Ja, det var ju det jag skrev.
Konsekvenserna (utmätning) av att inte kunna betala sina skulder är inte ett straff annat än i bildlig bemärkelse. Det finns väldigt många saker som människor gör som leder till ohyggliga konsekvenser för dem och där priset (både bildligt och bokstavligt) kan bli väldigt högt. Trots detta så kan inte dessa konsekvenser ses som "straff" i bokstavlig bemärkelse.
Möjligheten till skuldsanering för motiverade personer i de fall som skulderna är övermäktiga och inte kan hanteras inom överskådlig framtid. Att det sedan skulle kunna fungera bättre (finnas mer resurser) är en annan sak - men utmätning är fortfarande inte något straff.
Det är det väl inte någon som har sagt. Ockerräntor är ju egentligen förbjudet, och här borde rättssamhället agera mer. Dock är ju ofta problemet skulder i plural - att folk tar nya lån för att kunna betala gamla. Då blir ju räntekostnaderna sammantaget mycket höga, vilket ställer till det.
Nej, jag har inte missförstått. Jag utgick från att du i din liknelse avsåg avsiktsuppsåt eller åtminstone likgiltighetsuppsåt eftersom det är väldigt svårt att få skulder utan att att vidta en aktiv/medveten handling.
Ponera att din liknelse ändå skulle hålla. Då uppfylls ju uppsåtet!
I fallet vållande till annans död med skulder så måste du alltså begå en handling med uppsåt, som leder till att någon dör du hamnar i en skuldfälla. Du behöver alltså inte veta att din handling ska leda till att någon dör du hamnar i en skuldfälla. Men du måste ändå göra något.
Det har det också. Hur och varför skulderna har tillkommit, är en av faktorerna som kfm lägger vikt vid när möjligheten till skuldsanering bedöms.
Jag gillar när man är noga med orden. Men nu känns det som att du inte alls bemötte det jag försökte säga, trots att jag tror att det borde gå att förstå.
Men för att försöka undvika juridiska termer:
En individ begår en byråkratisk handling eller icke-handling (typ inte läser posten) och samhället påför sedan den individen konsekvensen att den blir skyldig att betala en summa som är så stor att den kommer växa snabbare än personen kan betala igen den.
Konsekvensen är en konstruktion, något som är så för att samhället bestämt att det ska vara så. I Finland t.ex. preskriberas skulder efter ca 20 år. I Sverige kan de vara hela livet.
För mig så känns detta som ett straff, alltså så som man använder ordet utanför juridiken. Men visst, vi kan säga konsekvens.
Som det ser ut nu ligger det på individen att visa att något fel har begåtts. Jag tycker att det ska ställas mycket större krav på att företag ska visa att de informerat om möjliga konsekvenser och att de inte begått några fel. Jag tycker även att det ska finnas en gräns för hur mycket ränta och avgifter man kan lägga på en skuld.
Det var i alla fall det jag menade.
När det gäller uppsåt så avslutade jag mitt exempel med att uppsåtet måste ställas i relation till brottet:
"I det andra fallet hade du uppsåt att kasta en sten
och man går vidare och utreder ifall du borde ha förstått att du riskerade att skada någon med ditt beteende."
Men jag förstår inte vart du vill komma, förutom att du anser att jag väljer fel ord.
Tycker du att vi ska ställa större krav på att företag ska visa att de gjort allt rätt när en skuld uppstod och att konsekvensen (räntorna) är rimliga i förhållande till ursprunget? Eller mindre krav? Eller är det perfekt idag?
Tycker du att det är en rimlig konsekvens om man missköter ett avtal att en skuld börjar växa snabbare än vad man kan betala på en vanlig lön?
Tycker du att det är sämre i länder där skulder slutgiltigt preskriberas?
.
Åtminstone att det idag förekommer lagliga men oskäliga skulder med orimligt höga avgifter.
