Social kompetens?

Det här med diagnos eller inte diagnos, har ju diskuterats en del. I mitt förra inlägg gjorde @Tora en kommentar som fick mig att tänka till. Det stod:

"Hade nog kanske snarare trott att du skulle reagera ”Aha! Är det därför det kan bli lite sociala kulturkrockar ibland! Men nu när jag vet det så kanske jag provar att göra så här, eller så här istället”. "

Sociala kulturkrockar . Upplever jag sådana? Alltså, nä, inte vad jag vet eller har reagerat över. Undrar om andra tycker jag är socialt klumpig? Jag vet inte, men själv har jag som sagt inte märkt något. Jag upplever nog mest hjärnspöken.

Jag skulle t.ex. aldrig ställa en massa frågor till någon som är obekväma för den andre. Jag skulle heller aldrig bete mig irriterande mot andra med flit. Det fanns ju en person här på Buke förut som envisades med att ha en irriterande signatur i sin profil. Folk reagerade mot det, men hon hävdade att det var hennes rätt att ha signaturen för det var ju inte förbjudet. Okej? Det är ju inte förbjudet att fisa folk i ansiktet heller. Däremot är det inte lämpligt alls.

Jag funderar en hel del på de "sanningar" jag lever efter och på hur mycket sanningar de egentligen är. Vilka "sanningar" kan jag skrota? Det tål att tänkas på. Genom tidigare händelser har jag dragit slutsatser som blivit en del av min verklighet. Nu försöker jag skaffa nya erfarenhet som motbevisar mina tidigare slutsatser, så att jag kan gå från tankesättet "ursäkta att jag finns till" till att vara bekväm med att finnas. Men att möblera om sin verklighetsuppfattning går inte i brådrasket. "Sanningar" är sanningar, ända tills de motbevisas.

Jag har i alla fall varit ovanligt social på sistone. Sist jag var i Stockholm fikade jag med @Hyacint vilket var väldigt trevligt (och nu viftar hon med pompomsen ibland för att påminna mig om att tänka i andra banor). Dagen efter hade jag inget för mig men chattade lite med bikervännen. Jag föreslog att vi skulle ses. Han sa att de hade varit roligt men att han råkade befinna sig i Skåne, så det funkade inte rent praktiskt. Nåja, han var ju inte avig till att ses, så det ser jag som positivt. I stället fortsatte vi att chatta med messenger. På lördagen åkte jag och besökte ytterligare en vän och vi hade en jäkligt bra dag, med både paddling och ridning.

Igår passade jag Ls hund och när hon kom och hämtade honom snackade vi en del och sen föreslog hon att vi någon fredag skulle åka ner till byn och käka tapas tillsammans. Jag nappade direkt. Efter en koll i kalendern insåg vi att det var den här fredagen som gällde för sen var det fullt ända till mitten av juli. Så idag träffades vi, käkade gott och snackade bort 2½ timme. Vi hade skittrevligt med en massa snack om allt möjligt plus hästar så klart.

Och så är ju islänningens ägare LL och hennes man, trevliga nya bekantskaper. Jag känner mig välkommen där. Och en annan granne, som flyttade hit förra året från Stockholm, snackade jag också med här om dagen. De satt i sin trädgård när jag kom förbi och så började vi snacka. Ytterligare en annan granne får jag gammalt hö av att täcka mina odlingar med. Han visade mig sin ängslada här om dagen. Jag får höet och han får sin lada tömd. Win win. Sånt gillar jag. Förra året fick jag också hö av honom. Jag hade ju tänkt gå och ge honom en påse potatis i höstas som tack (och som jag då odlat i höet), men blev ju tyvärr sjuk så jag fick inte ens upp all skörd.

Och sist men inte minst så är jag inbjuden på ett event i sommar. Känns kul!

Kan det bli någon ordning på den här människan någon gång månntro?

 

[Magiana]

Men Magiana, att du blev så ill behandlad som barn har format en del av den du är, även om inget var ”ditt fel”. Man är till stor del en produkt av sina erfarenheter. Därmed inte sagt att man inte kan forma om sig för det kan man. Man kan lära sig att hantera situationer som uppkommer annorlunda.

Jag tycker att du länge, i många inlägg, har beskrivit sociala kulturkrockar. Du har till och med gått så långt att du helt ifrågasatt din egen sociala kompetens. Men när psykologen pekar på de här sociala knutarna blir du jättearg.

Fast psykologen pekar på att det är fel på mig, inte mina dåliga erfarenheter och brist på bra referensramar.

Givetvis kan man lära om men jag tror inte det är möjligt om det är fel på själva grundmaterialet (d.v.s. mig). Referensramar, erfarenheter och slutsatser kan ändras.

Jag tycker att det finns återkommande mönster i de här diskussionerna om olika sociala situationer. Försöker peka på en logisk kullerbytta du verkar låsa in dig i, hoppas bara jag lyckas skriva det begripligt, så det inte låter kategoriskt på ett sätt som du missuppfattar.

1. Du utgår ifrån att de mellanmänskiliga beteendena hela tiden kan kategoriseras som rätt och fel.
2. Olika personer har här försökt säga att det inte är så det fungerar. Att människor upplever situationer olika, har olika referensramar, olika kulturella normer osv.
3. Efter det så kommer du till slutsatsen att det som hänt var ditt fel istället - med hänvisning till att vi ju sa att det inte är de andras fel.
4. Det är ingen som säger vare sig att du ska underkasta dig eller borde ha förstått allt. Den slutsatsen bygger på att du börjar med antagandet om att någon ska identifieras som den skyldiga till att något gick snett.

Verkar för mig som att du i stor utsträckning missar poängen att det är det bakomliggande tolkningsmönstret i sig (fel/skyldig-perspktivet) vi vänder oss emot. Inte huvudsakligen för en diskussion om tolkningen av de enskilda detaljerna i de enskilda händelserna.

I nästa steg kopplar du dessa "felaktigheter" - som bara finns i din tolkning - till diagnoser. Och får på något vis diagnoser att handla om att de säger vem som ska lastas som "ansvarig" utifrån ditt rätt/fel-perspektiv. Med ett sånt synsätt är det inte så konstigt att diagnoser känns problematiska, men det är verkligen inte så de är tänkta eller uppfattas i allmänhet hos andra.

När jag råkar ut för något som skapar känslomässig turbulens hos mig, vilket jag har väldigt svårt att klara av att hantera, så söker jag så klart efter orsaker för att kunna undvika det i framtiden så jag slipper vara med om samma sak igen eftersom det var alldeles för smärtsamt. Om jag tar exemplet när min familj gick ifrån mig, vad kunde jag ha gjort annorlunda? Inte mycket. Men en sak vet jag och det är att jag aldrig vill råka ut för det igen. Min lösning just nu är att inte ha kontakt med familjen. Jag tänker i termer som "orsak och verkan". Verkan i det här fallet var att jag fick utstå en konsekvens som var helt fruktansvärd. Det var inte vad jag ville. Alltså blev det fel någonstans. Och sen har jag försökt lokalisera felet. Att familjen gick ifrån mig var ingen slump. Sen kan ju "felet" vara deras tillkortakommanden eller att jag är outhärdlig eller båda delarna. Oavsett orsak så blev resultatet katastrofalt fel och outhärdligt. Jag vet ju till stor del varför de gjorde som de gjorde, men det gör det inte enklare för mig i alla fall. För mig handlar det om att detta aldrig mer ska upprepas och då gör jag vad jag kan för att det inte ska bli fel igen.

 

[mandalaki]

Magiana jag tror att du tolkar psykologen uppåt väggarna. Han kan knappast sitta och peka ut att det är ”fel” på dig. Försök tala om för honom att du tolkar det så.

Och nej, du kan inte hindra din familj från att åka. Det du kan ändra, med psykologhjälp, hur du a) tolkar situationen, b) hur du ska hantera den. Verkan kan ha flera orsaker, inte bara en.

 

[MiaMia]

postar innan jag skrivit klar, hatar när den gör så
raderar och skriver nytt inlägg...

 

[MiaMia]

Givetvis kan man lära om men jag tror inte det är möjligt om det är fel på själva grundmaterialet (d.v.s. mig). Referensramar, erfarenheter och slutsatser kan ändras.

Fast de diagnoser vi talar om här handlar inte om något entydigt kan-kan inte. (som ifall du inte kan gå för att du brutit ryggraden)

Du ska tänka som med dyslexi. Det betyder inte att man inte kan lära sig läsa.
Man får arbeta mer för att lära sig och man blir kanske inte lika duktig i slutändan och det kommer för alltid vara lite mer ansträngande för en när man läser. En del märks knappt att de har svårigheter som vuxna, andra kommer fortsätta ha tydliga svårigheter.

Men väldigt få lär sig inte läsa alls. Du gör ett grovt tankefel där.
Och diagnosen gör att man kan få en anpassad pedagogik som ökar chansen att man blir duktig på att läsa.

Jag tror psykologen lyfter fram en ev. diagnos, om den finns, som viktig faktor att förstå och hantera för att lyckas med att förbättra sin sociala "läsförmåga". Inte som den enda, och inte som ett "fel" som stjälper hela projektet.

 

[MiaMia]

Alltså blev det fel någonstans. Och sen har jag försökt lokalisera felet. Att familjen gick ifrån mig var ingen slump. Sen kan ju "felet" vara deras tillkortakommanden eller att jag är outhärdlig eller båda delarna.

Det är precis det jag menar: Antingen brister de eller så brister jag?

Du underskattar hur mycket som händer i själva det dynamiska samspelet, i ett oändligt intrikat och mångfacetterat nät av faktorer - och som inte enkelt kan reduceras till en begränsad mängd egnskaper och beteenden hos endera av aktörerna.

 

[Magiana]

Magiana jag tror att du tolkar psykologen uppåt väggarna. Han kan knappast sitta och peka ut att det är ”fel” på dig. Försök tala om för honom att du tolkar det så.

Och nej, du kan inte hindra din familj från att åka. Det du kan ändra, med psykologhjälp, hur du a) tolkar situationen, b) hur du ska hantera den. Verkan kan ha flera orsaker, inte bara en.

Det är väl klart som fan att familjen får åka när de har lust. Det var inte det som var problemet. Problemet var att de slutade kommunicera med mig och stängde mig ute. De bara försvann utan ett ord. Med tanke på hur många gånger jag blivit lämnad tidigare så triggade det en massa hos mig.

För mig innebär det här att om jag mår dåligt så lämnas jag ensam. För att slippa bli ensam så får jag inte på något vis visa mig sårbar. Att bli helt ensam är traumatiskt för mig.

Jag ser autism som något som innebär att man har problem med de grundläggande fattningsgåvorna. Man fattar inte självklarheter. För mig känns det jättehemskt. Det gör att mitt självhat växer varje gång jag går till psykologen. Och det växer även när jag skriver här numera. Jag känner mig korkad och borde sluta skriva.

Det är precis det jag menar: Antingen brister de eller så brister jag?

Du underskattar hur mycket som händer i själva det dynamiska samspelet, i ett oändligt intrikat och mångfacetterat nät av faktorer - och som inte enkelt kan reduceras till en begränsad mängd egnskaper och beteenden hos endera av aktörerna.

Snarare bryr jag mig inte. Att jag får ett resultat jag inte gillar går inte att släta över oavsett vad som ledde till det.

 

[mandalaki]

Det förstår jag. Att det var det att de åkte utan förvarning som var problemet, och att det triggade en massa hos dig. Men det är sådant jag menar att man kan dels lära sig omtolka, dels lära sig hantera på nya sätt

 

[Magiana]

Det förstår jag. Att det var det att de åkte utan förvarning som var problemet, och att det triggade en massa hos dig. Men det är sådant jag menar att man kan dels lära sig omtolka, dels lära sig hantera på nya sätt

Är jag ledsen så är jag. Samma om jag är rädd. Det finns inget som kan ändra på det. Logik har aldrig bitit på mina känslor och det har aldrig hjälpt även om jag kunnat tolka en situation på flera sätt. Jag kan teoretiskt sett se en annan förklaring än den jag väljer att tro på i första hand, men känslomässigt så köper jag den inte.

 

[mandalaki]

Är jag ledsen så är jag. Samma om jag är rädd. Det finns inget som kan ändra på det. Logik har aldrig bitit på mina känslor och det har aldrig hjälpt även om jag kunnat tolka en situation på flera sätt. Jag kan teoretiskt sett se en annan förklaring än den jag väljer att tro på i första hand, men känslomässigt så köper jag den inte.

Men det finns ju inte bara två lägen? Inte bara ledsen/inte ledsen, rädd/inte rädd? Man kan behöva lära sig hantera konsekvenserna av att vara ledsen eller rädd. Det kanske inte måste slå ner en i skorna lika hårt varje gång.

 

[Magiana]

Men det finns ju inte bara två lägen? Inte bara ledsen/inte ledsen, rädd/inte rädd? Man kan behöva lära sig hantera konsekvenserna av att vara ledsen eller rädd. Det kanske inte måste slå ner en i skorna lika hårt varje gång.

Klart det finns en skala. T.ex. så händer det att jag får lite panikångest i vissa lägen, men jag kan hantera det så det påverkar mig inte. Känslan skenar inte iväg med mig.

Men sen finns det andra känslor som tar mig ner i avgrunden och som jag inte kan hantera. Kommer känslorna med en lägre kaliber så går det, men inte när de blåser upp i stora proportioner. Att bli lämnad så där är en sådan grej som klubbar ner mig helt. Jag kan låtsas att jag inte bryr mig och jag kan liksom tro på det just då, men i grund och botten skakar det om så att jag inte fungerar i situationer som påminner om den tidigare händelsen.

 

[MiaMia]

Jag ser autism som något som innebär att man har problem med de grundläggande fattningsgåvorna. Man fattar inte självklarheter.

Men det där är ditt totalt egna påhitt!
Det är inte alls det som autism är.
Klart det blir helkonstigt, både mot vården och i diskussionerna här, om du uppfinner nya innebörder i etablerade diagnoser.

 

[mandalaki]

Klart det finns en skala. T.ex. så händer det att jag får lite panikångest i vissa lägen, men jag kan hantera det så det påverkar mig inte. Känslan skenar inte iväg med mig.

Men sen finns det andra känslor som tar mig ner i avgrunden och som jag inte kan hantera. Kommer känslorna med en lägre kaliber så går det, men inte när de blåser upp i stora proportioner. Att bli lämnad så där är en sådan grej som klubbar ner mig helt. Jag kan låtsas att jag inte bryr mig och jag kan liksom tro på det just då, men i grund och botten skakar det om så att jag inte fungerar i situationer som påminner om den tidigare händelsen.

Du är så himla klarsynt när det gäller det där, första delen av jobbet är redan gjort. Du förstår varifrån katastrofkänslorna kommer när du blir lämnad. Nästa del borde handla om att hantera dem så att du inte blir klubbad.

 

[mandalaki]

Du är så himla klarsynt när det gäller det där, första delen av jobbet är redan gjort. Du förstår varifrån katastrofkänslorna kommer när du blir lämnad. Nästa del borde handla om att hantera dem så att du inte blir klubbad.

... alltså, för att förtydliga: lära sig att ”Jaha, där kom den där gamla skiten igen, jag reagerar så här starkt pga väldigt gamla erfarenheter. Men det var längesedan, nu är jag vuxen och kan göra andra val, jag kan välja hur hårt det där ska ta mig”. Man behöver hitta både en intellektuell förståelse, som du var inne på, OCH en känslomässig. När de två klickar har man kommit någonstans. Det är skitsvårt, men det går. Fast jag tror inte att det går så bra utan psykolog/terapeut.

 

[MiaMia]

Snarare bryr jag mig inte. Att jag får ett resultat jag inte gillar går inte att släta över oavsett vad som ledde till det.

Men syftet är inte att göra redan inträffade händelser ogjorda.
Utan att det bidrar till processen med att utveckla dina egna verktyg inför framtiden. Tolkningarna påverkar hur du förhåller dig till nya situationer och hur du utvecklar dina tankar, känslor och beteenden.

 

[Lovisaleonora]

... alltså, för att förtydliga: lära sig att ”Jaha, där kom den där gamla skiten igen, jag reagerar så här starkt pga väldigt gamla erfarenheter. Men det var längesedan, nu är jag vuxen och kan göra andra val, jag kan välja hur hårt det där ska ta mig”. Man behöver hitta både en intellektuell förståelse, som du var inne på, OCH en känslomässig. När de två klickar har man kommit någonstans. Det är skitsvårt, men det går. Fast jag tror inte att det går så bra utan psykolog/terapeut.

Det här är så himla svårt, och så himla viktigt. Ju svårare det är, desto viktigare är det. Jag har enormt många och goda samtal med en nära vän just nu, i ämnet "gamla mönster". Vi är på samma plats i livet, och har kommit i samma situation och bägge insett att om vi inte gör annorlunda kommer vi att hamna i samma spår som tidigare - och det vill vi inte. Vi diskuterar timtal, för det är lättare att se hos andra det man inte kan hantera själv. Och då blir det lättare att hantera själv.

Men enkelt är det då djäklar inte.

 

[Trissa]

Är jag ledsen så är jag. Samma om jag är rädd. Det finns inget som kan ändra på det. Logik har aldrig bitit på mina känslor och det har aldrig hjälpt även om jag kunnat tolka en situation på flera sätt. Jag kan teoretiskt sett se en annan förklaring än den jag väljer att tro på i första hand, men känslomässigt så köper jag den inte.

Visst kan man ändra en känsla, men det kräver ju jobb. Och om känslan är så djupt rotad att den inte kan ändras så kan man ändra reaktionen på den. Mer jobb.

 

[Magiana]

... alltså, för att förtydliga: lära sig att ”Jaha, där kom den där gamla skiten igen, jag reagerar så här starkt pga väldigt gamla erfarenheter. Men det var längesedan, nu är jag vuxen och kan göra andra val, jag kan välja hur hårt det där ska ta mig”. Man behöver hitta både en intellektuell förståelse, som du var inne på, OCH en känslomässig. När de två klickar har man kommit någonstans. Det är skitsvårt, men det går. Fast jag tror inte att det går så bra utan psykolog/terapeut.

Det intellektuella är det enkla. Det känslomässiga är det svåra. För även om jag begriper vad som hänt på ett intellektuellt plan, så köper jag det inte känslomässigt. Känslan ändras inte.

Men var sjutton jag ska hitta en bra terapeut vet jag inte.

Men syftet är inte att göra redan inträffade händelser ogjorda.
Utan att det bidrar till processen med att utveckla dina egna verktyg inför framtiden. Tolkningarna påverkar hur du förhåller dig till nya situationer och hur du utvecklar dina tankar, känslor och beteenden.

Så klart jag fattar att inget går att göra ogjort. Men jag vill inte hamna i samma läge igen om det var obehagligt.

Men det där är ditt totalt egna påhitt!
Det är inte alls det som autism är.
Klart det blir helkonstigt, både mot vården och i diskussionerna här, om du uppfinner nya innebörder i etablerade diagnoser.

Om jag tar exemplet asperger så handlar det om hur man samspelar och kommunicerar med andra människor. Har man problem med det så fattar man inte självklarheter, d.v.s. svårt med fattningsgåvorna.

 

[MiaMia]

Om jag tar exemplet asperger så handlar det om hur man samspelar och kommunicerar med andra människor. Har man problem med det så fattar man inte självklarheter, d.v.s. svårt med fattningsgåvorna.

En av de möjliga effekter som kan uppkomma som följd av bristerna i samspelet är att du missar/feltolkar saker i kommunikationen och interaktionen i större utsträckning än vad andra gör.
Det som brister är att uppfatta och tolka sociala kontexter och människors uttryck. Det handlar inte om oförståelse på ett intellektuellt plan eller att förståndsförmågan brister i någon generell mening.

Dessutom finns massor av självklarheter som man förstår och en del man missar (beroende på situation, sammanhang osv.) Så redan där blir det fel (utan att gå in på komplikationen hur subjektivt det är vad som ska vara självklart att fatta...) och än mindre kan dessa missar sägas vara det samma som att man brister i fattningsförmåga.

 

[lil-sis]

Det intellektuella är det enkla. Det känslomässiga är det svåra. För även om jag begriper vad som hänt på ett intellektuellt plan, så köper jag det inte känslomässigt. Känslan ändras inte.

Men var sjutton jag ska hitta en bra terapeut vet jag inte.


Så klart jag fattar att inget går att göra ogjort. Men jag vill inte hamna i samma läge igen om det var obehagligt.


Om jag tar exemplet asperger så handlar det om hur man samspelar och kommunicerar med andra människor. Har man problem med det så fattar man inte självklarheter, d.v.s. svårt med fattningsgåvorna.

Nej man har svårt att tolka vad människor inte säger men ändå menar. Det har ingenting med intelligens eller inlärning att göra.

 

[Magiana]

En av de möjliga effekter som kan uppkomma som följd av bristerna i samspelet är att du missar/feltolkar saker i kommunikationen och interaktionen i större utsträckning än vad andra gör.
Det som brister är att uppfatta och tolka sociala kontexter och människors uttryck. Det handlar inte om oförståelse på ett intellektuellt plan eller att förståndsförmågan brister i någon generell mening.

Dessutom finns massor av självklarheter som man förstår och en del man missar (beroende på situation, sammanhang osv.) Så redan där blir det fel (utan att gå in på komplikationen hur subjektivt det är vad som ska vara självklart att fatta...) och än mindre kan dessa missar sägas vara det samma som att man brister i fattningsförmåga.

Jag har inte uppfattningen att jag missar/feltolkar i större utsträckning än andra. Jag kan läsa ansiktsuttryck, förstå tonfall, förstå det underförstådda o.s.v. Däremot är jag inte tankeläsare, men det är det väl få som är.

Jag såg en videosnutt på FB om ett cafe som drevs av autistiska personer och jag kände inte igen mig. Någon var ljudkänslig och bar hörselskydd, en annan kunde inte hålla ögonkontakt och så behövde de öva på sin sociala förmåga. Det känns helt främmande för mig.