Trams och funderingar

Idag åkte jag hem från Stockholm. Längs vägen tänkte jag handla en del. Det var ju det som jag hade som dagens uppgift. Dessvärre hittade jag inte några arbetsbyxor och blev frustrerad. Jag gjorde någon kommentar om detta på FB och en person kommenterade detta. Jag svarade på det och fick sen ett meddelande från honom på messenger. Han var tydligen snacksugen och hela samtalet spårade ur på nolltid. Det tog inte alls lång tid innan han hade lovat att sätta på sig en blommig kjol vid nästa tillfälle jag kom till Stockholm. Karln är ju alltså president för en mc-klubb med klädkod "skinnväst med emblem på ryggen" så tänk dig synen av en kraftig karl med skinnväst och blommig kjol .

Det var väldigt underhållande att snacka med honom. Att tramsa och snacka skit är nyttigt!! Jag var på rätt mulet humör innan men det gick över. Jag skulle nog behöva tramsa och larva mig oftare.

Jag började fundera på hur länge jag har känt honom och kom fram till 22 år. Herrejösses vad tiden går . Halva mitt liv liksom. Shit. Det där sista insåg jag nu. Det var ju under några år som vi inte hade någon kontakt vilket berodde på den sambo jag hade då. Denne hade ju åsikter om vilka jag pratade med. Sen när kontakten återupptogs på FB så upplevde jag honom som ganska sval och avståndstagande. Jag hade ju liksom bara dunstat tidigare. Sen har han kommenterat lite på det jag skrivit ibland men jag blev ändå snopen att han började snacka idag.

Igår kväll funderade jag en del på det där att jag har så svårt att styra mina känslor. Jag lyckas inte resonera med mig själv och ändra på känslor som inte är ändamålsenliga eller bekväma. De tar över alldeles för mycket även om jag har en del kunskap i hur man kan jobba med känslor. Igår på jobbet noterade jag att jag hade känslan sorg i hela kroppen. Okej, jag vet inte om den satt ända ner i tårna, men den satt i alla fall i hela övre delen av kroppen. Jag har fått en känsla av att mina känslor tar över mer än vad som är normalt, så jag började Googla på det. Jag hamnade på på en sida som handlade om känsloreglering men kände att det inte riktigt var relevant för mig. Jag är inte direkt impulsiv. I stället stänger jag in känslorna. Men även det sättet att hantera det på leder till negativa konsekvenser. Så jag googlade vidare och hamnade på en annan sida som handlade om känsloreglering och anknytningsmönster. Det var intressant även om jag inte direkt fick grepp om allt där. Men en viss logik kunde jag skönja. Där stod bl.a.:

"Anknytningsångest kan beskrivas som graden av oro över att inte få den hjälp som en behöver från andra i svåra situationer." Check

"Anknytningsundvikande beskrivs som hur säker en person är på att inte få den hjälp och stöd hen behöver av andra när en behöver det." Check

"Någon som har lågt på båda dessa dimensioner har en trygg anknytning, medan en person med desorganiserad anknytning upplever hög grad av både anknytningsångest och anknytningsundvikande." Jag har vid ett tidigare tillfälle gjort ett onlinetest om anknytningsmönster. Nu ska man väl ta onlinetester med en nypa salt, men svaret på det var i alla fall att jag var desorganiserad.

Kanske kan jag vara något på spåren här men vad tusan jag ska göra för att komma vidare vet jag inte.

För övrigt så frågade jag min bikervän idag om han upplevt mig som rigid och om jag undvek ögonkontakt. Svaret var nej. Jag har även frågat L om det där med ögonkontakten och även hon säger att jag inte undviker det. Psykologen säger ju att jag undviker ögonkontakt. Det är en iakttagelse som endast är baserad på hur jag beter mig under terapisessionerna där jag tycker det är obehagligt att vända ut och in på mig själv. Det obehaget har jag ju inte utanför det rummet.

 

[Magiana]

Skojar du? Läser psykologen här? Hur kommer det sig?

Han vet ju att jag är aktiv på ett forum och vid ett tillfälle frågade han vilken sajt det var. Sen har jag förstått att han har läst här. Jag kan ju ha fel förstås men då är det ett lustigt sammanträffande med frågor och samtal som uppstått.

Mig gör det inget.

 

[mandalaki]

Han vet ju att jag är aktiv på ett forum och vid ett tillfälle frågade han vilken sajt det var. Sen har jag förstått att han har läst här. Jag kan ju ha fel förstås men då är det ett lustigt sammanträffande med frågor och samtal som uppstått.

Mig gör det inget.

Det undrar jag faktiskt om han har ... Låter det inte troligare med en slump? Min erfarenhet av terapeuter är att de jobbar med det som sker i rummet under terapin. Men jag vet ju inte förstås.

 

[Magiana]

Det undrar jag faktiskt om han har ... Låter det inte troligare med en slump? Min erfarenhet av terapeuter är att de jobbar med det som sker i rummet under terapin. Men jag vet ju inte förstås.

Det kan som sagt vara ett sammanträffande/slump, men jag vet inte.

 

[Magiana]

Nu börjar du göra mig förbannad. Ingen har sagt att du ska börja tycka om någon eller att du ska lägga dig platt på rygg. Det enda vi påpekar är att du inte ger honom chansen vilket slår tillbaka mot dig själv. Anstränger du dig för att tolka allt som sägs och skrivs som att folk vill dig illa och vill att du ska bli någon du inte är? Det ser nämligen ut som det iom att du drar allt till sin spets och vrider alla uttalanden åt det hållet. Jag förstår att du är ensam för den värld du lever i är en värld där man bara kan vara ensam. Jag har läst några fantsyböcker där samhället fungerar exakt så och jag får kraftiga obehagskänslor av bara tanken och du lever i den världen.
Nej alla människor är inte ute efter att sticka kniven i ryggen på dig. De allra flesta vill faktiskt sina medmänniskor väl. Om du behandlar alla som drägg som bara är ute efter dig så kommer de inte vilja umgås med dig. Man måste ge för att kunna få, iallafall lite grann.

Men jo, det påstås att jag är på ett visst sätt och det har uttalats att jag inte klarar av att bo i hus.

Min uppfattning synkar inte med åsikterna om mig. Prioriteringsproblemet finns exempelvis bara när jag har väldigt mycket att rodda. Men i en vanlig vardag kan jag planera, genomföra och avsluta aktiviteter.

Jag har fått kniven i ryggen fler gånger än jag kan räkna så det är något jag alltid räknar med. Jag behandlar inte andra som drägg. Tvärtom försöker jag alltid vara trevlig, tillmötesgående och hjälpsam. Det kan jag dessvärre inte säga om alla andra.

 

[Magiana]

Jo just ja, angående det här med att vara fel eller göra fel, det fick jag stryk för som barn. Det är liksom inpräntat att jag alltid måste göra rätt.

 

[Mabuse]

Men jo, det påstås att jag är på ett visst sätt och det har uttalats att jag inte klarar av att bo i hus.

Min uppfattning synkar inte med åsikterna om mig. Prioriteringsproblemet finns exempelvis bara när jag har väldigt mycket att rodda. Men i en vanlig vardag kan jag planera, genomföra och avsluta aktiviteter.

Jag har fått kniven i ryggen fler gånger än jag kan räkna så det är något jag alltid räknar med. Jag behandlar inte andra som drägg. Tvärtom försöker jag alltid vara trevlig, tillmötesgående och hjälpsam. Det kan jag dessvärre inte säga om alla andra.

Hur vet du att alla andra inte också försöker vara trevliga, tillmötesgående och hjälpsamma? Precis som du, så misslyckas vi ibland med det, trots de bästa intentioner. För du är ju, iaf här på nätet, inte alltid det du försöker vara. Det är likadant för alla andra. Man försöker, men man lyckas inte alltid.

Man får intrycket att du har stort överseende med egna tillkortakommanden på den fronten, men när det gäller andra så avskriver du dem så fort de inte lever upp till de högt ställda kraven.

 

[Kilauea]

Han vet ju att jag är aktiv på ett forum och vid ett tillfälle frågade han vilken sajt det var. Sen har jag förstått att han har läst här. Jag kan ju ha fel förstås men då är det ett lustigt sammanträffande med frågor och samtal som uppstått.

Mig gör det inget.

Jag har svårt att tro att en psykolog läser sin patients inlägg på forum. Låter oerhört oprofessionellt i mina öron och inget jag tycker är ok.

Jag har också gått hos en kurator som jag inte hade förtroende för. Det gav mig noll och intet. Be att få byta, det är viktigt för tillfrisknandet att du känner att du kan lita på din samtalskontakt.

 

[MiaMia]

felpost

 

[bettysmatte]

Jag har svårt att tro att en psykolog läser sin patients inlägg på forum. Låter oerhört oprofessionellt i mina öron och inget jag tycker är ok.

Jag har också gått hos en kurator som jag inte hade förtroende för. Det gav mig noll och intet. Be att få byta, det är viktigt för tillfrisknandet att du känner att du kan lita på din samtalskontakt.

Jag tror inte heller att han läser här.

Jag tvivlar faktiskt på att det hjälper TS att byta samtalskontakt.

 

[Shaggy]

Men jo, det påstås att jag är på ett visst sätt och det har uttalats att jag inte klarar av att bo i hus.

Min uppfattning synkar inte med åsikterna om mig. Prioriteringsproblemet finns exempelvis bara när jag har väldigt mycket att rodda. Men i en vanlig vardag kan jag planera, genomföra och avsluta aktiviteter.

Jag har fått kniven i ryggen fler gånger än jag kan räkna så det är något jag alltid räknar med. Jag behandlar inte andra som drägg. Tvärtom försöker jag alltid vara trevlig, tillmötesgående och hjälpsam. Det kan jag dessvärre inte säga om alla andra.

Alltså jag ger upp. Vad vill du egentligen uppnå? Utifrån hur du skriver och utifrån hur du vrider på allt så får jag känslan av att

- du vill ha bekräftelse på att psykologen är idiot. Med tanke på hur du tjatar om det där med hus kontra lägenhet så är jag rätt säker på att han inte är idiot utan att ni har grava kommunikationsproblem.
- du anser att du lever ett perfekt liv som inget behöver göras åt. Varför du då mår så dåligt är lite konstigt
- du anser att alla förslag på förändringar bara är till för att ta ifrån dig din personlighet. Om du riskerar att förlora din personlighet så lätt så måste du ha problem med en väldigt osäker personlighet.
- du söker ”stackars dig” uppmärksamhet. Det kommer du aldrig få från mig eftersom det bara bekräftar dina problem på ett sätt som de inte är värda. Jag har sett så många som fastnat i ”det är synd om mig fasen”. Människor som på det sättet gör sig själva till offer är väldigt ointressanta att umgås med och de lever ofta väldigt fattiga liv.
- du tror att människor är ute efter dig. Varför de skulle vara det är för mig en gåta.

Du har uppenbart inget intresse av att för tillfället göra något åt dina problem eller att ens fundera på varför de uppkommit. Så fort någon skriver något så är det fel och dina livsval är så perfekta.
Eftersom du inte är villig till förändring eller verkar vilja satsa på att bli frisk ska jag försöka hålla mig ifrån dina trådar i fortsättningen. Jag kan inte se någon mening i att lägga timmar på att försöka hjälpa någon att vända och vrida på saker när människan sedan vägrar ta emot något av det jag eller någon annan skriver. Antagligen kvalar jag nu in i din statistik över folk som överger dig, men då har du fel. Jag överger dig inte du överger dig själv och min bristande energi kan inte slösas bort på det.

Jag tror inte heller att han läser här.

Det vore kanske bra om psykologen läste här så han får någon information om TS. Det skulle ju iallafall ge honom något att jobba med eftersom TS verkar ovillig att ens ge grundinformationen om att hon inte förstår upplägget på terapin.

 

[Kilauea]

Alltså jag ger upp. Vad vill du egentligen uppnå? Utifrån hur du skriver och utifrån hur du vrider på allt så får jag känslan av att

- du vill ha bekräftelse på att psykologen är idiot. Med tanke på hur du tjatar om det där med hus kontra lägenhet så är jag rätt säker på att han inte är idiot utan att ni har grava kommunikationsproblem.
- du anser att du lever ett perfekt liv som inget behöver göras åt. Varför du då mår så dåligt är lite konstigt
- du anser att alla förslag på förändringar bara är till för att ta ifrån dig din personlighet. Om du riskerar att förlora din personlighet så lätt så måste du ha problem med en väldigt osäker personlighet.
- du söker ”stackars dig” uppmärksamhet. Det kommer du aldrig få från mig eftersom det bara bekräftar dina problem på ett sätt som de inte är värda. Jag har sett så många som fastnat i ”det är synd om mig fasen”. Människor som på det sättet gör sig själva till offer är väldigt ointressanta att umgås med och de lever ofta väldigt fattiga liv.
- du tror att människor är ute efter dig. Varför de skulle vara det är för mig en gåta.

Du har uppenbart inget intresse av att för tillfället göra något åt dina problem eller att ens fundera på varför de uppkommit. Så fort någon skriver något så är det fel och dina livsval är så perfekta.
Eftersom du inte är villig till förändring eller verkar vilja satsa på att bli frisk ska jag försöka hålla mig ifrån dina trådar i fortsättningen. Jag kan inte se någon mening i att lägga timmar på att försöka hjälpa någon att vända och vrida på saker när människan sedan vägrar ta emot något av det jag eller någon annan skriver. Antagligen kvalar jag nu in i din statistik över folk som överger dig, men då har du fel. Jag överger dig inte du överger dig själv och min bristande energi kan inte slösas bort på det.

Det vore kanske bra om psykologen läste här så han får någon information om TS. Det skulle ju iallafall ge honom något att jobba med eftersom TS verkar ovillig att ens ge grundinformationen om att hon inte förstår upplägget på terapin.

I en depression är det svårt att alltid tänka logiskt och man ser lätt bara problem i allt.
Därför känns dina ord lite hårda för mig.

Sen tycker jag dock fortfarande att @Magiana ska söka ny samtalskontakt.
Jag gillade inte min men mitt mående och hur jag är som person gjorde att jag inte sa nåt till kuratorn hur lite han hjälpte. Dock tog jag upp det med min läkare och då var jag ändå så stabil i måendet att vi kom fram till att jag inte behövde kuratorn nåt mer.

 

[Shaggy]

I en depression är det svårt att alltid tänka logiskt och man ser lätt bara problem i allt.
Därför känns dina ord lite hårda för mig.

Sen tycker jag dock fortfarande att @Magiana ska söka ny samtalskontakt.
Jag gillade inte min men mitt mående och hur jag är som person gjorde att jag inte sa nåt till kuratorn hur lite han hjälpte. Dock tog jag upp det med min läkare och då var jag ändå så stabil i måendet att vi kom fram till att jag inte behövde kuratorn nåt mer.

Kanske är de hårda men med tanke på hur lite vilja att ens försöka arbeta med problemet som verkar finnas så känns de som de rätta. När åratal av erfarenhet av den typen av problem som TS har talar på samma sätt och TS anser sig som så annorlunda så blir intrycket i min värld arrogant och nedlåtande.
Förhoppningsvis kommer TS att lösa sina problem i framtiden men jag har inte råd att slösa energi på det längre. Om TS visade något intresse av att fundera på det som skrivs så skulle jag reagera annorlunda men allt är bara fel, fel och fel.

 

[mandalaki]

@Shaggy även jag tycker att du går på för hårt. Och det är synd, för du har skrivit mycket som varit väldigt bra till Magiana. Nu riskerar du bara bekräfta för henne att allt är hennes eget fel och att hennes agerande stöter bort folk. Det är väldigt lätt att ta den positionen när man är riktigt deprimerad men det är olyckligt när den bekräftas.

 

[Magiana]

Alltså jag ger upp. Vad vill du egentligen uppnå? Utifrån hur du skriver och utifrån hur du vrider på allt så får jag känslan av att

- du vill ha bekräftelse på att psykologen är idiot. Med tanke på hur du tjatar om det där med hus kontra lägenhet så är jag rätt säker på att han inte är idiot utan att ni har grava kommunikationsproblem.
- du anser att du lever ett perfekt liv som inget behöver göras åt. Varför du då mår så dåligt är lite konstigt
- du anser att alla förslag på förändringar bara är till för att ta ifrån dig din personlighet. Om du riskerar att förlora din personlighet så lätt så måste du ha problem med en väldigt osäker personlighet.
- du söker ”stackars dig” uppmärksamhet. Det kommer du aldrig få från mig eftersom det bara bekräftar dina problem på ett sätt som de inte är värda. Jag har sett så många som fastnat i ”det är synd om mig fasen”. Människor som på det sättet gör sig själva till offer är väldigt ointressanta att umgås med och de lever ofta väldigt fattiga liv.
- du tror att människor är ute efter dig. Varför de skulle vara det är för mig en gåta.

Du har uppenbart inget intresse av att för tillfället göra något åt dina problem eller att ens fundera på varför de uppkommit. Så fort någon skriver något så är det fel och dina livsval är så perfekta.
Eftersom du inte är villig till förändring eller verkar vilja satsa på att bli frisk ska jag försöka hålla mig ifrån dina trådar i fortsättningen. Jag kan inte se någon mening i att lägga timmar på att försöka hjälpa någon att vända och vrida på saker när människan sedan vägrar ta emot något av det jag eller någon annan skriver. Antagligen kvalar jag nu in i din statistik över folk som överger dig, men då har du fel. Jag överger dig inte du överger dig själv och min bristande energi kan inte slösas bort på det.

Det vore kanske bra om psykologen läste här så han får någon information om TS. Det skulle ju iallafall ge honom något att jobba med eftersom TS verkar ovillig att ens ge grundinformationen om att hon inte förstår upplägget på terapin.

Givetvis behöver du inte varken läsa eller skriva svar till mig. Det är rätt många som inte gör det. Vi har dessutom ingen särskild relation.

Du har inte gått i mina fotspår så jag förväntar mig inte att du ska förstå något.

Jag har en del svåra spärrar att ta mig igenom. Det är fan ingen barnlek. Jag har dessutom en viss hjärndimma som gör att jag inte är särskilt skarp. Jag önskar jag kunde läsa böcker men det jag läser går inte in i huvudet på mig. Ibland kör jag fast även på korta stycken och jag får läsa om långsamt för att förstå. Och jag är dålig på att hantera ett tangentbord numera. Det känns som om mitt liv är en mardröm som jag inte kan ta mig ur. Eftersom det är så svårt så kan det ibland kännas lockande att avsluta allt. Det skulle lösa allt.

Jag har definitivt intresse av att lösa mina problem, men däremot saknas nog förmågan och modet. Och funderar gör jag massor. Jag pusslar och sätter ihop saker i sammanhang. Jag söker ny information som kan bringa klarhet i saker.

Här om dagen när jag snackade med bikervännen på messenger, så kände jag mig vanlig och accepterad, precis så som jag vill att det ska vara jämt. Det märktes att han snackade med mig för att han ville det, inte för att på något sätt "vara bussig". Annars är jag alltid orolig att jag ska vara till besvär för folk, så jag törs själv inte ta kontakt med folk av den anledningen. Och rädslan är min ständiga följeslagare gällande det mesta. Den är paralyserande.

 

[Mabuse]

Givetvis behöver du inte varken läsa eller skriva svar till mig. Det är rätt många som inte gör det. Vi har dessutom ingen särskild relation.

Du har inte gått i mina fotspår så jag förväntar mig inte att du ska förstå något.

Jag har en del svåra spärrar att ta mig igenom. Det är fan ingen barnlek. Jag har dessutom en viss hjärndimma som gör att jag inte är särskilt skarp. Jag önskar jag kunde läsa böcker men det jag läser går inte in i huvudet på mig. Ibland kör jag fast även på korta stycken och jag får läsa om långsamt för att förstå. Och jag är dålig på att hantera ett tangentbord numera. Det känns som om mitt liv är en mardröm som jag inte kan ta mig ur. Eftersom det är så svårt så kan det ibland kännas lockande att avsluta allt. Det skulle lösa allt.

Jag har definitivt intresse av att lösa mina problem, men däremot saknas nog förmågan och modet. Och funderar gör jag massor. Jag pusslar och sätter ihop saker i sammanhang. Jag söker ny information som kan bringa klarhet i saker.

Här om dagen när jag snackade med bikervännen på messenger, så kände jag mig vanlig och accepterad, precis så som jag vill att det ska vara jämt. Det märktes att han snackade med mig för att han ville det, inte för att på något sätt "vara bussig". Annars är jag alltid orolig att jag ska vara till besvär för folk, så jag törs själv inte ta kontakt med folk av den anledningen. Och rädslan är min ständiga följeslagare gällande det mesta. Den är paralyserande.

När du söker ny information, vilka källor till den informationen föredrar du då? Andra människor? Skriftlig information från nätet?

För det verkar ju som att interaktion med andra (psykolog, folk på Buke) inte fungerar så bra som informationskälla för dig, som att information som kommer på det sättet är svår för dig att ta till dig.

Om det är lättare för dig att ta till dig information i form av texter på nätet, kanske kan du be psykologen om några länkar där det som han försöker berätta för dig står?

Eller är det mer innehållet, att du har svårt att ta till sig information som inte helt stämmer överens med det du redan vet? Hur reagerar du om du läser en informationstext på nätet som motsäger det du redan vet, kan du ta till dig den, eller väljer du bort den? När man läser på nätet är det ju lättare att styra vilken information man får än interaktion med andra. Eftersom det är mycket svårare att styra vad andra ska säga, än vad man ska läsa.

 

[Kilauea]

Givetvis behöver du inte varken läsa eller skriva svar till mig. Det är rätt många som inte gör det. Vi har dessutom ingen särskild relation.

Du har inte gått i mina fotspår så jag förväntar mig inte att du ska förstå något.

Jag har en del svåra spärrar att ta mig igenom. Det är fan ingen barnlek. Jag har dessutom en viss hjärndimma som gör att jag inte är särskilt skarp. Jag önskar jag kunde läsa böcker men det jag läser går inte in i huvudet på mig. Ibland kör jag fast även på korta stycken och jag får läsa om långsamt för att förstå. Och jag är dålig på att hantera ett tangentbord numera. Det känns som om mitt liv är en mardröm som jag inte kan ta mig ur. Eftersom det är så svårt så kan det ibland kännas lockande att avsluta allt. Det skulle lösa allt.

Jag har definitivt intresse av att lösa mina problem, men däremot saknas nog förmågan och modet. Och funderar gör jag massor. Jag pusslar och sätter ihop saker i sammanhang. Jag söker ny information som kan bringa klarhet i saker.

Här om dagen när jag snackade med bikervännen på messenger, så kände jag mig vanlig och accepterad, precis så som jag vill att det ska vara jämt. Det märktes att han snackade med mig för att han ville det, inte för att på något sätt "vara bussig". Annars är jag alltid orolig att jag ska vara till besvär för folk, så jag törs själv inte ta kontakt med folk av den anledningen. Och rädslan är min ständiga följeslagare gällande det mesta. Den är paralyserande.

Har du tagit upp med läkare eller psykolog de där känslorna av att fundera på att avsluta allt?

 

[Magiana]

Har du tagit upp med läkare eller psykolog de där känslorna av att fundera på att avsluta allt?

De tankarna kommer och går. Jag har nämnt det för ganska länge sen. Men det är bara tankar. Inget annat.

 

[Kilauea]

De tankarna kommer och går. Jag har nämnt det för ganska länge sen. Men det är bara tankar. Inget annat.

Men väldigt jobbiga tankar. Been there...
Ökar de i mängd borde du kontakta vårdcentralen, eller psykakuten .

 

[bettysmatte]

Jag läste den här artikeln för några dagar sedan, och tänkte på alla dessa trådar:
http://www.land.se/hus-hem/sjalvhus...r-i-veckan-men-har-inga-problem-med-ekonomin/

Jämfört med TS mål, som ändå känns rätt lika de som mannen i artikeln har, så kan man väl reflektera över att det verkar lite övermäktigt att ha samma mål som ensamstående? Här finns en partner. Mannen betonar vikten av det sociala, att hjälpa varandra, att bidra med olika saker. Varje person måste inte ha egna bin, egna höns, en stor odling, egen skog och ved....osv. Och utifrån det lilla man ser på bilderna, så verkar familjen inte bo i ett perfekt hus med en perfekt trädgård.

TS: Jag misstänker att det är det här de flesta (inklusive psykologen) reagerar på. Det är INTE att folk tycker att dina åsikter och värderingar är något dumt som måste ändras på, utan att ingen riktigt förstår hur man realistiskt sett ska kunna arbeta heltid och SAMTIDIGT dra runt ett sådant här projekt helt på egen hand ?? Utan att bli totalt utmattad på kuppen. Hur mycket man än planerar och prioriterar så verkar det vara en näst intill omöjlig ekvation.