Trams och funderingar

Idag åkte jag hem från Stockholm. Längs vägen tänkte jag handla en del. Det var ju det som jag hade som dagens uppgift. Dessvärre hittade jag inte några arbetsbyxor och blev frustrerad. Jag gjorde någon kommentar om detta på FB och en person kommenterade detta. Jag svarade på det och fick sen ett meddelande från honom på messenger. Han var tydligen snacksugen och hela samtalet spårade ur på nolltid. Det tog inte alls lång tid innan han hade lovat att sätta på sig en blommig kjol vid nästa tillfälle jag kom till Stockholm. Karln är ju alltså president för en mc-klubb med klädkod "skinnväst med emblem på ryggen" så tänk dig synen av en kraftig karl med skinnväst och blommig kjol .

Det var väldigt underhållande att snacka med honom. Att tramsa och snacka skit är nyttigt!! Jag var på rätt mulet humör innan men det gick över. Jag skulle nog behöva tramsa och larva mig oftare.

Jag började fundera på hur länge jag har känt honom och kom fram till 22 år. Herrejösses vad tiden går . Halva mitt liv liksom. Shit. Det där sista insåg jag nu. Det var ju under några år som vi inte hade någon kontakt vilket berodde på den sambo jag hade då. Denne hade ju åsikter om vilka jag pratade med. Sen när kontakten återupptogs på FB så upplevde jag honom som ganska sval och avståndstagande. Jag hade ju liksom bara dunstat tidigare. Sen har han kommenterat lite på det jag skrivit ibland men jag blev ändå snopen att han började snacka idag.

Igår kväll funderade jag en del på det där att jag har så svårt att styra mina känslor. Jag lyckas inte resonera med mig själv och ändra på känslor som inte är ändamålsenliga eller bekväma. De tar över alldeles för mycket även om jag har en del kunskap i hur man kan jobba med känslor. Igår på jobbet noterade jag att jag hade känslan sorg i hela kroppen. Okej, jag vet inte om den satt ända ner i tårna, men den satt i alla fall i hela övre delen av kroppen. Jag har fått en känsla av att mina känslor tar över mer än vad som är normalt, så jag började Googla på det. Jag hamnade på på en sida som handlade om känsloreglering men kände att det inte riktigt var relevant för mig. Jag är inte direkt impulsiv. I stället stänger jag in känslorna. Men även det sättet att hantera det på leder till negativa konsekvenser. Så jag googlade vidare och hamnade på en annan sida som handlade om känsloreglering och anknytningsmönster. Det var intressant även om jag inte direkt fick grepp om allt där. Men en viss logik kunde jag skönja. Där stod bl.a.:

"Anknytningsångest kan beskrivas som graden av oro över att inte få den hjälp som en behöver från andra i svåra situationer." Check

"Anknytningsundvikande beskrivs som hur säker en person är på att inte få den hjälp och stöd hen behöver av andra när en behöver det." Check

"Någon som har lågt på båda dessa dimensioner har en trygg anknytning, medan en person med desorganiserad anknytning upplever hög grad av både anknytningsångest och anknytningsundvikande." Jag har vid ett tidigare tillfälle gjort ett onlinetest om anknytningsmönster. Nu ska man väl ta onlinetester med en nypa salt, men svaret på det var i alla fall att jag var desorganiserad.

Kanske kan jag vara något på spåren här men vad tusan jag ska göra för att komma vidare vet jag inte.

För övrigt så frågade jag min bikervän idag om han upplevt mig som rigid och om jag undvek ögonkontakt. Svaret var nej. Jag har även frågat L om det där med ögonkontakten och även hon säger att jag inte undviker det. Psykologen säger ju att jag undviker ögonkontakt. Det är en iakttagelse som endast är baserad på hur jag beter mig under terapisessionerna där jag tycker det är obehagligt att vända ut och in på mig själv. Det obehaget har jag ju inte utanför det rummet.

 

[MiaMia]

Jag misstänker att psykologen inte alls försöker få dig att ändra åsikt/värdering "bara för att", utan att han ser en människa som inte hinner med sitt liv pga allt hon vill leva upp till. Jag tror t.ex. inte alls att han försöker få dig till att ändra åsikt om huruvida det är bra att odla sina egna ekologiska grönsaker, däremot försöker han kanske få dig att reflektera över om det är genomförbart i den skala som du vill göra det. Det är ju i och för sig inte konstigt i sådana fall, eftersom hans uppgift är att behandla och hjälpa en människa med utmattningsdepression.

Men min tolkning kan naturligtvis vara fel. Vad tycker du själv att psykologen skulle säga/göra för att du skulle må bättre? Kommunicerar du detta till psykologen? Kanske han kan förklara för dig varför han säger/agerar som han gör?

Jag är också inne på det, men får inte till ett bra sätt att formulera det.

Är det verkligen att ändra åsikten det handlar om? Inte vad man gör.
För det är ju inte alltid man kan följa sina åsikter pga praktiska faktorer.

Det är inte så att han vill att du ska resonera om var dina gränser går, vad du skulle göra om du inte kan göra det du vill, hur du skulle prioritera då och vilka alternativa lösningar som kan finnas under olika omständigheter.
Laborera med tankarna kring det?
Utan att nödvändigtvis ha en agenda för vilka slutsatser du ska komma till av det.

Har han SAGT allt detta om att ändra på åsikterna, eller är det du som TOLKAR det så?

Jag håller helt enkelt inte med psykologen i hans analyser. Han påstår t.ex. att jag har problem med exekutiva funktioner. Jag har ingen aning om vad han menar. Det är en massa annat jidder också som jag inte heller fattar.

Varför avfärda det innan du har förstått det då?
Vad är det som gör att du anser att det inte är de exekutiva funktionerna och varför är en annan förklaringsmodell bättre enligt dig?

Frågar du inte eller säger till när du inte förstår vad han menar eller hur han tänker?

 

[Magiana]

Jag misstänker att psykologen inte alls försöker få dig att ändra åsikt/värdering "bara för att", utan att han ser en människa som inte hinner med sitt liv pga allt hon vill leva upp till. Jag tror t.ex. inte alls att han försöker få dig till att ändra åsikt om huruvida det är bra att odla sina egna ekologiska grönsaker, däremot försöker han kanske få dig att reflektera över om det är genomförbart i den skala som du vill göra det. Det är ju i och för sig inte konstigt i sådana fall, eftersom hans uppgift är att behandla och hjälpa en människa med utmattningsdepression.

Men min tolkning kan naturligtvis vara fel. Vad tycker du själv att psykologen skulle säga/göra för att du skulle må bättre? Kommunicerar du detta till psykologen? Kanske han kan förklara för dig varför han säger/agerar som han gör?

Det handlar om att han vill trycka en diagnos i pannan på mig bara för att jag vet vad jag vill.

Jag är också inne på det, men får inte till ett bra sätt att formulera det.

Är det verkligen att ändra åsikten det handlar om? Inte vad man gör.
För det är ju inte alltid man kan följa sina åsikter pga praktiska faktorer.

Det är inte så att han vill att du ska resonera om var dina gränser går, vad du skulle göra om du inte kan göra det du vill, hur du skulle prioritera då och vilka alternativa lösningar som kan finnas under olika omständigheter.
Laborera med tankarna kring det?
Utan att nödvändigtvis ha en agenda för vilka slutsatser du ska komma till av det.

Har han SAGT allt detta om att ändra på åsikterna, eller är det du som TOLKAR det så?


Varför avfärda det innan du har förstått det då?
Vad är det som gör att du anser att det inte är de exekutiva funktionerna och varför är en annan förklaringsmodell bättre enligt dig?

Frågar du inte eller säger till när du inte förstår vad han menar eller hur han tänker?

Så klart det inte handlar om att han ska ändra min åsikt men jag är ju störd som har en åsikt. Och det anser jag mig inte vara och kan därmed inte ha åsikter eftersom det då bekräftar störningen.

Jag letar alltid efter lösningar för att få det jag vill ha på ett plan som fungerar för mig. Men folk ska ge fan i att bestämma vad som kommer att fungera när de inte vet. Om jag vantrivs med en lösning så är den inte rätt. Man måste ju vaska fram det som är rätt för mig, inte bara ändra mitt liv rakt av. Och psykologen har uttryckt sig som ett klantarsel när han sagt att jag borde bo i lägenhet för jag vet att det inte fungerar för mig. Det är den absolut sämsta lösningen. Nu säger han förvisso inte det längre och försöker släta över men han sket rätt rejält i det blå skåpet och det låter sig inte göras ogjort.

Jag vet ju vad som inte fungerar och då får man ju rikta in sig på att få det att fungera på något sätt. Det finns alltid ett sätt, oavsett om det handlar om att sänka ribban, tänka annorlunda, effektivisera eller lära sig nya färdigheter. Kanske en kombination av dessa.

När jag läser om de exekutiva funktionerna så beskriver de inte mina problem.

Jag ställer frågor ibland men håller ändå inte med. Ibland ställer jag inte frågor för att jag sannolikt ändå inte kommer att begripa svaret eller hålla med. Det är ingen mening att t.ex. fråga vad han menar med att jag är mer intresserad av döda ting än om människor.

 

[Shaggy]

Mår du bra av att reta upp dig på psykologen på det här sättet? Ger det dig något? Känner du att du kommer framåt i din personlighet av det?
Jag säger det igen. Du har hakat upp dig så på psykologen så det kvittar vad han säger och hur intelligent det är. Om du pratar där som du gör här om honom så förstår jag att han ser dig som rigid. Du är rigid när det gäller honom och han kan bara se dig under den korta stund ni träffas. Han kan inte läsa tankar eller se syner om hur du fungerar i övrigt. Släpp honom helt eller ge honom en chans för som det är nu så får han inte någon möjlighet att hjälpa dig för du är helt inställd på att han vill stjälpa.
Frågan har ställts tidigare. Har du pratat med honom om hur du upplever besöken? Har du frågat vad han vill uppnå med sina frågor och konstateranden? Har du talat om vad du vill uppnå med besöken?

 

[mandalaki]

Magiana det låter som att du krigar med din psykolog. Vad han än säger så blir du upprörd, går hem och googlar och konstaterar att han har fel.

Jag kan naturligtvis inte veta, men ibland tänker jag att du kanske skulle reagera lika ilsket även om det var en annan psykolog. Du förlitar dig mer på dina egna googlingar och webtester, jag tror inte att det är konstruktivt för dig.

 

[Mabuse]

Klart jag kan tänka om men att ta sämsta alternativet direkt bara för att någon annan tycker det är bra, det gör jag inte. Jag gör det som passar mig.

Av någon anledning förväntas jag tycka att det är okej med ett boende jag inte trivs med, bara för att andra trivs med ett sådant boende. Jag förväntas också gilla idén att handla all min mat i affären som en civiliserad människa. Att avvika från den vita människans norm är ju no-no. Och att vidta åtgärder för att klara mig i dåliga tider gör jag nog också på fel sätt. Jag ser helt enkelt om mitt hus på det sätt jag finner bäst.


Jag håller helt enkelt inte med psykologen i hans analyser. Han påstår t.ex. att jag har problem med exekutiva funktioner. Jag har ingen aning om vad han menar. Det är en massa annat jidder också som jag inte heller fattar. Jag känner helt enkelt inte igen mig i det han påstår.

Jag förstår liknelsen men inte hur det relaterar till mitt liv. Om jag t.ex. tycker att det är jätteviktigt att äta ekologisk mat och ännu hellre ekologisk egenodlad mat, så verkar det inte vara okej att tycka det hela tiden utan jag måste ändra åsikt om det. Där är vi ju inne på att ändra mina värderingar. Och om jag tillåter någon att trycka in mig i ett boende jag inte tycker om, då får jag helt enkelt erfarenheter jag inte vill ha.

Jag får ju inte vara jag. Jag förväntas följa någon annans mall för jag är tydligen en idiot och kan inte tänka själv. (Men fan låt mig käka rötter om jag vill det och lås inte in mig i fängelse.) Ska någon annan välja åt mig hur jag ska leva så raderas min identitet.

Och så ska jag tydligen utnyttjas och köras över. Jag vill inte ge dem som behandlat mig illa rätt.

Ju fler erfarenheter jag fått, desto räddare har jag blivit och desto viktigare har det blivit att skydda mig själv. Jag vill inte förlora mer pengar. Jag vill inte vara ledsen jämt. Jag vill inte råka illa ut för att reglerna i samhället ser ut som de gör. Jag vill inte bli nervärderad. Jag vill inte bli behandlad som mindre vetande.

Men jag antar att det står Idiot i pannan på mig.

Du får väl vara hur du vill, men om tanken är att du ska må bättre, så kan det ju vara så att du behöver ändra på något. Om du blev lycklig och frisk av din livssituation så skulle psykologen såklart inte ifrågasätta den. Men nåt i din livssituation verkar skava, eftersom den gör dig sjuk. Om du inte kan tänka dig att ändra något av det du kan ändra på, så kommer det väl fortsätta att vara som det är nu.

 

[MiaMia]

Det handlar om att han vill trycka en diagnos i pannan på mig bara för att jag vet vad jag vill.

Bara därför?

Så klart det inte handlar om att han ska ändra min åsikt men jag är ju störd som har en åsikt. Och det anser jag mig inte vara och kan därmed inte ha åsikter eftersom det då bekräftar störningen.

Så du tänker att du ska/borde/vill (?) undvika att ge uttryck för dina åsikter (alt. ha dem?) för att det annars skulle tas för att styrka en slutsats som du opponerar dig emot.

 

[Mabuse]

Det handlar om att han vill trycka en diagnos i pannan på mig bara för att jag vet vad jag vill.


Så klart det inte handlar om att han ska ändra min åsikt men jag är ju störd som har en åsikt. Och det anser jag mig inte vara och kan därmed inte ha åsikter eftersom det då bekräftar störningen.

Jag letar alltid efter lösningar för att få det jag vill ha på ett plan som fungerar för mig. Men folk ska ge fan i att bestämma vad som kommer att fungera när de inte vet. Om jag vantrivs med en lösning så är den inte rätt. Man måste ju vaska fram det som är rätt för mig, inte bara ändra mitt liv rakt av. Och psykologen har uttryckt sig som ett klantarsel när han sagt att jag borde bo i lägenhet för jag vet att det inte fungerar för mig. Det är den absolut sämsta lösningen. Nu säger han förvisso inte det längre och försöker släta över men han sket rätt rejält i det blå skåpet och det låter sig inte göras ogjort.

Jag vet ju vad som inte fungerar och då får man ju rikta in sig på att få det att fungera på något sätt. Det finns alltid ett sätt, oavsett om det handlar om att sänka ribban, tänka annorlunda, effektivisera eller lära sig nya färdigheter. Kanske en kombination av dessa.

När jag läser om de exekutiva funktionerna så beskriver de inte mina problem.

Jag ställer frågor ibland men håller ändå inte med. Ibland ställer jag inte frågor för att jag sannolikt ändå inte kommer att begripa svaret eller hålla med. Det är ingen mening att t.ex. fråga vad han menar med att jag är mer intresserad av döda ting än om människor.

Han menar väl precis det, att du är mer intresserad av ting än av människor? Det är väl ingen hemlighet, du är ju intresserad av en massa saker, hantverk, odling, etc, och har också skrivit här att andra människor inte intresserar dig. Hantverk och grönsaksodling intresserar dig, andra människor gör det inte, enligt vad du skrivit här. Hur andra tänker, vad de känner, varför de gör det, vilket perspektiv de har, osv.

Åtminstone här så framstår det som att du är oerhört intresserad av dig själv och dina egna reaktioner och känslor, och lika ointresserad av andra, och deras reaktioner och känslor (annat än i termer av den effekt de har på dig).

 

[aiquen]

Jag kan tolka fel nu, men det känns som om du har fastnat vid att psykologen tycker att det skulle vara något ”fel” på dig bara för att han upplever dig på ett visst sätt, och tolkar det som att du kan ha en diagnos?

Men vad är det som säger att en eventuell diagnos skulle innebära att det är något ”fel” eller att du inte har rätt att vara den du är? Har han verkligen uttryckt det så?

Jag är inte professionell men jag tänker att en diagnos mest är ett samlingsbegrepp för vissa funktioner/funkionsvariationer. Inte som något fel eller att man inte, som vem som helst oavsett diagnos eller inte, i grund och botten skulle vara - och ha rätt att vara - en egen individ. Men något som i sammanhanget vara en del i en förklaring till varför vissa saker är svåra, och därmed hur man kan få hjälp att komma vidare?

Som sagt jag kanske har fel men det känns, utefter vad du skriver, som om du vänder taggarna utåt med en gång så fort någon snuddar vid ordet diagnos, eller bara en antydan ditåt, och därmed går helt miste om själva innebörden i det som sägs?

 

[Magiana]

Mår du bra av att reta upp dig på psykologen på det här sättet? Ger det dig något? Känner du att du kommer framåt i din personlighet av det?
Jag säger det igen. Du har hakat upp dig så på psykologen så det kvittar vad han säger och hur intelligent det är. Om du pratar där som du gör här om honom så förstår jag att han ser dig som rigid. Du är rigid när det gäller honom och han kan bara se dig under den korta stund ni träffas. Han kan inte läsa tankar eller se syner om hur du fungerar i övrigt. Släpp honom helt eller ge honom en chans för som det är nu så får han inte någon möjlighet att hjälpa dig för du är helt inställd på att han vill stjälpa.
Frågan har ställts tidigare. Har du pratat med honom om hur du upplever besöken? Har du frågat vad han vill uppnå med sina frågor och konstateranden? Har du talat om vad du vill uppnå med besöken?

Nej, jag mår inte bra av det och besöken ger inget.

Det torde väl vara självklart att målet med att gå dit är att må bättre. Jag vill hitta sätt att tänka och sätt att hantera min vardag. Nu känner jag mig bara ifrågasatt vilket jag svarar på genom att försvara mig och mina beslut i stället för att söka andra vägar.

Magiana det låter som att du krigar med din psykolog. Vad han än säger så blir du upprörd, går hem och googlar och konstaterar att han har fel.

Jag kan naturligtvis inte veta, men ibland tänker jag att du kanske skulle reagera lika ilsket även om det var en annan psykolog. Du förlitar dig mer på dina egna googlingar och webtester, jag tror inte att det är konstruktivt för dig.

Jo, nog är det väl ett krig med denna.

En som inte skriver mig på näsan skulle jag nog kunna tycka vore bra.

Bara därför?


Så du tänker att du ska/borde/vill (?) undvika att ge uttryck för dina åsikter (alt. ha dem?) för att det annars skulle tas för att styrka en slutsats som du opponerar dig emot.

Ja.

Han har fel och jag tänker inte bekräfta något som styrker hans teori även om orsaken till att jag gör som jag gör är en annan än hans tes.

Jag kan tolka fel nu, men det känns som om du har fastnat vid att psykologen tycker att det skulle vara något ”fel” på dig bara för att han upplever dig på ett visst sätt, och tolkar det som att du kan ha en diagnos?

Men vad är det som säger att en eventuell diagnos skulle innebära att det är något ”fel” eller att du inte har rätt att vara den du är? Har han verkligen uttryckt det så?

Jag är inte professionell men jag tänker att en diagnos mest är ett samlingsbegrepp för vissa funktioner/funkionsvariationer. Inte som något fel eller att man inte, som vem som helst oavsett diagnos eller inte, i grund och botten skulle vara - och ha rätt att vara - en egen individ. Men något som i sammanhanget vara en del i en förklaring till varför vissa saker är svåra, och därmed hur man kan få hjälp att komma vidare?

Som sagt jag kanske har fel men det känns, utefter vad du skriver, som om du vänder taggarna utåt med en gång så fort någon snuddar vid ordet diagnos, eller bara en antydan ditåt, och därmed går helt miste om själva innebörden i det som sägs?

Jag ser det inte som funktionsvariationer utan som handikapp, d.v.s. fel. Och när man är fel så ska andra bara trycka till en genom att tala om hur jag ska leva. Skulle jag t.ex. välja att bo i en liten vagn så kan jag väl ge mig fan på att folk inte kan acceptera det. Då följer jag inte normen och då ska det väl tjatas och gnatas om mitt val. Sätter jag mig i lägenhet så kommer jag inte att bli ifrågasatt. Det skulle jag tycka vore fel eftersom jag då skulle göra något som jag verkligen inte kommer att må bra av. Det vore destruktivt men ingen skulle ifrågasätta.

Det finns kurser i hur många saker som helst. De som går kurserna gör detta för de saknar kunskap om ämnena. Själv behöver jag lära mig organisera och prioritera. Och sen behöver jag lära mig att hantera mina känslor. Men jag behöver inte bli stämplad som att vara fel.

Att bli stämplad som att vara fel tar också hoppet ifrån mig att kunna skapa mig ett bättre liv för då är inget möjligt längre. Varför ska jag fortsätta kämpa när det då ändå inte är någon idé? Magiana kommer ju inte kunna lära sig prioritera för det är fel på henne, i stället för att Magiana har lite problem med att prioritera så då hittar vi ett sätt att hantera det.

Så är det fel på mig är det ju bara att sätta sig som ett jävla mähä och invänta döden.

 

[Trissa]

Och psykologen har uttryckt sig som ett klantarsel när han sagt att jag borde bo i lägenhet för jag vet att det inte fungerar för mig. Det är den absolut sämsta lösningen. Nu säger han förvisso inte det längre och försöker släta över men han sket rätt rejält i det blå skåpet och det låter sig inte göras ogjort.

Så hur den arma karln än gör så blir det fel.
Är det så det är för dig, att det man har sagt en gång är det som gäller, och även om det var galet och man ändrar sig sen så hjälper inte det? Det måste vara väldigt jobbigt att gå vidare i livet då, och upprätthålla relationer?

 

[Shaggy]

Nej, jag mår inte bra av det och besöken ger inget.

Varför går du då dit?

Det torde väl vara självklart att målet med att gå dit är att må bättre. Jag vill hitta sätt att tänka och sätt att hantera min vardag. Nu känner jag mig bara ifrågasatt vilket jag svarar på genom att försvara mig och mina beslut i stället för att söka andra vägar.

Målet är att du ska må bättre skriver du men du mår ju inte bättre och blir mer och mer misstänksam mot psykologen. Utifrån ditt svar så tolkar jag det som att du inte sagt ett ljud om hur du upplever kontakten. Hur i helvete ska den stackars karln veta vad du är ute efter? Kommunikation är grunden här och ska du ha en chans att få det att fungera med denna människa så måste du börja kommunicera med honom.

Han har fel och jag tänker inte bekräfta något som styrker hans teori även om orsaken till att jag gör som jag gör är en annan än hans tes.

Alltså det här citatet är så mycket "my way or the highway". När du läser detta kan du då inte se hur det kan komma sig att han tolkar dig som rigid och en massa andra saker. Jag vet ju inte om du uppträder på samma sätt där men i text ser det ut som om du beter dig som en trulig unge och är det det han ser så blir givetvis hans tolkning av dig utifrån det. Kommunikation går två vägar och så länge du vägrar kommunicera så får han gissa. Det blir väldigt svårt att utföra något kvalitativt psykologarbete med den förutsättningen.

Jag ser det inte som funktionsvariationer utan som handikapp, d.v.s. fel. Och när man är fel så ska andra bara trycka till en genom att tala om hur jag ska leva.

Du behöver ändra din världsbild till att bli lite mindre dömande. Dina åsikter om människor och deras svårigheter kan hänföras till mycket otrevliga ideologier som härskade i Europa på 40-talet.

 

[Magiana]

Varför går du då dit?

Målet är att du ska må bättre skriver du men du mår ju inte bättre och blir mer och mer misstänksam mot psykologen. Utifrån ditt svar så tolkar jag det som att du inte sagt ett ljud om hur du upplever kontakten. Hur i helvete ska den stackars karln veta vad du är ute efter? Kommunikation är grunden här och ska du ha en chans att få det att fungera med denna människa så måste du börja kommunicera med honom.



Alltså det här citatet är så mycket "my way or the highway". När du läser detta kan du då inte se hur det kan komma sig att han tolkar dig som rigid och en massa andra saker. Jag vet ju inte om du uppträder på samma sätt där men i text ser det ut som om du beter dig som en trulig unge och är det det han ser så blir givetvis hans tolkning av dig utifrån det. Kommunikation går två vägar och så länge du vägrar kommunicera så får han gissa. Det blir väldigt svårt att utföra något kvalitativt psykologarbete med den förutsättningen.


Du behöver ändra din världsbild till att bli lite mindre dömande. Dina åsikter om människor och deras svårigheter kan hänföras till mycket otrevliga ideologier som härskade i Europa på 40-talet.

Jag har ju för fasen ingen aning om hur terapi går till. När jag kom dit första gången så satt han bara tyst. Jag trodde ju att han skulle leda det hela och börja ställa frågor. Jag vet fortfarande inte vad som förväntas av mig så jag pratar om vad som finns i huvudet för stunden. Ibland är det helt tomt och då kan jag säga det. Jag uppfattar att det är helt upp till mig vad som ska avhandlas under terapin. Det går nog inget vidare.

Jag tänker inte börja tycka som andra bara för att andra säger att jag ska göra det. Så platt tänker jag inte lägga mig. Om någon tycker att jag inte klarar av något så kommer jag inte att hålla med om det inte är sant.

Jag saknar dessvärre alternativ och hänger tills vidare kvar. Att gå och skjuta mig är jag inte riktigt beredd att göra än, även om jag funderar på hur länge jag ska stå ut med den här tillvaron.

 

[MiaMia]

Jag ser det inte som funktionsvariationer utan som handikapp, d.v.s. fel. Och när man är fel så ska andra bara trycka till en genom att tala om hur jag ska leva. Skulle jag t.ex. välja att bo i en liten vagn så kan jag väl ge mig fan på att folk inte kan acceptera det. Då följer jag inte normen och då ska det väl tjatas och gnatas om mitt val. Sätter jag mig i lägenhet så kommer jag inte att bli ifrågasatt. Det skulle jag tycka vore fel eftersom jag då skulle göra något som jag verkligen inte kommer att må bra av. Det vore destruktivt men ingen skulle ifrågasätta.

Det finns kurser i hur många saker som helst. De som går kurserna gör detta för de saknar kunskap om ämnena. Själv behöver jag lära mig organisera och prioritera. Och sen behöver jag lära mig att hantera mina känslor. Men jag behöver inte bli stämplad som att vara fel.

Att bli stämplad som att vara fel tar också hoppet ifrån mig att kunna skapa mig ett bättre liv för då är inget möjligt längre. Varför ska jag fortsätta kämpa när det då ändå inte är någon idé? Magiana kommer ju inte kunna lära sig prioritera för det är fel på henne, i stället för att Magiana har lite problem med att prioritera så då hittar vi ett sätt att hantera det.

Så är det fel på mig är det ju bara att sätta sig som ett jävla mähä och invänta döden.

Eller så kan det finnas orsaker till att du under 40(?) års livstid ännu inte har lärt dig det så bra som du behöver? Men den tanken är en helt omöjlig...
Jag fattar inte hur du å ena sidan kan säga att du har svårt att prioritera och organisera dina aktiviteter och å andra sidan vara helt bombsäker på att det inte kan ha (ens delvis) orsak i några svårigheter med de exekutiva funktionerna.

Och beroende på vad orsakerna är så kan man lära sig mer eller mindre lämpliga metoder ett hantera och kompensera. Tom ha lättare att välja de mest lämpade metoderna. Varför skulle "hitta ett sätt att hantera det " vara uteslutet om man får en diagnos. Det är ju precis det som habilitering, arbetsterapeuter osv. sysslar med.

Du lever på stenåldern med din syn på funktionshindrade människor. Ifall de teser som du utgår ifrån stämde så skulle inga av dessa ens kunna leva och fungera i ett samhälle. Vilket de bevisligen gör i mängder.

Du är så fast i din egen definition av "fel" och vad det innebär så det viktigaste blir att undvika att hamna under din egen stämpel. Och så missar du att lära dig mer om hur du faktiskt fungerar, förutsättningslöst, undersökande och med syftet att förbättra din egen funktionalitet i ditt eget liv.

 

[mandalaki]

Det är säkert jättebra att du pratar om vad som finns i huvudet för stunden. Det är förmodligen vad han vill, eftersom han inte leder dig mer.

Men: vad jag inte tror är lika bra är att du tar ut all din ilska över honom och över terapin här på buke. Om du berättade för honom hur arg du blir på det han säger så kan ni jobba med det. Nu ventilerar du här och då går han miste om värdefull information.

 

[EmmaBovary]

Jag har ju för fasen ingen aning om hur terapi går till. När jag kom dit första gången så satt han bara tyst. Jag trodde ju att han skulle leda det hela och börja ställa frågor. Jag vet fortfarande inte vad som förväntas av mig så jag pratar om vad som finns i huvudet för stunden. Ibland är det helt tomt och då kan jag säga det. Jag uppfattar att det är helt upp till mig vad som ska avhandlas under terapin. Det går nog inget vidare.

Jag tänker inte börja tycka som andra bara för att andra säger att jag ska göra det. Så platt tänker jag inte lägga mig. Om någon tycker att jag inte klarar av något så kommer jag inte att hålla med om det inte är sant.

Jag saknar dessvärre alternativ och hänger tills vidare kvar. Att gå och skjuta mig är jag inte riktigt beredd att göra än, även om jag funderar på hur länge jag ska stå ut med den här tillvaron.

Grejen är ju att terapi på sätt och vis involverar ett ifrågasättande för att komma åt de punkterna som inte fungerar, och för att kunna hjälpa till med nya verktyg för att hantera dessa situationer. Det kan ju naturligtvis se olika ut beroende på psykolog och patient, men jag tror ändå att samma iakttagelser hade gjorts. Och det behöver inte handla om att döma ut det som ifrågasätts, det verkar ju som att psykologen ändå förstått att han klampade i klaveret med lägenhetsförslaget. Sedan tycker jag att du ska vara övertydlig med att fråga vad som "förväntas" av dig, det bästa vore ju om ni gemensamt kunde hitta ett ganska handfast fokus.

 

[Squie]

Jag tror inte det går att ändra känslors påverkan.

Sanning med modifikation. Känslan kan du aldrig ändra...men tanken kring känslan kan du. O genom att ändra tanken...så ändras känslan. KBT.

 

[aiquen]

Jag ser det inte som funktionsvariationer utan som handikapp, d.v.s. fel. Och när man är fel så ska andra bara trycka till en genom att tala om hur jag ska leva. Skulle jag t.ex. välja att bo i en liten vagn så kan jag väl ge mig fan på att folk inte kan acceptera det. Då följer jag inte normen och då ska det väl tjatas och gnatas om mitt val. Sätter jag mig i lägenhet så kommer jag inte att bli ifrågasatt. Det skulle jag tycka vore fel eftersom jag då skulle göra något som jag verkligen inte kommer att må bra av. Det vore destruktivt men ingen skulle ifrågasätta.

Det finns kurser i hur många saker som helst. De som går kurserna gör detta för de saknar kunskap om ämnena. Själv behöver jag lära mig organisera och prioritera. Och sen behöver jag lära mig att hantera mina känslor. Men jag behöver inte bli stämplad som att vara fel.

Att bli stämplad som att vara fel tar också hoppet ifrån mig att kunna skapa mig ett bättre liv för då är inget möjligt längre. Varför ska jag fortsätta kämpa när det då ändå inte är någon idé? Magiana kommer ju inte kunna lära sig prioritera för det är fel på henne, i stället för att Magiana har lite problem med att prioritera så då hittar vi ett sätt att hantera det.

Så är det fel på mig är det ju bara att sätta sig som ett jävla mähä och invänta döden.

Det är ett väldigt svartvitt tänk och jag tycker att det är synd att du låser dig så i det. Jag tror utifrån det du skriver att du kanske skulle ha lättare för att komma vidare om du istället kunde tänka att det inte handlar om vad som är rätt och fel, utan om hur man fungerar. Oavsett diagnos eller inte.

Man är liksom inte dum i huvudet eller har en stämpel i pannan bara för att man har en NPF-diagnos, utan det kan (märk väl) vara precis så som du själv skriver: ”Magiana har lite problem med att prioritera så då hittar vi ett sätt att hantera det.” Alltså man kan ha vissa svårigheter och kan behöva hitta strategier för att lära sig att tackla dem, helt enkelt. Ibland är det en NPF-diagnos, ibland någon annan diagnos, men att diagnosen då sätts just för att ringa in vad det handlar om och vad som utifrån det kan vara en lämplig väg vidare.

Jag menar alltså inte att påstå något om hur det är i just ditt fall och du har förstås all rätt att känna som du gör/tycka vad du vill, men jag tycker faktiskt att du är helt fel ute när du så bestämt stämplar alla med en NPF-diagnos som fel och handikappade... Och att det då kanske även försvårar för dig och psykologen att förstå varandra (eller så passar ni inte ihop, jag vet alltså inte, det är bara en tanke).

 

[Shaggy]

Jag har ju för fasen ingen aning om hur terapi går till. När jag kom dit första gången så satt han bara tyst. Jag trodde ju att han skulle leda det hela och börja ställa frågor. Jag vet fortfarande inte vad som förväntas av mig så jag pratar om vad som finns i huvudet för stunden. Ibland är det helt tomt och då kan jag säga det. Jag uppfattar att det är helt upp till mig vad som ska avhandlas under terapin. Det går nog inget vidare.

Men varför frågar du då inte.
Jag förstår inte hur terapin är upplagd och vad som förväntas av mig. Som det är nu blir jag mest förvirrad och känner att jag blir obekväm och passiv. Det gör att jag inte får ut något av den.
Du måste fråga annars kan inte folk hjälpa dig.

Jag tänker inte börja tycka som andra bara för att andra säger att jag ska göra det. Så platt tänker jag inte lägga mig. Om någon tycker att jag inte klarar av något så kommer jag inte att hålla med om det inte är sant.

Nu börjar du göra mig förbannad. Ingen har sagt att du ska börja tycka om någon eller att du ska lägga dig platt på rygg. Det enda vi påpekar är att du inte ger honom chansen vilket slår tillbaka mot dig själv. Anstränger du dig för att tolka allt som sägs och skrivs som att folk vill dig illa och vill att du ska bli någon du inte är? Det ser nämligen ut som det iom att du drar allt till sin spets och vrider alla uttalanden åt det hållet. Jag förstår att du är ensam för den värld du lever i är en värld där man bara kan vara ensam. Jag har läst några fantsyböcker där samhället fungerar exakt så och jag får kraftiga obehagskänslor av bara tanken och du lever i den världen.
Nej alla människor är inte ute efter att sticka kniven i ryggen på dig. De allra flesta vill faktiskt sina medmänniskor väl. Om du behandlar alla som drägg som bara är ute efter dig så kommer de inte vilja umgås med dig. Man måste ge för att kunna få, iallafall lite grann.

 

[Magiana]

Eller så kan det finnas orsaker till att du under 40(?) års livstid ännu inte har lärt dig det så bra som du behöver? Men den tanken är en helt omöjlig...
Jag fattar inte hur du å ena sidan kan säga att du har svårt att prioritera och organisera dina aktiviteter och å andra sidan vara helt bombsäker på att det inte kan ha (ens delvis) orsak i några svårigheter med de exekutiva funktionerna.

Och beroende på vad orsakerna är så kan man lära sig mer eller mindre lämpliga metoder ett hantera och kompensera. Tom ha lättare att välja de mest lämpade metoderna. Varför skulle "hitta ett sätt att hantera det " vara uteslutet om man får en diagnos. Det är ju precis det som habilitering, arbetsterapeuter osv. sysslar med.

Du lever på stenåldern med din syn på funktionshindrade människor. Ifall de teser som du utgår ifrån stämde så skulle inga av dessa ens kunna leva och fungera i ett samhälle. Vilket de bevisligen gör i mängder.

Du är så fast i din egen definition av "fel" och vad det innebär så det viktigaste blir att undvika att hamna under din egen stämpel. Och så missar du att lära dig mer om hur du faktiskt fungerar, förutsättningslöst, undersökande och med syftet att förbättra din egen funktionalitet i ditt eget liv.

Det funkade jättebra innan mängden jobb jag fick att göra multiplicerades flera gånger om. Sånt vänjer man sig inte vid i brådrasket. Det är en omställning eftersom det inte längre räcker med en vanlig almanacka och/eller enkla listor.

Det är säkert jättebra att du pratar om vad som finns i huvudet för stunden. Det är förmodligen vad han vill, eftersom han inte leder dig mer.

Men: vad jag inte tror är lika bra är att du tar ut all din ilska över honom och över terapin här på buke. Om du berättade för honom hur arg du blir på det han säger så kan ni jobba med det. Nu ventilerar du här och då går han miste om värdefull information.

Han går inte alls miste om det. Han läser här.

Grejen är ju att terapi på sätt och vis involverar ett ifrågasättande för att komma åt de punkterna som inte fungerar, och för att kunna hjälpa till med nya verktyg för att hantera dessa situationer. Det kan ju naturligtvis se olika ut beroende på psykolog och patient, men jag tror ändå att samma iakttagelser hade gjorts. Och det behöver inte handla om att döma ut det som ifrågasätts, det verkar ju som att psykologen ändå förstått att han klampade i klaveret med lägenhetsförslaget. Sedan tycker jag att du ska vara övertydlig med att fråga vad som "förväntas" av dig, det bästa vore ju om ni gemensamt kunde hitta ett ganska handfast fokus.

Jag kände mig väldigt dum-i-huvudet-förklarad av lägenhetsförslaget. Motiveringen var att han ansåg att jag inte klarade av att bo i hus för det var för mycket för mig och att jag i så fall skulle behöva någon som ser efter mig hela tiden, som någon slags "vårdnadshavare". (Det var inte det ordet han använde, men minns inte vilket.)

 

[mandalaki]

Skojar du? Läser psykologen här? Hur kommer det sig?