Social kompetens?

Det här med diagnos eller inte diagnos, har ju diskuterats en del. I mitt förra inlägg gjorde @Tora en kommentar som fick mig att tänka till. Det stod:

"Hade nog kanske snarare trott att du skulle reagera ”Aha! Är det därför det kan bli lite sociala kulturkrockar ibland! Men nu när jag vet det så kanske jag provar att göra så här, eller så här istället”. "

Sociala kulturkrockar . Upplever jag sådana? Alltså, nä, inte vad jag vet eller har reagerat över. Undrar om andra tycker jag är socialt klumpig? Jag vet inte, men själv har jag som sagt inte märkt något. Jag upplever nog mest hjärnspöken.

Jag skulle t.ex. aldrig ställa en massa frågor till någon som är obekväma för den andre. Jag skulle heller aldrig bete mig irriterande mot andra med flit. Det fanns ju en person här på Buke förut som envisades med att ha en irriterande signatur i sin profil. Folk reagerade mot det, men hon hävdade att det var hennes rätt att ha signaturen för det var ju inte förbjudet. Okej? Det är ju inte förbjudet att fisa folk i ansiktet heller. Däremot är det inte lämpligt alls.

Jag funderar en hel del på de "sanningar" jag lever efter och på hur mycket sanningar de egentligen är. Vilka "sanningar" kan jag skrota? Det tål att tänkas på. Genom tidigare händelser har jag dragit slutsatser som blivit en del av min verklighet. Nu försöker jag skaffa nya erfarenhet som motbevisar mina tidigare slutsatser, så att jag kan gå från tankesättet "ursäkta att jag finns till" till att vara bekväm med att finnas. Men att möblera om sin verklighetsuppfattning går inte i brådrasket. "Sanningar" är sanningar, ända tills de motbevisas.

Jag har i alla fall varit ovanligt social på sistone. Sist jag var i Stockholm fikade jag med @Hyacint vilket var väldigt trevligt (och nu viftar hon med pompomsen ibland för att påminna mig om att tänka i andra banor). Dagen efter hade jag inget för mig men chattade lite med bikervännen. Jag föreslog att vi skulle ses. Han sa att de hade varit roligt men att han råkade befinna sig i Skåne, så det funkade inte rent praktiskt. Nåja, han var ju inte avig till att ses, så det ser jag som positivt. I stället fortsatte vi att chatta med messenger. På lördagen åkte jag och besökte ytterligare en vän och vi hade en jäkligt bra dag, med både paddling och ridning.

Igår passade jag Ls hund och när hon kom och hämtade honom snackade vi en del och sen föreslog hon att vi någon fredag skulle åka ner till byn och käka tapas tillsammans. Jag nappade direkt. Efter en koll i kalendern insåg vi att det var den här fredagen som gällde för sen var det fullt ända till mitten av juli. Så idag träffades vi, käkade gott och snackade bort 2½ timme. Vi hade skittrevligt med en massa snack om allt möjligt plus hästar så klart.

Och så är ju islänningens ägare LL och hennes man, trevliga nya bekantskaper. Jag känner mig välkommen där. Och en annan granne, som flyttade hit förra året från Stockholm, snackade jag också med här om dagen. De satt i sin trädgård när jag kom förbi och så började vi snacka. Ytterligare en annan granne får jag gammalt hö av att täcka mina odlingar med. Han visade mig sin ängslada här om dagen. Jag får höet och han får sin lada tömd. Win win. Sånt gillar jag. Förra året fick jag också hö av honom. Jag hade ju tänkt gå och ge honom en påse potatis i höstas som tack (och som jag då odlat i höet), men blev ju tyvärr sjuk så jag fick inte ens upp all skörd.

Och sist men inte minst så är jag inbjuden på ett event i sommar. Känns kul!

Kan det bli någon ordning på den här människan någon gång månntro?

 

[Magiana]

Men varför ska du låta bli? Det har väl varit trevligt med de möten du haft? Jag tycker det har känts som det varit ngt positivt då du skrivit om det.
Och den bukare du träffade har ju sagt att även denne tyckte du var trevlig och att ni hade det bra.

Jag vill inte riskera att uppfattas som ett plåster. Och blir jag jobbig/ besvärlig, så slipper de det omaket.

 

[tuaphua]

Jag vill inte riskera att uppfattas som ett plåster. Och blir jag jobbig/ besvärlig, så slipper de det omaket.

Men varför skulle du uppfattas som ett plåster? Jag tror inte det ligger i din natur att bli sån. Just iom att du förmedlar att du är så noga med att inte störa, vara påträngande etc.
Jag tror absolut du kan fortsätta med de kontakter du haft så trevligt med på sistone. Det verkar ju uppskattat från båda håll.

Och OM det nu skulle vara så att de inte kan/vill umgås så får väl de ta sitt vuxenansvar och säga det. Och det tror jag de gör.

 

[Lovisaleonora]

Så jag ska bara godta att folk säger osanna saker om mig? Som påståendet att jag helst umgås med äldre personer. Liksom what? Vilka är dessa äldre personer som jag hellre umgås med. Jag kan inte komma på någon historiskt. Och ju äldre jag själv blivit, desto större spridning har det blivit på åldern hos folk jag umgås med. Det är både uppåt och nedåt och jag kan inte säga att jag föredrar något framför annat.

Jag brukar alltid hitta något korn av sanning i det mesta som sägs även om det inte är roliga omdömen. Det är kanske mer intressant VARFÖR någon upplever att du helst umgås med äldre människor?

När det dyker upp såna här saker, så förlorar även resten av det som sägs trovärdighet. Jag ser det som att folk hittar på saker alternativt missar andra orsaker till att jag är/gör som jag är/gör. Att folk missuppfattar mig kan jag inte göra så mycket åt. Men de ska ge fasen i att göra dessa missuppfattningar till sanningar.

Gör du dig inte skyldig till precis det? Att göra dina egna missuppfattningar till sanningar? Och jag känner det helt orimligt att allt en person säger förlorar trovärdighet p g a en sak du inte samtycker i.

Varför måste självhatet odlas? Jag kommer aldrig må bra om det enda jag ser är anledningar att hata mig själv.

Här låter det som du anser att andra är skyldiga till ditt självhat, genom att du upplever att det klistras diagnoser på dig. Det är du som hatar, omgivningen, dig själv, upplevelser - det är väldigt mycket hat.

Ja, varför odlar du självhatet?

 

[Shaggy]

Att uppträda som ett klistrigt plåster passar jag mig jävligt noga för. Det är knappt jag törs fråga folk om vi ska ses för att göra något. Eftersom jag ser mig som besvärlig så vill jag inte störa folk. Det är troligen den största anledningen till min sociala isolering. Jag vill inte vara i vägen eller till besvär. Nu har jag försökt bryta isoleringen men tror att jag kanske ska låta bli i alla fall.

Då slår du åt andra hållet. Om ni har ett trevligt möte och du sedan håller dig på avstånd så riskerar du att folk uppfattar dig som falsk och dryg istället. Att du i verkligheten inte är sådan kan de inte se.

 

[Shaggy]

Jag har ingen ide alls om hur han ska jobba mer än att han kan hoppa över det där med diagnosen.

Fast att föreslå en utredning tillhör hans jobb. Hans uppgift är att försöka hitta vägar att få dig att må bättre. En väg i att må bättre är att försöka hitta vägar att få dig att förstå och acceptera dig. En diagnos kan för många vara en stor hjälp i det arbetet. Hur ska han veta att du tar så illa vid dig av ett sådant förslag?

Jag är faktiskt rädd för att få en psykos då. Eller att jag bara ger upp helt. Det har aldrig hänt hittills men man vet aldrig.

Fast hur sannolikt är det? Jag förstår att du är rädd för smärtan och arbetet men just psykos är väl inte direkt det man kopplar ihop med den typen av arbete? Ger upp helt är det större sannolikhet för men där är du ju mer eller mindre redan nu så vad har du egentligen att förlora? Trots allt skriver du nu som om du bestämt dig för att fortsätta att vara sjuk. Du skriver i princip inget om att du vill vara frisk. Det känns som om du förflyttat dig från att vilja vara frisk men inte våga ta jobbet till att acceptera att du kommer fortsätta att vara sjuk. Det känns som en väldigt farlig fokus förflyttning när du har så mycket resurser i dig som kan göra dig frisk.

 

[tuaphua]

Då slår du åt andra hållet. Om ni har ett trevligt möte och du sedan håller dig på avstånd så riskerar du att folk uppfattar dig som falsk och dryg istället. Att du i verkligheten inte är sådan kan de inte se.

Fast på allvar? Hur ofta tänker man att någon är falsk och dryg bara för att den drar sig undan? Jag tenderar nog snarare tänka att den är blyg, osäker eller bara vill vara ifred.

 

[Shaggy]

Fast på allvar? Hur ofta tänker man att någon är falsk och dryg bara för att den drar sig undan? Jag tenderar nog snarare tänka att den är blyg, osäker eller bara vill vara ifred.

Kan vara så också men om det här blir ett mönster så finns risken där och något är det ju som gör att @Magiana får problem med sina sociala kontakter. Som jag förstår beror det inte på att hon är otrevlig så då måste det finnas någon annan orsak.
Mitt inlägg är inget facit det är en tanke om möjliga orsaker till varför det går fel. Givetvis kan det finnas massor av andra orsaker som tex de du nämner.

 

[Lovisaleonora]

Fast på allvar? Hur ofta tänker man att någon är falsk och dryg bara för att den drar sig undan? Jag tenderar nog snarare tänka att den är blyg, osäker eller bara vill vara ifred.

Njaoajoa. Det är nog inte helt omöjligt att jag känt så för någon som varit rätt kantig, men ändå vill umgås. Men det är ju helt meningslöst att spekulera i här på nätet, det viktiga är att tänka på att det kanske kan uppfattas på ett visst sätt av omgivningen.

 

[MiaMia]

Så jag ska bara godta att folk säger osanna saker om mig? Som påståendet att jag helst umgås med äldre personer. Liksom what? Vilka är dessa äldre personer som jag hellre umgås med. Jag kan inte komma på någon historiskt. Och ju äldre jag själv blivit, desto större spridning har det blivit på åldern hos folk jag umgås med. Det är både uppåt och nedåt och jag kan inte säga att jag föredrar något framför annat.

När det dyker upp såna här saker, så förlorar även resten av det som sägs trovärdighet. Jag ser det som att folk hittar på saker alternativt missar andra orsaker till att jag är/gör som jag är/gör. Att folk missuppfattar mig kan jag inte göra så mycket åt. Men de ska ge fasen i att göra dessa missuppfattningar till sanningar.

Om det ska tryckas en diagnos på mig så är det ingen ide att jag någonsin umgås med folk. Det känns redan nu som om jag betraktas på ett för mig obehagligt sätt. Avvikande, udda, besvärlig, oönskad. Jag kan inte acceptera mig själv. För varje gång diagnosen dras upp så växer mitt självhat. Varför måste självhatet odlas? Jag kommer aldrig må bra om det enda jag ser är anledningar att hata mig själv.

Jag tänkte inte just på relationen till psykologen, utan mer generellt att jag tror att du skulle vara hjälpt av att i större utsträckning beakta andras perspektiv. Ibland när jag läser får jag känslan att du inte vill, ibland att det är svårt för dig att göra så du skulle behöva träning och vägledning, ibland att du inte insett hur stor nytta det kan göra. (?)
Folk har olika uppfattningar om saker, som beror på att man upplever och tolkar det som sker på olika sätt. Det är viktigt att ha använda den informationen i sin interaktion med omvärlden om man ska förbättra sina chanser att lyckas med det man vill uppnå. Det handlar absolut inte om att någon annans tolkning av mig ska ställas högre än min egen och slå ut den.

Jag t.ex. uppfattas ofta som avvisande eller låggradigt aggressiv, trots att jag inte alls är det och verkligen inte har någon intention av att sända sådana signaler. Det är fortfarande sant att jag inte är avvisande. Men det är samtidigt lika sant att jag upplevs som det.

För mig är det betydelsefullt att veta när människor uppfattar mig som avvisande. För att det blir obegripligt för mig varför de beter sig som de gör mot mig, om jag inte förstår att de agerar utifrån den utgångspunkten. Vilket gör att jag missförstår det som görs/sägs efter det. Spiralen med feltolkningar pga tidigare feltolkningar växer, och hela situationen utvecklas till total pannkaka. Om inte jag eller motparten kommer på det fundamentala missförståndet som ledde till alltihopa.

Genom att jag vet att detta problem ofta uppstår och känner till mönstret så kan jag tänka extra på det, snabbare se tecknen på att det skett - och göra något för att åtgärda det innan det hunnit bli riktig pannkaka. Exempelvis fråga om hur något uppfattades och sedan förtydliga att jag inte alls menade så, men att jag ofta feltolkas på det sättet. Problem solved.

Att veta hur jag uppfattas är alltså viktig information. Den är avgörande för att jag ska få min interaktion med omvärlden att fungera bra. Tack vare den kunskapen så slipper jag massor av pannkaka-situationer som jag inte alls kan reda upp, som är jobbiga att uppleva och som skapar praktiska problem.
Att förstå lite om varför jag uppfattas som jag gör vid de vanligaste missförstånden bidrar till att det blir lättare att göra något för att åtgärda missförstånden.

Om jag hade tänkt som att det fanns ett rätt och fel, någon borde faktiskt ha fattat, jag ska inte behöva åtgärda det som de orsakat och liknande - då hade jag bara fått leva med massa besvärliga pannkaka-situationer. Nu kan jag istället få flera av dessa situationer att fungera bättre, vilket är så mycket vunnet för mig.
Och jag lägger inte något värderande i det faktum att det blev ett missförstånd. Så behöver varken ringakta mig själv eller vara arg på andra. Någonstans på vägen skedde något olyckligt i översättningen mellan min hjärnas språk och den andres språk, typ.

 

[bettysmatte]

Jag tänkte inte just på relationen till psykologen, utan mer generellt att jag tror att du skulle vara hjälpt av att i större utsträckning beakta andras perspektiv. Ibland när jag läser får jag känslan att du inte vill, ibland att det är svårt för dig att göra så du skulle behöva träning och vägledning, ibland att du inte insett hur stor nytta det kan göra. (?)
Folk har olika uppfattningar om saker, som beror på att man upplever och tolkar det som sker på olika sätt. Det är viktigt att ha använda den informationen i sin interaktion med omvärlden om man ska förbättra sina chanser att lyckas med det man vill uppnå. Det handlar absolut inte om att någon annans tolkning av mig ska ställas högre än min egen och slå ut den.

Jag t.ex. uppfattas ofta som avvisande eller låggradigt aggressiv, trots att jag inte alls är det och verkligen inte har någon intention av att sända sådana signaler. Det är fortfarande sant att jag inte är avvisande. Men det är samtidigt lika sant att jag upplevs som det.

För mig är det betydelsefullt att veta när människor uppfattar mig som avvisande. För att det blir obegripligt för mig varför de beter sig som de gör mot mig, om jag inte förstår att de agerar utifrån den utgångspunkten. Vilket gör att jag missförstår det som görs/sägs efter det. Spiralen med feltolkningar pga tidigare feltolkningar växer, och hela situationen utvecklas till total pannkaka. Om inte jag eller motparten kommer på det fundamentala missförståndet som ledde till alltihopa.

Genom att jag vet att detta problem ofta uppstår och känner till mönstret så kan jag tänka extra på det, snabbare se tecknen på att det skett - och göra något för att åtgärda det innan det hunnit bli riktig pannkaka. Exempelvis fråga om hur något uppfattades och sedan förtydliga att jag inte alls menade så, men att jag ofta feltolkas på det sättet. Problem solved.

Att veta hur jag uppfattas är alltså viktig information. Den är avgörande för att jag ska få min interaktion med omvärlden att fungera bra. Tack vare den kunskapen så slipper jag massor av pannkaka-situationer som jag inte alls kan reda upp, som är jobbiga att uppleva och som skapar praktiska problem.
Att förstå lite om varför jag uppfattas som jag gör vid de vanligaste missförstånden bidrar till att det blir lättare att göra något för att åtgärda missförstånden.

Om jag hade tänkt som att det fanns ett rätt och fel, någon borde faktiskt ha fattat, jag ska inte behöva åtgärda det som de orsakat och liknande - då hade jag bara fått leva med massa besvärliga pannkaka-situationer. Nu kan jag istället få flera av dessa situationer att fungera bättre, vilket är så mycket vunnet för mig.
Och jag lägger inte något värderande i det faktum att det blev ett missförstånd. Så behöver varken ringakta mig själv eller vara arg på andra. Någonstans på vägen skedde något olyckligt i översättningen mellan min hjärnas språk och den andres språk, typ.

Håller med, och har själv lite samma upplevelse. Jag vet att jag ofta - i första möten - uppfattas som reserverad. Detta för att folk har berättat det för mig. Medvetenheten har gjort att jag har jobbat på att försöka ha ett lite öppnare, mjukare sätt när jag träffar folk för första gången. Det är fortfarande inte så att jag berättar min livs historia för alla jag möter (och så kommer jag aldrig att bli), men medvetenheten om att jag kan verka reserverad (vilket ju kan bidra till att man verkar ointresserad av personen man möter) gör att jag förstår om något kanske går fel och att missförstånd uppstår.