Vaknade snortidigt i vanlig ordning och kunde inte somna om, bitter över sömnlöshet och över att dagen D hade kommit utan minsta tecken på att förlossningen var på g.
Framåt morgonen började dock värkarna smyga sig på, vid 10 började jag klocka för skojs skull (har man varit vaken sedan kl 3 har man lätt börjat få lite tråkigt vid 10), korta och oregelbundna. På två timmar varierade de mellan 30-50 s långa och 4,5-14 min emellan. Gick ut någon timme och fixade med djuren, åt lunch och lite sådant. Värkarna höll i men var fortfarande väldigt oregelbundna.
Bänkade mig för EM-finalen och upptäckte efter en stund att värkarna avtagit och att jag inte haft någon på ca en halvtimme, blev besviken och ungefär samtidigt kom de igång igen vid 17, dock glesare än förut, 12-20 min emellan. Vid 18.30 gick de från som minst 8 min emellan till 2,5 min, vi bestämde att maken skulle köra ettan och hunden till mina föräldrar just in case för att slippa göra det mitt i natten, fortfarande var dock ingen av oss, min BM-mamma inkluderad, säkra på om det ens skulle bli av. Maken var borta ca en timme, värkarna pendlade mellan 3-12 min ungefär. Jag började bli rätt så sömnig och försökte få sova men hölls vaken av värkarna.
21.30 gjorde jag paus i klockandet för att duscha och packa det sista för att ha allt klart om vi behövde köra, började klocka 22.10 för jag tyckte att de började komma tätt. Jodå, från 3,5 min till strax över 2 min tickade det ner på en halvtimme, men fortfarande höll de sig bara runt 40-50 s och jag andades igenom dem. Vi ringde förlossningen vid 23 ändå med tanke på att det gick snabbt förra gången och att vi har 45 min att köra, de tyckte vi kunde komma in på kontroll åtminstone.
Inne på rummet och kopplad till CTG ca 00.10, andas fortfarande igenom värkarna som ännu är ganska ordentligt oregelbundna i både frekvens, tid och intensitet, jag kan andas mig igenom dem.
00.30 kommer BM in och presenterar sig samt kollar hur öppen jag är. Jag ber en tyst bön om att jag iaf ska vara öppen en 5-6 cm och att vi inte blir hemskickade. Öppen 8 och BM känner huvudet, tjoho! Hon börjar prata om att ta vattnet för att snabba på lite eftersom jag var så sömnig eller låta det vara och ta lite längre tid, jag får aldrig svarat pga värkar och hon ägnar sig istället åt att försöka få rätt på någon registrering i datorn.
Värkarna kommer tätt och här någonstans ber jag om lustgas, maken reagerar med "Så pass?
" eftersom jag fortfarande bara blir tyst och andas när de kommer. Lustgasen gör noll och ingenting, testar ett par värkar men tycker bara att det är drygt för att jag inte kan ta djupa andetag.
00.45 Ber maken om vatten, får första krystvärkarna och vattnet går
BM håller fortfarande på med datorn, på andra krystvärkarna lyfter hon på filten för att se hur det går, då är huvudet synligt. Två värkar senare, 00.55, är han ute. Jag kan själv ta emot honom och lyfta upp på bröstet
Maken frågar om jag fortfarande vill ha vatten.
BM och USK tackade för showen, eftersom jag var tyst genom värkarna hela tiden hade ingen av dem fattat hur nära det var haha. Vi sa ju att jag föder snabbt
En liten rispa till bristning som inte behövde sys, ingen tyngdkänsla neråt, inga problem att gå på toaletten, knappt något avslag. Jag som minns tiden efteråt som rätt ordentligt plågsam med ettan undrar om kroppen fattat att ungen är ute än? Eftervärkarna var förstås
men de höll ju bara i sig ett par dygn.
