en tanke på att det på nått vis skulle varit nån fara för bäbisen. Hade varit lite öm i magen redan innan, så frågan är om inte fallet bara gjorde att den faktiskt lossnade ännu mer..
Jobbade en 10-timmars tur på torsdagen, men fingrarna bultade rätt så bra och hade haft lite sammandragningar under natten och det fortsatte under dagen.
Mannen körde mig till akuten när jag slutade jobbet, mest för att kolla att såren inte var för djupa i fingrarna.. Väl där nämnde jag att jag hade haft sammandragningar, och dom tyckte då att vi skulle åka till centralsjukhuset och kolla bäbisen.
På väg dit sa jag till min man att strunta i det, vi hade ju barnen med oss och det började bli sent.. Hade ingen lust att sitta på akuten med dom halva natten plus att jag skulle börja jobba kl 4 morgonen därpå.. Han gav sig dock inte utan sa att vi kör, och i värsta fall skulle han ta min tur på jobbet (samma arbetsplats).
Väl där så gick jag in medan han väntade i bilen eftersom barnen somnat. Fick stå upp och vänta eftersom det var fullt, och lång väntetid, tror jag hade 20 nr före mig bara för att få komma in till en sköterska.. Fick mer sammandragningar och det kom förbi en sjuksköterska och frågade hur det var med mig och han kallade på förlossningspersonal med en gång. In på nått rum, en barnmorska kände lite på magen, jag var väldigt öm, och läkaren kom in bara nån minut senare med ultraljud. Hon la i princip bara på ultraljudet och tittade snabbt, sen sa hon att dom skulle plocka ut bäbisen med en gång eftersom moderkakan lossnat. Jag trodde att hon drev med mig, i min värld fanns det inte en tanke på att det faktiskt skulle vara något utan att det var normalt. Med en gång kom det in en massa folk som gjorde mig i ordning för snitt, jag ringde min man och grät, kunde knappt få fram ett ord. I mina tankar var barnet redan förlorat..
Jag var vaken under snittet men önskar att jag var sövd så jag hade sluppit höra vad dom sa. Nått mummel om att barnet måste ut nu, och sen när dom väl fått ut barnet hörde jag bara att dom måste få stopp på blödningen. Efter det minns jag inget mer.. När jag väl vaknade upp efteråt så mådde jag bra, min man var där och in kommer en läkare som börjar prata om att när bäbisen kom ut var den stabil, väl utvecklad för sin ålder och hade kunnat andas själv m.m Det enda jag hörde var att han pratade i dåtid och började gråta igen så han fick snabbt tillägga att han fortfarande levde...
Jag hade förlorat 2 liter blod, vilket jag inte tyckte lät så mkt och tyckte inte att dom behövde ge mig blod, tills sköterskan förklarat att vi bara har 4-5 liter.. Var yr ett par dagar men det gav sig ganska fort och blev utskriven från förlossningen efter 4 dagar.
Jack, som vi döpt bäbis till har varit fortsatt stabil. Han kommer få vara kvar på neonatal tills han är minst 34 fullgångna veckor, så just nu är det lite pyssel att få ihop tiderna så att det ska bli så bra som möjligt för alla iom att våra två äldre barn är lite för små för att vara intresserade av att sitta still och tyst inne hos sin lillebror
.. Men vi försöker vara där 5-6 timmar om dagen, han ligger i kuvös men får komma ut och ligga hud mot hud ett par timmar om dagen. En väldigt märklig känsla att ha honom på bröstet, han ligger och tittar lite och har små läten för sig
Ser egentligen ut precis som en fullgången bäbis, fast i miniatyr
Han vägde 1250 när han kom så ungefär en tredjedel så mkt som dom två äldre gjorde.
Just nu längtar vi efter att få hem honom och få börja det där bäbismyset med barnvagnspromenader och allt annat... Slippa känna sig så splittrad, man har dåligt samvete för honom när man är hemma och för de två äldre när man är på sjukhuset
Så här i efterhand känner jag mig så otroligt tacksam för dom som jobbade på akuten, han hade inte klarat sig så länge till.. Och givetvis för min man som själv kan gå med en axel ur led utan att åka in, men tvingar in sin fru till akuten för ett par sår i fingrarna
Smällen var nog dock lite mer än vad jag trodde, två sköterskor flämtade till när dom såg mig (fick inte lov att duscha själv eftersom jag var yr och rätt påverkad av morfin) och påpekade att rygg och baksidan av benen var väldigt blåslagna, bad min man ta kort på det sen så jag kunde se och ja.. 5 blåmärken, vågrätt längs med rygg och ben, ca 5 cm breda... Fattar inte hur jag lyckades få dom, men måste ha fått det av undertråden på staketet...
Jag som slutade rida tidigt i den här graviditeten för att jag var rädd att nått skulle hända..
Känner att texten är minst sagt osammanhängande men är så svårt att få med alla bitar på rätt plats, det hände så mkt på så kort tid..
