Socialt obekväm?

[stjarnhimmel]

@stjarnhimmel: Det är just sådant man inte orkar med i längden, hur mycket man än bryr sig om personen. Alla kan givetvis ha låga perioder men konstant på det sättet? Nej.

För varför skulle man vilja umgås med någon man tyckte var tråkig och trist?

Professionellt har jag eg inga åsikter om de jag jobbar med (fast en del är lättare än andra att jobba med givetvis) man ser till att det fungerar bara. Privat vill jag ha människor omkring mig som vill umgås med mig av fri vilja. Utgår man från det brukar det bli bra.

Ja man vill ju umgås med någon man får energi av. Att umgås med någon ska inte kännas som hårt jobb

 

[athena_arabians]

Ja man vill ju umgås med någon man får energi av. Att umgås med någon ska inte kännas som hårt jobb

Nja, inte nödvändigtvis. Ibland kan någon annan behöva ens energi men det får aldrig bli ensidigt.

 

[stjarnhimmel]

Nja, inte nödvändigtvis. Ibland kan någon annan behöva ens energi men det får aldrig bli ensidigt.

Nä inte på längre sikt. Sen kan man självklart peppa och stödja och finnas där. Men man kan inte alltid ge energi utan att få tillbaka.

 

[Zack]

Hur många är det där ute som är socialt obekväma? Är det vanligt eller ovanligt?

Jag känner mig bekväm vid sociala sammankomster och har inga som helst problem att konversera med människor jag inte känner. Tror mina nära runt omkring tycker det är jobbigare än vad jag gör, min mamma brukar skämtsamt säga att det är en förbannelse

Människor pratar alltid med mig och det har ingen betydelse i vilket sammanhang. Hör till vanligheterna att främlingar fäller kommentarer i t ex. mataffären som inbjuder till konversation.

Bryr mig inte så värst, konverserar lite sedan ägnar jag inte så mycket tanke åt det.

Har inget större behov av det egentligen heller. Inte så att det rycker i social-tarmen om jag inte fått omge mig med människor på ett par dagar

Älskar att vara ensam och umgås med djuren och att få vara nära naturen.

 

[Efwa]

Jag känner mig bekväm vid sociala sammankomster och har inga som helst problem att konversera med människor jag inte känner. Tror mina nära runt omkring tycker det är jobbigare än vad jag gör, min mamma brukar skämtsamt säga att det är en förbannelse

Människor pratar alltid med mig och det har ingen betydelse i vilket sammanhang. Hör till vanligheterna att främlingar fäller kommentarer i t ex. mataffären som inbjuder till konversation.

Bryr mig inte så värst, konverserar lite sedan ägnar jag inte så mycket tanke åt det.

Har inget större behov av det egentligen heller. Inte så att det rycker i social-tarmen om jag inte fått omge mig med människor på ett par dagar

Älskar att vara ensam och umgås med djuren och att få vara nära naturen.

Man kan väl säga att jag är här också.
Kan föra mig väldigt bra i sociala sammanhang och tycker det är trevligt ibland. Ingen som träffar mig tror eller förstår att jag är en introvert personlighet.
Diskussioner är kul och intressanta och jag både deltar och gestikulerar och är engagerad (inte fejk) jag gillar det verkligen.

Jag är onekligen också en som får fram konversation hos andra och ett leende som ingen annan kan få fram.

Men nog är familj, djuren och hemmet min borg, mitt allt, min eviga trygghet och energitankning. Där tillbringar jag 90% av min tid, garanterat.

De som ligger på nivån måste-men-vill-inte-alltid-umgås-med upplever mig nog som både dryg, elak och för rak. Men det konstiga är att så är jag med alla men bara de upplever det så. Kanske är jag inte på lika bra humör dock som när jag träffar de jag vill .
Någon sa någon gång att jag inte släpper in någon inpå och många är rädda för att prata med mig. Att jag utstrålar typ jag-pratar-inte-med-någon-om-den-inte-kan-ha-ett-intelligent-samtal, vilket skulle förklara varför jag inte passar på krogar eller uteställen men bättre på privata sammankomster.

Men det gör mig verkligen inget alls.

 

[tanten]

vilket skulle förklara varför jag inte passar på krogar eller uteställen men bättre på privata sammankomster.

Men det gör mig verkligen inget alls.

Aha! Så fungerar jag med.
Är totalt värdelös på krogen, dansstället, discot. Men trivs väldigt väl i mindre sällskap.
Jag har bara tänkt att jag är inkompetent.

men tydligen finns det fler likadana. Som är helt normala

 

[SusieQ]

Hur skulle en hjärnskada ge en AST diagnos?

Det beror ju helt på vart skadan sitter, i mitt fall saknas höger pannlob (där bl. a. känslocentrat sitter) och en bit av temporalloben, vilket medför att jag enligt vissa (främst folk som inte känner mig så väl), beter mig besynnerligt och jag förstår mig inte heller på dem. Jag kanske inte skulle få en diagnos, men det är inte långt ifrån...

 

[Efwa]

men tydligen finns det fler likadana. Som är helt normala

Ja, eller.........?? Normal?

 

[Egonson_]

Jag har också Asperger - say no more..
Umgås gärna och frikostigt med "de närmsta" alltså familj, närmsta vännerna och grannarna jag känner mig helt trygg med. Men för många på en gång, eller för många nya på en gång är mycket obekvämt.
Mässor etc där jag inte är "tvungen att mingla" går bra, jag blir mentalt trött förstås men är inte särskilt orolig, större fester med typ fler än 5 personer där man förväntas prata med allt och alla undviker jag helst.

I morgon är det midsommarafton och jag ska gå på en lunchbjudning och två fester - hjälp, vad jag är supernervös!! Jag kommer hänga efter sambon som ett plåster så jag inte behöver vara social på egen hand, jag har förvarnat honom om att detta kommer ske..
Han är superjättesocial och är riktigt slipad när det gäller sådana skills, men jag måste liksom fokusera och verkligen ge allt, oftast går det bra när jag verkligen lägger manken till men orkar inte så länge och är lika nervig inombords även om jag verkar lugn utåt. Kommer vara såå lättad på lördag när midsommarafton är slut. Varför ens fundera på att gå på fest undrar ni då, och varför TRE ställen, nä jag vet inte, men nu har jag bestämt mig i alla fall Får fly hem när det blir nog helt enkelt.

 

[ptr]

Kortfattat tror jag det finns två alternativ.

1. Man väljer att umgås med folk som beter sig illa och man accepterar att behandlas illa.
2. Man beter sig på ett sådant sätt som triggar ett dåligt beteende hos andra.

Okej, om man nu utgår från detta som utgångspunkt vilken väg tar man för att ta sig ur, alternativt undvika detta?

1. Ramlar på sådana tex i jobbet där möjlighet att välja bort dem inte existerar med mindre att sluta jobba då sådana tycks dyka upp både här och var.

2. Både att ge svar på tal eller hålla käften retar gallfeber på denna typ av personer och de gör vad de kan för att "sätta dit en".

Däremellan är de flesta man har att göra med bra och trevliga, men de här andra de maler sönder livet för en!

Ptr

 

[stjarnhimmel]

Okej, om man nu utgår från detta som utgångspunkt vilken väg tar man för att ta sig ur, alternativt undvika detta?

1. Ramlar på sådana tex i jobbet där möjlighet att välja bort dem inte existerar med mindre att sluta jobba då sådana tycks dyka upp både här och var.

2. Både att ge svar på tal eller hålla käften retar gallfeber på denna typ av personer och de gör vad de kan för att "sätta dit en".

Däremellan är de flesta man har att göra med bra och trevliga, men de här andra de maler sönder livet för en!

Ptr

Ok... är det alltså personer som stör sig och retar sig på dig oavsett hur du beter dig?
På vilket sätt försöker de sätta dit en?

 

[TheRedLightning]

Okej, om man nu utgår från detta som utgångspunkt vilken väg tar man för att ta sig ur, alternativt undvika detta?

1. Ramlar på sådana tex i jobbet där möjlighet att välja bort dem inte existerar med mindre att sluta jobba då sådana tycks dyka upp både här och var.

2. Både att ge svar på tal eller hålla käften retar gallfeber på denna typ av personer och de gör vad de kan för att "sätta dit en".

Däremellan är de flesta man har att göra med bra och trevliga, men de här andra de maler sönder livet för en!

Ptr

Sådana där personer har jag råkat ut för på jobbet också, de är extremt jobbiga och kan jag undvika dom så gör jag det, men de ska veta att de lever om jag träffar dom.

 

[ptr]

Nu senast var det en som tyckte jag körde långsamt och vingligt med lastbilen så han pressade sig om i en svag högersväng. Jag var lite osäker på var jag hade bakhjulen på släpet och vinglade kanske ut lite onödigt långt. Fokus vara att inte få släpet i diket och blicken mest i vänsterspegel, jag är lite ringrostig med körandet då jag haft ett antal års upphåll. När jag tittade upp så såg jag han fara förbi med halva hjulet utanför asfaltskanten!

Han hade dock inte mer bråttom än att han svängde runt i nästa korsning och ställde sig i vägen för mig och frågade om hur jag betedde mig och undrade om jag inte sett han och att jag minsann nära hade prejat honom av vägen.

Hade ju inte så mycket att svara honom, och då frågade han om jag inte kunde prata, då jag inte sitter och pratar särskilt i lastbilen så var det väl lite kraxande till svar varvid han frågade hur det var med mig och om jag var full och att han minsann skulle ringa till åkarn och tala om vad för chaufförer han har.

Det gjorde han, och så ringde åkarn upp. Förklarade läget och att det gällde en taxibusschaufför och att det handlade om att jag var osäker på var jag hade bakhjulen på släpet och att det därför kunde uppfattas som vingligt.

Min egen tanke är att givetvis att fundera på hur jag ska undvika att liknande situation händer igen. Ett sätt är att jag ska gå ut mycket tidigare och inte ge en chans i helvete att någon gör en sådan omkörning, vilket faktiskt är motiverat med att jag då har möjlighet att vika in ekipaget för att släppa förbi mötande trafik. Hålla än lägre fart ökar med marginalerna, handlade om så korta sträckor på den lilla vägen så det påverkar inte tiden det tar att ta sig. Hundra meter längre fram var det rakt och jag kunde släppa förbi resten av bilarna han hade kört om.

Men då hade väl en sådan blivit än mer rasande!
Kanske reagerar jag onödigt skarpt men nog får vi väl plats i trafiken allihop. Jag ser att givetvis kan jag gjort saker annorlunda, inte tal om annat men att bli anklagad för att köra full var väl att ta i.

Ptr

 

[TheRedLightning]

@ptr själv är jag sådan att vill folk stressa och köra om mig när jag kör långtradaren, så får de göra det men jag är inte "snäll" och släpper förbi bara för att de ska om till varje pris, jag håller den fart som är lämplig för vägen och underlaget. Jag har lite attityd i trafiken (på ett bra sätt), vågar ta för mig, egentligen skulle jag vilja omvandla den attityden jag har i trafiken till hur jag är som person.
T ex att svänga och dundra in med 24meter genom en smal grind utan att riva ner några stolpar, skulle kunna vara samma som att ha normal diskussion med svåra människor. Frågan är hur man omvandlar det för det finns ju där någonstans.

 

[ptr]

Jo nog är det så att det fins där, men att våga använda det och våga låta bli att må dåligt av att folk då blir stötta.
Är nog så att man behöver säga till tidigare, att vänta och tro att saker rättar sig till blir det bara värre av många gånger.

Men sen är det det att man inte är helt hundra på hur man ska lägga fram saker och dessa personer skulle nog vara medlemmar i missuppfattarnas förbund eller något! De tolkar saker på så vis att jag ska framstå som så korkad som möjligt och vrider på saker rätt duktigt.

Nog för att jag med kan tolka det folk säger och skriver på annat vis än det var tänkt, men jag gör det ändå inte med flit för att använda det som slagträ för att trycka ner andra.
Sen att det händer att en och annan uppfattar det så, det är inget jag önskar. Men kanske är det så vanligt idag att det helt enkelt är den norm som jag då inte inordnar mig i och det är därför det blir så tokigt?

 

[TheRedLightning]

Sådana människor orkar jag inte lägga energi på längre, blir de stötta av något jag sagt eller skrivit så är det deras problem och inte mitt, speciellt om jag försökt vara vänlig från start men poängen går inte fram.
Nuförtiden verkar folk bli stötta/kränkta av minsta lilla, så orka, jag pallar inte att bry mig längre i alla fall... vet inte ifall det är bra eller dåligt förstås. :/