Social kompetens?

Det här med diagnos eller inte diagnos, har ju diskuterats en del. I mitt förra inlägg gjorde @Tora en kommentar som fick mig att tänka till. Det stod:

"Hade nog kanske snarare trott att du skulle reagera ”Aha! Är det därför det kan bli lite sociala kulturkrockar ibland! Men nu när jag vet det så kanske jag provar att göra så här, eller så här istället”. "

Sociala kulturkrockar . Upplever jag sådana? Alltså, nä, inte vad jag vet eller har reagerat över. Undrar om andra tycker jag är socialt klumpig? Jag vet inte, men själv har jag som sagt inte märkt något. Jag upplever nog mest hjärnspöken.

Jag skulle t.ex. aldrig ställa en massa frågor till någon som är obekväma för den andre. Jag skulle heller aldrig bete mig irriterande mot andra med flit. Det fanns ju en person här på Buke förut som envisades med att ha en irriterande signatur i sin profil. Folk reagerade mot det, men hon hävdade att det var hennes rätt att ha signaturen för det var ju inte förbjudet. Okej? Det är ju inte förbjudet att fisa folk i ansiktet heller. Däremot är det inte lämpligt alls.

Jag funderar en hel del på de "sanningar" jag lever efter och på hur mycket sanningar de egentligen är. Vilka "sanningar" kan jag skrota? Det tål att tänkas på. Genom tidigare händelser har jag dragit slutsatser som blivit en del av min verklighet. Nu försöker jag skaffa nya erfarenhet som motbevisar mina tidigare slutsatser, så att jag kan gå från tankesättet "ursäkta att jag finns till" till att vara bekväm med att finnas. Men att möblera om sin verklighetsuppfattning går inte i brådrasket. "Sanningar" är sanningar, ända tills de motbevisas.

Jag har i alla fall varit ovanligt social på sistone. Sist jag var i Stockholm fikade jag med @Hyacint vilket var väldigt trevligt (och nu viftar hon med pompomsen ibland för att påminna mig om att tänka i andra banor). Dagen efter hade jag inget för mig men chattade lite med bikervännen. Jag föreslog att vi skulle ses. Han sa att de hade varit roligt men att han råkade befinna sig i Skåne, så det funkade inte rent praktiskt. Nåja, han var ju inte avig till att ses, så det ser jag som positivt. I stället fortsatte vi att chatta med messenger. På lördagen åkte jag och besökte ytterligare en vän och vi hade en jäkligt bra dag, med både paddling och ridning.

Igår passade jag Ls hund och när hon kom och hämtade honom snackade vi en del och sen föreslog hon att vi någon fredag skulle åka ner till byn och käka tapas tillsammans. Jag nappade direkt. Efter en koll i kalendern insåg vi att det var den här fredagen som gällde för sen var det fullt ända till mitten av juli. Så idag träffades vi, käkade gott och snackade bort 2½ timme. Vi hade skittrevligt med en massa snack om allt möjligt plus hästar så klart.

Och så är ju islänningens ägare LL och hennes man, trevliga nya bekantskaper. Jag känner mig välkommen där. Och en annan granne, som flyttade hit förra året från Stockholm, snackade jag också med här om dagen. De satt i sin trädgård när jag kom förbi och så började vi snacka. Ytterligare en annan granne får jag gammalt hö av att täcka mina odlingar med. Han visade mig sin ängslada här om dagen. Jag får höet och han får sin lada tömd. Win win. Sånt gillar jag. Förra året fick jag också hö av honom. Jag hade ju tänkt gå och ge honom en påse potatis i höstas som tack (och som jag då odlat i höet), men blev ju tyvärr sjuk så jag fick inte ens upp all skörd.

Och sist men inte minst så är jag inbjuden på ett event i sommar. Känns kul!

Kan det bli någon ordning på den här människan någon gång månntro?

 

[Hyacinth]

Du får ett pm, och vill du lägg det här, eller behåll det för dig själv

 

[Tora]

@Magiana du har flera gånger skrivit att du blivit sviken av vänner och familj. Tex att det bara är du som hör av dig, att familjen stack utan att säga hejdå osv. Det är det jag menar med sociala kulturkrockar. Men det betyder INTE att det är du som reagerat ”fel” eller konstigt utan bara att två eller fler personer tolkat/upplevt/är olika socialt på så sätt att det blir en udda upplevelse för en eller flera inblandade parter.

Tex när du skrev att förra husägaren till ditt hus gick rätt in i huset utan att knäcka. Rätt i förra husägarens sociala värld. Fel i din sociala värld. Summan blir en social kulturkrock.

 

[Magiana]

@Magiana du har flera gånger skrivit att du blivit sviken av vänner och familj. Tex att det bara är du som hör av dig, att familjen stack utan att säga hejdå osv. Det är det jag menar med sociala kulturkrockar. Men det betyder INTE att det är du som reagerat ”fel” eller konstigt utan bara att två eller fler personer tolkat/upplevt/är olika socialt på så sätt att det blir en udda upplevelse för en eller flera inblandade parter.

Tex när du skrev att förra husägaren till ditt hus gick rätt in i huset utan att knäcka. Rätt i förra husägarens sociala värld. Fel i din sociala värld. Summan blir en social kulturkrock.

Men vad har jag för del i att jag blivit placerad i fosterhem, eller att jag blivit placerad hos en annan okänd människa långt bort från min familj som jag inte ens visste var de var och inte hade någon kontakt med. Och vilken del har jag i att jag fick stryk som barn, eller var tvungen att bo själv med mannen som misshandlat mig, för att morsan drog? Vad har jag för del i att jag blev mobbad i skolan? Och ändå var jag naiv nog att tro att farsan skulle ta hand om min kanin när jag rymde hem till mamma, men i stället dödade han den. Mitt fel förstås. Alltihop. Hade jag varit normal hade jag aldrig råkat ut för detta och fått ta konsekvenserna. (Nu är jag lite ironisk.)

Är jag mer kulturkrocksbenägen än andra? Borde jag förstå att det är normalt att okända människor ska kunna ställa sig i mitt kök, även om jag står i duschen, är ute i trädgården, sover middag, sitter i jobbmöte o.s.v. Jag har nog aldrig träffat någon som tycker det är normalt, förutom denna tant och en valpspekulant som skulle köpa valp av mig och bara klev in i mitt hus. Det beteendet finns inte i min omgivning helt enkelt. För övrigt har ingen här i bygden heller klivit in i mitt hus bara så där. Samtliga av alla andra har knackat och väntat på svar. Ingen annan har trängt sig på.

 

[Hyacinth]

Man går inte bara in. Faktiskt. Det är gränslöst, särskilt i sitt gamla hus där det nu bor någon annan.
Din del i att bli fosterhemsplacerad är att du var barn i en familj där de vuxna brast i sin omsorg om dig. Man vill tro det bästa om sina föräldrar. Särskilt som barn. De ska skydda, ta hand om och värna och älska sina barn. Ska du vara arg, var det på dem och inte på dig själv.

 

[TinyWiny]

Men vad har jag för del i att jag blivit placerad i fosterhem, eller att jag blivit placerad hos en annan okänd människa långt bort från min familj som jag inte ens visste var de var och inte hade någon kontakt med. Och vilken del har jag i att jag fick stryk som barn, eller var tvungen att bo själv med mannen som misshandlat mig, för att morsan drog? Vad har jag för del i att jag blev mobbad i skolan? Och ändå var jag naiv nog att tro att farsan skulle ta hand om min kanin när jag rymde hem till mamma, men i stället dödade han den. Mitt fel förstås. Alltihop. Hade jag varit normal hade jag aldrig råkat ut för detta och fått ta konsekvenserna. (Nu är jag lite ironisk.)

Är jag mer kulturkrocksbenägen än andra? Borde jag förstå att det är normalt att okända människor ska kunna ställa sig i mitt kök, även om jag står i duschen, är ute i trädgården, sover middag, sitter i jobbmöte o.s.v. Jag har nog aldrig träffat någon som tycker det är normalt, förutom denna tant och en valpspekulant som skulle köpa valp av mig och bara klev in i mitt hus. Det beteendet finns inte i min omgivning helt enkelt. För övrigt har ingen här i bygden heller klivit in i mitt hus bara så där. Samtliga av alla andra har knackat och väntat på svar. Ingen annan har trängt sig på.

Inget av det här är ditt fel @Magiana . För din sinnesfrids skull önskar jag att du kunde ignorera sådana okunniga inlägg som det du svarade på.

 

[Tora]

Men vad har jag för del i att jag blivit placerad i fosterhem, eller att jag blivit placerad hos en annan okänd människa långt bort från min familj som jag inte ens visste var de var och inte hade någon kontakt med. Och vilken del har jag i att jag fick stryk som barn, eller var tvungen att bo själv med mannen som misshandlat mig, för att morsan drog? Vad har jag för del i att jag blev mobbad i skolan? Och ändå var jag naiv nog att tro att farsan skulle ta hand om min kanin när jag rymde hem till mamma, men i stället dödade han den. Mitt fel förstås. Alltihop. Hade jag varit normal hade jag aldrig råkat ut för detta och fått ta konsekvenserna. (Nu är jag lite ironisk.)

Är jag mer kulturkrocksbenägen än andra? Borde jag förstå att det är normalt att okända människor ska kunna ställa sig i mitt kök, även om jag står i duschen, är ute i trädgården, sover middag, sitter i jobbmöte o.s.v. Jag har nog aldrig träffat någon som tycker det är normalt, förutom denna tant och en valpspekulant som skulle köpa valp av mig och bara klev in i mitt hus. Det beteendet finns inte i min omgivning helt enkelt. För övrigt har ingen här i bygden heller klivit in i mitt hus bara så där. Samtliga av alla andra har knackat och väntat på svar. Ingen annan har trängt sig på.

Fast inget av det där har jag skrivit. Eller ens påstått. Eller överhuvudtaget varit i närheten av.

 

[Tora]

Inget av det här är ditt fel @Magiana . För din sinnesfrids skull önskar jag att du kunde ignorera sådana okunniga inlägg som det du svarade på.

Men seriöst jag har inte skrivit något av den tolkningen som @Magiana fått det till.

 

[TinyWiny]

Men seriöst jag har inte skrivit något av den tolkningen som @Magiana fått det till.

Det är just det du har. Förstår du inte det själv så ja, jag vet inte om jag orkar förklara, om det är värt att ens försöka förklara.

 

[Tora]

Det är just det du har. Förstår du inte det själv så ja, jag vet inte om jag orkar förklara, om det är värt att ens försöka förklara.

Du behöver överhuvudtaget inte försöka orka förklara för mig något alls. Speciellt inte något som jag inte ens varit i närheten av att skriva. Snacka om att läsa in något som verkligen inte finns där.

Var har jag tex skrivit att det är är @Magiana fel att hennes föräldrar lämnade henne? Eller att det är okej att bara gå in i någons hus?

 

[Raderad medlem 6459]

Det är just det du har. Förstår du inte det själv så ja, jag vet inte om jag orkar förklara, om det är värt att ens försöka förklara.

Nej men lägg av, det har hon inte alls.

@Tora refererar till en händelse där det absolut helt uppenbart blivit ett missförstånd - och där @Magiana helt vägrar ens försöka förstå varför de gjort som de gjort. Detta har snurrat runt i massa trådar nu och många har lagt mycket energi på att försöka nyansera detta för Magiana.

Jag tycker ni båda tolkar Tora jävligt elakt just nu faktiskt.

 

[Magiana]

Fast inget av det där har jag skrivit. Eller ens påstått. Eller överhuvudtaget varit i närheten av.

För mig är det ett mönster. För mig är det exakt samma sak att ha blivit övergiven som barn, som att bli övergiven när jag mår dåligt. Och jag tar på mig skulden och undrar om jag inte bara borde försvinna för att inte störa folk.

Sen det här med att gå in i andras hus, det blir liksom satt som ett problem hos mig att det blir sådana kulturkrockar.

 

[Raderad medlem 6459]

Sen det här med att gå in i andras hus, det blir liksom satt som ett problem hos mig att det blir sådana kulturkrockar

Fast nä, det ÄR en kulturkrock det betyder inte att det är ditt fel alls. Du är den som gör tolkningen att någon menar att problemet ligger hos dig.

 

[Tora]

För mig är det ett mönster. För mig är det exakt samma sak att ha blivit övergiven som barn, som att bli övergiven när jag mår dåligt. Och jag tar på mig skulden och undrar om jag inte bara borde försvinna för att inte störa folk.

Sen det här med att gå in i andras hus, det blir liksom satt som ett problem hos mig att det blir sådana kulturkrockar.

Fast dom två sakerna har absolut ingenting med begreppet social kulturkrock att göra. Om du lägger in den betydelsen i det jag skrev så förstår jag att det blir uppåt väggarna tokigt.

Jag förstår att för dig är det samma sak men i begreppet social kulturkrock är det inte det.

Sen fanns det ingen värdering i exemplet att någon gick in olovandes i ditt hus. Det var bara just ett exempel på en situation som upplevs socialt olika av två personer (en gissning är dock att majoriteten av de jag känner, inkl mig, skulle nog tycka att det är ett väldigt udda socialt beteende att gå in i någons hus olovandes bara så där).

 

[Magiana]

Fast nä, det ÄR en kulturkrock det betyder inte att det är ditt fel alls. Du är den som gör tolkningen att någon menar att problemet ligger hos dig.

Att jag tolkar det så hänger samman med mitt förra dagboksinlägg och diskussionerna om diagnoser. Jag känner mig redan stämplad som en med diagnos, trots att ingen utredning gjorts. Och i och med detta så ligger problemet hos mig. När andra beter sig fel så känns det mest som om jag borde underkasta mig det, för jag har nog bara inte förstått dem. (För det är ju jag som anses ha problem med det sociala. Jag ska liksom utgå ifrån att jag har missuppfattat allt. )

 

[Tora]

Nej men lägg av, det har hon inte alls.

@Tora refererar till en händelse där det absolut helt uppenbart blivit ett missförstånd - och där @Magiana helt vägrar ens försöka förstå varför de gjort som de gjort. Detta har snurrat runt i massa trådar nu och många har lagt mycket energi på att försöka nyansera detta för Magiana.

Jag tycker ni båda tolkar Tora jävligt elakt just nu faktiskt.

Ja det är precis den händelsen jag menar. Att man tolkar en social situation olika (obs ingen tolkning där av vem som gjorde fel i vad).

Att behandla ett barn som @Magiana blev behandlad är ingen social kulturkrock utan bara rent fördjävligt.

 

[Tora]

Att jag tolkar det så hänger samman med mitt förra dagboksinlägg och diskussionerna om diagnoser. Jag känner mig redan stämplad som en med diagnos, trots att ingen utredning gjorts. Och i och med detta så ligger problemet hos mig. När andra beter sig fel så känns det mest som om jag borde underkasta mig det, för jag har nog bara inte förstått dem. (För det är ju jag som anses ha problem med det sociala. Jag ska liksom utgå ifrån att jag har missuppfattat allt. )

Nu när du har skrivit mer varför du uppfattade mig som du gjorde så förstår jag till fullo varför du gjorde den tolkningen. Dock är din tolkning fel och jag hoppas verkligen att du förstår vad jag menade för jag skulle aldrig någonsin skriva (eller tänka) något så elakt.

Jag tror personligen inte att du tolkade mig som du gjorde pga någon eventuell diagnos utan snarare för att det är så mycket känslor och smärtsamma associationer som gjorde att du drog de slutsatserna du gjorde. Det är inget fel i det. Alla är vi ju bara människor. Dock är det ju bra om man lyckas reda ut missförståndet. För missförstånd blir det ibland när människor socialiserar sig med varandra.

Jag hoppas att jag lyckats förtydliga på ett sätt så du förstår vad jag menade med det jag skrev förut. Annars hoppas jag att du litar på mitt ord att din tolkning av det jag skrev inte är korrekt. Jag hade som sagt aldrig någonsin ens kunnat tänka något så elakt, ännu mindre skriva det. Däremot så här i efterhand tycker jag att jag nog borde ha förstått att jag skulle varit övertydlig i hur jag uttryckte mig. Jag är ledsen för att det blev som det blev. Det var absolut inte min mening.

Om jag är osäker i någon social situation så brukar jag fråga den/de personer om de var så här du/ni menade.

 

[mandalaki]

Men Magiana, att du blev så ill behandlad som barn har format en del av den du är, även om inget var ”ditt fel”. Man är till stor del en produkt av sina erfarenheter. Därmed inte sagt att man inte kan forma om sig för det kan man. Man kan lära sig att hantera situationer som uppkommer annorlunda.

Jag tycker att du länge, i många inlägg, har beskrivit sociala kulturkrockar. Du har till och med gått så långt att du helt ifrågasatt din egen sociala kompetens. Men när psykologen pekar på de här sociala knutarna blir du jättearg.

 

[EmmaBovary]

Fast nä, det ÄR en kulturkrock det betyder inte att det är ditt fel alls. Du är den som gör tolkningen att någon menar att problemet ligger hos dig.

Precis, och det betyder inte att den andra parten har mer rätt heller, egentligen. Ser det mer som ett konstaterande på att personer med olika utgångsläge kan tolka en situation olika. Kanske ska tagga @Magiana också.

 

[MiaMia]

Att jag tolkar det så hänger samman med mitt förra dagboksinlägg och diskussionerna om diagnoser. Jag känner mig redan stämplad som en med diagnos, trots att ingen utredning gjorts. Och i och med detta så ligger problemet hos mig. När andra beter sig fel så känns det mest som om jag borde underkasta mig det, för jag har nog bara inte förstått dem. (För det är ju jag som anses ha problem med det sociala. Jag ska liksom utgå ifrån att jag har missuppfattat allt. )

Jag tycker att det finns återkommande mönster i de här diskussionerna om olika sociala situationer. Försöker peka på en logisk kullerbytta du verkar låsa in dig i, hoppas bara jag lyckas skriva det begripligt, så det inte låter kategoriskt på ett sätt som du missuppfattar.

1. Du utgår ifrån att de mellanmänskiliga beteendena hela tiden kan kategoriseras som rätt och fel.
2. Olika personer har här försökt säga att det inte är så det fungerar. Att människor upplever situationer olika, har olika referensramar, olika kulturella normer osv.
3. Efter det så kommer du till slutsatsen att det som hänt var ditt fel istället - med hänvisning till att vi ju sa att det inte är de andras fel.
4. Det är ingen som säger vare sig att du ska underkasta dig eller borde ha förstått allt. Den slutsatsen bygger på att du börjar med antagandet om att någon ska identifieras som den skyldiga till att något gick snett.

Verkar för mig som att du i stor utsträckning missar poängen att det är det bakomliggande tolkningsmönstret i sig (fel/skyldig-perspktivet) vi vänder oss emot. Inte huvudsakligen för en diskussion om tolkningen av de enskilda detaljerna i de enskilda händelserna.

I nästa steg kopplar du dessa "felaktigheter" - som bara finns i din tolkning - till diagnoser. Och får på något vis diagnoser att handla om att de säger vem som ska lastas som "ansvarig" utifrån ditt rätt/fel-perspektiv. Med ett sånt synsätt är det inte så konstigt att diagnoser känns problematiska, men det är verkligen inte så de är tänkta eller uppfattas i allmänhet hos andra.