Socialt obekväm?

[_FiA_]

Hur många är det där ute som är socialt obekväma? Är det vanligt eller ovanligt?

Jag vet hur jag ska bete mig socialt har inga problem att läsa av folk o.s.v. Men det kommer inte naturligt för mig, efter en kväll där jag umgåtts med mycket folk så är jag helt slut i huvudet. Jag övertolkar allt som alla säger och tänker hela tiden på hur folk uppfattar mig. Det skulle vara intressant att få veta hur andra uppfattar mig, har rätt låg självkänsla/självförtroende. Jag drar på ett smile, och får höra att jag verkar glad, men egentligen är jag nog rätt osocial. Men livet blir så mycket lättare om man är social, hela samhället bygger liksom på det så jag går in i den rollen ändå.

 

[ekra]

Apropå fake it til you make it finns ett bra Ted talk om hur du kan påverka både dig själv och andra med hjälp av ditt kroppsspråk. http://www.ted.com/talks/amy_cuddy_your_body_language_shapes_who_you_are

Alla borde se och lära av detta.

 

[Björk]

Men om man som introvert umgås med en extrovert kan det tex bli så att den extroverta ska prata jämt och umgås jämt. Om jag reser med en extrovert kompis blir hon sur om jag säger att jag behöver tid för mig själv. Hon förstår inte varför jag vill vara själv och tycker jag är otrevlig. Då kan set bli problem. Samma sak när jag haft relation med extrovert- det tar min energi att umgås med ngn som vill umgås jämt och prata jämt etc.

Det där är nog något annat än att vara extrovert kontra introvert. Jag antar att jag skulle klassas som extrovert. Men är ändå en person som verkligen gilla att vara ensam. Också. De vänner jag har som är mer introverta (än mig) låter nog mig babbla på mer när vi umgås än vad de gör själva. Men jag har INGA som helst problem med om någon vän säger till mig att de behöver vara ifred. Skulle jag resa med en vän skulle jag ta det för självklart att vi vill ägna ett antal tillfällen under en vecka för att vara för oss själva. Eller vara tysta tillsammans (t ex läsa varsin bok i flera timmar).

Trots att jag nog skulle beskrivas som extrovert så kan jag själv känna igen mig fullkomligt i att det är jobbigt med kompisar som vill umgås JÄMT. Nu är jag förälder och gift, men om jag ser på livet hur det var när jag var singel och barnlös så hade jag aldrig det där behovet av att ständigt ha någon vän närvarande. Jag fick ju social stimulans på jobbet och på vardagkvällar kanhända jag träffade någon i stallet, men åkte jag inte dit så var jag helst med mig själv.

 

[Björk]

Jag är praktexemplet på en introvert, ändå är det alltid jag som får ta hand om eventuella elever och/eller ny personal på jobbet. Anledning: jag blir paniktrevlig. Tycker att det är jättejobbigt när det blir tyst och besvärligt med nya personer, så jag håller låda hela tiden och uppfattas nog som väldigt social. Kompenserar gör jag med skumma fobier när jag är hemma.
Lägenheten är helig mark, till exempel, där får ingen komma in som inte förvarnat minst ett par veckor i förväg. En gång firade jag födelsedag i trappuppgången när en gammal klasskamrat inte ringt innan och sagt att hon skulle titta förbi..

Vi är nog lite knäppa allihopa, och ganska vanliga.

Jag har en släkting som är väldigt social, i de allra flesta sammanhang. Men jag som närstående kan se att det finns en slags "paniktrevlighet" i personen (bra beskrivning!) . Precis som du beskriver uppfattar jag den personen; det blir nästan lite forcerat och hen har nog svårt att acceptera tystnaden. Lite också som att den jag känner behöver uppfylla sin självbild som en mycket social person. Jag gissar att detta inte är fullt lika tydligt för bekanta som inte känner hen lika väl som jag.

Själv kan jag känna mig smått obekväm när jag är med i de sammanhang där detta sker; jag känner ju som att jag ser en ganska stressad person som överkompenserar så att hen nästan "kör över" de andra.

 

[Björk]

Jag vet inte riktigt, men jag tror det. För jag tänker så här (utgår från mig själv) att om det är någon som tar mycket plats så tar det på min energi att vara med den personen eftersom jag då kommer reta mig på hur mycket plats personen tar.

Nu blir jag också nyfiken; det retar dig alltså att någon tar mycket plats? Även om du själv inte vill ta lika mycket plats? Känner du att du blir irriterad å både dina egna och andras vägnar; att ni andra skulle kunna få ta delar av utrymmet/platsen som personen ifråga tar?

Och energisuget kommer sig då av att du ägnar energi åt att reta dig på personen?

Jag har också träffat en del energitjuvar i livet. De har nog varit både extroverta och introverta. Energitjuvar för mig är sådana som inte egentligen är intresserade av någon/några andra än sig själva. Ibland kan de fråga saker om andra (för att de vet att det är socialt "rätt"), men de är egentligen inte intresserade av svaret; de börjar lätt prata om sig själva eller andra bekanta till dem eller så ser man att de inte lyssnar. De kan tala om sina egna fantastiska planer, rikedomar, hästar, ambitioner, karriärer, snygga kläder, lyckade förhållanden. Eller så talar de om sina misslyckanden, vilka offer de fått göra, att de alltid har otur, att de aldrig får några fördelar, att de alltid har det värst. De söker ständig bekräftelse i omgivningen och jag brukar försöka tänka att de helt enkelt inte KAN ge andra någon plats; de mår förmodligen rätt dåligt om/när någon annan står i centrum på något enda sätt.

 

[Björk]

Jag har väldigt svårt att vara i rent kvinnliga sällskap för jag läser inte de sociala reglerna kvinnor emellan.

Jag upplever att kvinnor är så snirkliga. De säger A men menar F. jag säger A och menar verkligen A. Då blir jag tolkad istället - för jag menade nog egentligen....
Det har hänt i så oerhört många arbetssituationer på olika arbetsplatser livet igenom att jag givit upp.

Jag läser män bättre än jag läser kvinnor. Bland kvinnor upplever jag dessutom ett väldigt dömande - som dock blivit bättre med åren. Jag jämförs och är sällan lika smal, lika snygg, lika behagfull, etc etc. Kvinnor tävlar med varann hela tiden. Inte är jag lika självklart intresserad av barn och barnbarn heller.
Bland män döms jag inte alls eftersom jag inte är intressant som kvinna. Jag blir neutral och kommunikationen blir rak och ärlig. Upplever jag det som i alla fall.
Jag litar i allmänhet inte på kvinnor. De har genom åren visat sig falska. Har ett halvdussin kvinnor som sagt upp bekantskapen, plötsligt slutat umgås eller gjort falska saker mot mig. Inte en enda man har gjort något liknande.

Jag vet inte; jag känner inte alls igen det där. Det kanske beror på var man jobbar och vad man jobbar med? Det brukar sägas att kvinnor är just "snirkligare" och ja, jag kan tänka mig att det till viss del kan stämma generellt på gruppen kvinnor. Jag hittar min förklaring i det i att kvinnor lärt sig att inte såra andra; lärt sig att till varje pris undvika konflikter. Men någonstans måste missnöje "sippra ut" och då blir det kanske genom "skitsnack" istället?

Män sägs vara mer "raka". Men jag tycker nog inte att det stämmer faktiskt. Jag har träffat lika många skvallergubbar som skvallerkärringar. Jag träffar åtskilliga män som är oerhört obekväma med att vara raka i sin kommunikation. Istället för att säga A när de menar F så säger de inget alls utan undviker ämnet helt.

Nu känner jag att jag (min vana trogen) säger två saker samtidigt.

Kan det vara så att de kvinnor som varit dina vänner och svikit lider just av det jag beskrev först; att istället för att tala klarspråk med dig så har de sagt F för att de är så livrädda för konflikten/reaktionen? Och istället blev det ännu mer fel (för att du fick drabbas av ett svek).

Kan det vara så att vi på grund av könsrollerna kanske ofta blir ärligare med en vän av motsatt kön för att vi liksom har en föreställning om att han just på grund av sitt kön är "mer rak" och då kan vi vara mer raka alternativt (för en man då) att hon är lättare att visa och tala om vad man känner för eftersom hon är kvinna?

 

[Björk]

Kvinnor tävlar stup i ett. De är också emellanåt snabba att berätta hur bra de själv är. Som den äldre kollega som jag satt och pratade med på en kafferast. Vi pratade om att jag lever ensam och jag sa att det var ofrivilligt Hon replikerade - jag kan få precis vem jag vill men är inte intresserad.
Eller om man står och pratar några personer och jag tilltalar mannen i sällskapet och en annan kvinna ställer sig framför mig och tar över som om jag vore luft.

Som sagt - kvinnor tävlar hela tiden. Jag deltar inte i den där tävlingen eftersom den är totalt ointressant.
Jag har hittat några kvinnliga vänner som inte är sådana och dem umgås jag med.
Och som sagt - jag har svårt att förstå kvinnor. Det sociala spelet begriper jag inte.

Herregud, är det alltså majoriteten av kvinnor du träffat som beter sig så?

Visst har jag sett de där, jag också, men för mig är de i stark minoritet. (Precis som den mest påfrestande människa jag träffat i mitt liv råkar vara man, men han är också i minoritet för sin könsgrupp tack och lov).

Jag har haft en vän som var sådan att hon "tävlade" om allt; framhävde sig själv i alla sammanhang. Kunde aldrig "bjuda" på en komplimang till mig, inte ens när jag hade lyckats med något. Det gick i några år (hon hade andra kvalitéer och jag förlät henne inombords med att hon helt enkelt förmodligen har en usel självkänsla), men till slut började jag känna för att "ge igen" och då avpolletterade jag den vänskapen.

Jag har träffat många av båda kön som kör "normracet" och pådyvlar andra i sällskapet "rätt sätt" att leva. En person hade som favoritsamtalsämne att tala om gravida kvinnor som var över 40 och allt negativt med att bli gravid/få barn så sent. Detta kom upp rätt ofta under min andra graviditet och har kommit upp även senare. Hen försöker nog vara lite "subtil", men jag förstår nog att det är jag som döms. Du/ni får gärna gissa könet på den personen!

 

[Björk]

Som tanten beskrev

Det har jag med. Men jag tycker inte det är skäl att säga att det är en egenskap som är ens i närheten utmärkande för kvinnor som grupp.

*kl*
OM det finns en "tävling" för vissa i skönhet/snygghet så är det ju inte så konstigt om det skulle märkas just i umgänget med andra av samma kön. Det är ju de av samma kön som man "tävlar emot" (om mannens intresse antar jag).

Dessa kvinnor behöver ju inte "tävla" mot män; där handlar det väl mer om att behaga?

Jag jobbar på en arbetsplats med en majoritet kvinnor; just på "vår avdelning" är det 50-50, men inräknat de andra avdelningar så är väl fördelningen kanske 70 % kvinnor och 30 % män. Jag känner inte varenda individ grundligt, men av det jag sett/märkt så kanske jag skulle kunna kategorisera 1 eller möjligen 2 kvinnor till att ha det där beteendet mot andra kvinnor.

 

[TheRedLightning]

Att man övar på att vara socialt kompetent. Hur gör folk? titta, lyssna och prova.

Så det betyder alltså inte att man ska vara falsk till man lyckas? Det var så jag tolkade det eftersom det är så det översätts rakt av... :/

 

[TheRedLightning]

Nu blir jag också nyfiken; det retar dig alltså att någon tar mycket plats? Även om du själv inte vill ta lika mycket plats? Känner du att du blir irriterad å både dina egna och andras vägnar; att ni andra skulle kunna få ta delar av utrymmet/platsen som personen ifråga tar?

Och energisuget kommer sig då av att du ägnar energi åt att reta dig på personen?

Jag har också träffat en del energitjuvar i livet. De har nog varit både extroverta och introverta. Energitjuvar för mig är sådana som inte egentligen är intresserade av någon/några andra än sig själva. Ibland kan de fråga saker om andra (för att de vet att det är socialt "rätt"), men de är egentligen inte intresserade av svaret; de börjar lätt prata om sig själva eller andra bekanta till dem eller så ser man att de inte lyssnar. De kan tala om sina egna fantastiska planer, rikedomar, hästar, ambitioner, karriärer, snygga kläder, lyckade förhållanden. Eller så talar de om sina misslyckanden, vilka offer de fått göra, att de alltid har otur, att de aldrig får några fördelar, att de alltid har det värst. De söker ständig bekräftelse i omgivningen och jag brukar försöka tänka att de helt enkelt inte KAN ge andra någon plats; de mår förmodligen rätt dåligt om/när någon annan står i centrum på något enda sätt.

Nej jag skrev att det tar på min energi, inget om att det retar mig. Jag anser inte att energiförlust är detsamma som att reta sig på någon dock.

För egen del skulle jag kunna tänka mig att ta mycket plats, men vill inte göra det för jag vill inte att någon annan ska må dåligt för att jag tar mycket plats. Därför är jag mån om att alla ska få synas och höras.

 

[escodobe]

Så det betyder alltså inte att man ska vara falsk till man lyckas? Det var så jag tolkade det eftersom det är så det översätts rakt av... :/

Låtsas tills det blir lättare.

 

[TheRedLightning]

Jag vet hur jag ska bete mig socialt har inga problem att läsa av folk o.s.v. Men det kommer inte naturligt för mig, efter en kväll där jag umgåtts med mycket folk så är jag helt slut i huvudet. Jag övertolkar allt som alla säger och tänker hela tiden på hur folk uppfattar mig. Det skulle vara intressant att få veta hur andra uppfattar mig, har rätt låg självkänsla/självförtroende. Jag drar på ett smile, och får höra att jag verkar glad, men egentligen är jag nog rätt osocial. Men livet blir så mycket lättare om man är social, hela samhället bygger liksom på det så jag går in i den rollen ändå.

Du råkar inte veta vad skillnaden är mellan självkänsla och självförtroende, har försökt lura på det ett tag men inte riktigt fått poletten att trilla ner.

Själv kan jag känna att ibland känns det som man tar på sig ett slags skal som är glatt, medan insidan är skit typ.

 

[TheRedLightning]

Låtsas tills det blir lättare.

Hmm, jag är inte helt hundra på hur det fungerar. Vad är det man ska låtsas?

 

[Björk]

Nej jag skrev att det tar på min energi, inget om att det retar mig. Jag anser inte att energiförlust är detsamma som att reta sig på någon dock.

För egen del skulle jag kunna tänka mig att ta mycket plats, men vill inte göra det för jag vill inte att någon annan ska må dåligt för att jag tar mycket plats. Därför är jag mån om att alla ska få synas och höras.

Du skrev att du kommer att reta dig på hur mycket plats personen tar och att det är därför det skulle ta din energi:

Jag vet inte riktigt, men jag tror det. För jag tänker så här (utgår från mig själv) att om det är någon som tar mycket plats så tar det på min energi att vara med den personen eftersom jag då kommer reta mig på hur mycket plats personen tar.

Det jag tänker är väl att om energin det tar från dig beror på att du retar dig på något så är ju kanske problemet inte att den andre är "energitjuv" utan att du just blir irriterad på hur mycket plats den tar. Egentligen inte att personen nödvändigtvis GÖR det i alla andras ögon, men i dina ögon gör hen det och då går det energi åt att reta sig på det.

Jag förstår att man kan reta sig på det. Det kan jag också om någon tar orimligt mycket plats. Det svåra är ju att vad som är orimligt mycket säkerligen varierar beroende på om det är i dina, mina eller någon annans ögon.

 

[athena_arabians]

Hmm, jag är inte helt hundra på hur det fungerar. Vad är det man ska låtsas?

Att allt är fantastiskt och att man är det man vill vara (sexig, smart, snygg osv). Det funkar. Jag har problem med min kroppsuppfattning ("jag är fet") och sviktande självförtroende ("vem vill ha mig, jag är korkad och oduglig etc"). Det hindrade mig inte från att flera gånger glida in på en klubb under studietiden och helt äga (på ett positivt sätt). Det var helt enkelt ett resultat av att fake it 'til you make it. Man är summan av sina delar, en del saker är positiva och en del saker mindre positiva. Har man dålig självkänsla/självförtroende tenderar man att förstora upp de mindre bra delarna och då blir det det folk ser. Visar man att jag är glad, det här är kul, jag tycker jag är snygg osv så blir det det folk ser.

Nu kan jag tillägga att inget av det här ska givetvis ske på bekostnad av någon annan, det är inte det jag menar. Men lite ego är faktiskt inte fel.

 

[aprilmaj]

Du råkar inte veta vad skillnaden är mellan självkänsla och självförtroende, har försökt lura på det ett tag men inte riktigt fått poletten att trilla ner.

https://psykologiskolan.wordpress.com/2012/12/08/sjalvbild-sjalvkansla-och-sjalvfortroende/

 

[Björk]

Du råkar inte veta vad skillnaden är mellan självkänsla och självförtroende, har försökt lura på det ett tag men inte riktigt fått poletten att trilla ner.

Själv kan jag känna att ibland känns det som man tar på sig ett slags skal som är glatt, medan insidan är skit typ.

Jag gillar definitionen av att självkänslan är baserad på känslan av att man duger som man är; att man är värd att vara omtyckt oavsett de "fel" man har. En person med god självkänsla är inte fördömande mot sig själv utan ser att man har ett egenvärde för att man är den man är.

Självförtroende handlar om prestation; att man känner att man KAN något. Kan vara inom yrket eller annanstans. Byggs upp av att lyckas i olika former av prestation.

Båda bitarna behövs, men jag upplever att väldigt många människor har en ganska låg självkänsla. Även om de samtidigt KAN ha ett gott självförtroende. Många högpresterande personer bygger upp sitt självförtroende, men faller ganska hårt när/om de inte kan få detta längre i och med att självkänslan är låg. Vem är man om man inte längre är "den omtalade artisten", "den yrkeskunniga juristen", "toppchefen Berta"? Allas självförtroende får sig en knäck om man förlorar t ex ett jobb eller annat, men hur man hanterar ett sådant "fall" tror jag beror mycket på vilken självkänsla man har. En god självkänsla är viktig då.

 

[tanten]

Hmm, jag är inte helt hundra på hur det fungerar. Vad är det man ska låtsas?

slänger mig in....

Jag är om dagarna i en miljö där det är värdefullt att vara varm och vänlig. Jag ler mot folk. På morgonen hälsar jag och ler mot alla. Jag får leenden tillbaka och det ger mig värme och glädje. jag blir varm och glad.
Jag speglar mig helt enkelt. Jag ler och möts av detsamma.

det är ungefär som att tvinga sig att le när man rider. Det år inte att vara irriterad och hård i hjälperna när man ler, för hjärnan gör liten skillnad på om leendet är äkta eller inte.

Om jag säger något (ibland väl uttänkt) kort men vänligt till någon så startar det något hos den andre.

Allt det här gör att jag förstås tar plats. men att jag tar plats innebär att de jag har omkring mig blir gladare. Det innebär ju alltså inte att jag tjattrar och pratar oavbrutet, bara att jag är vänlig mot dem jag har omkring mig. DE pratar med mig då. Alltså - det sociala samspelet startar.

 

[athena_arabians]

Instämmer med @tanten ovan. Ett annat exempel: Om något krånglar i kassan på en affär, antingen för dig eller någon annan, bli inte sur utan le mot expediten. Om det krånglade när du skulle betala säg bara att sådant händer och det ordnade ju sig. Jag lovar att din dag och expeditens kommer att kännas mycket bättre jämfört med om du blir sur och snäser.

Med det sagt säger jag heller inte att man ska låta sig bli överkörd. Oftast är det dock så att folk vill väl och vara hjälpsamma men ibland blir det fel eller krångel. Bara personen i fråga försöker lösa det på bästa sätt finns det ingen som tjänar på att man inte vänlig.

 

[prallan]

Instämmer med @tanten ovan. Ett annat exempel: Om något krånglar i kassan på en affär, antingen för dig eller någon annan, bli inte sur utan le mot expediten. Om det krånglade när du skulle betala säg bara att sådant händer och det ordnade ju sig. Jag lovar att din dag och expeditens kommer att kännas mycket bättre jämfört med om du blir sur och snäser.

Med det sagt säger jag heller inte att man ska låta sig bli överkörd. Oftast är det dock så att folk vill väl och vara hjälpsamma men ibland blir det fel eller krångel. Bara personen i fråga försöker lösa det på bästa sätt finns det ingen som tjänar på att man inte vänlig.

Du har så rätt! Men, jag får sådant stresspåslag av att stå i kö, så det är verkligen skitjobbigt för mig Och således nästintill omöjligt att vara trevlig Jag vet inte hur jag ska bli av med min inomboende stress