- Övr. Barn
- Trådstartare fjolltroll
- Startdatum
- Status
Sv: Skrämmande!
Sjukt att t.o.m. små barn kan lida av psykisk ohälsa. Men det måste väl bero på föräldrarna?
Sjukt att t.o.m. små barn kan lida av psykisk ohälsa. Men det måste väl bero på föräldrarna?
fjolltroll
Trådstartare
Sv: Skrämmande!
Ja, när det gäller så små barn så kan det väl knappast vara något annat än föräldrarna.
Ja, när det gäller så små barn så kan det väl knappast vara något annat än föräldrarna.
Sv: Skrämmande!
Hörde precis om detta på radion.
Hörde precis om detta på radion.
F
Fnyfniken
Sv: Skrämmande!
Vad är det som gör att man inte knyter an till barnet?
Jag har kanske haft tur i min relation till min son, men jag knöt an till honom direkt, trots en skitjobbig förlossning. Många kvinnor jag har pratat med har uttryckt sitt missnöje med att så fort barnet är fött så övergår all uppmärksamhet på barnet och man blir som mor bara ett nödvändigt bihang. Jag kanske har lite tur ändå i att jag aldrig förväntat mig vara det nav allting snurrar runt, utan fann det helt naturligt att alla brydde sig om barnet. De brydde sig om mig lite också, det är inte det.
För att återgå till TS ämne: Är det föräldrarnas fokus som är fel? Skaffar de barn av fel anledning? Fattar de inte vad de ger sig in på? Förväntar de sig att allt ska vara som vanligt bara med en extra person? Förstår de sig inte på småbarn? Har de glömt sin egen barndom? Har de umgåtts för lite med barn? Är dagens samhälle så stressat att man inte klarar det? Stressar man sig själv med att måsta köpa hus, renovera det och ha flatscreen i alla rum innan bäbisen kommer? Är det allt babysim, gravidyoga, babyacessoar och lyx-reportagen i MAMA som skapar det?
Vad tror ni?
Fny
Vad är det som gör att man inte knyter an till barnet?
Jag har kanske haft tur i min relation till min son, men jag knöt an till honom direkt, trots en skitjobbig förlossning. Många kvinnor jag har pratat med har uttryckt sitt missnöje med att så fort barnet är fött så övergår all uppmärksamhet på barnet och man blir som mor bara ett nödvändigt bihang. Jag kanske har lite tur ändå i att jag aldrig förväntat mig vara det nav allting snurrar runt, utan fann det helt naturligt att alla brydde sig om barnet. De brydde sig om mig lite också, det är inte det.
För att återgå till TS ämne: Är det föräldrarnas fokus som är fel? Skaffar de barn av fel anledning? Fattar de inte vad de ger sig in på? Förväntar de sig att allt ska vara som vanligt bara med en extra person? Förstår de sig inte på småbarn? Har de glömt sin egen barndom? Har de umgåtts för lite med barn? Är dagens samhälle så stressat att man inte klarar det? Stressar man sig själv med att måsta köpa hus, renovera det och ha flatscreen i alla rum innan bäbisen kommer? Är det allt babysim, gravidyoga, babyacessoar och lyx-reportagen i MAMA som skapar det?
Vad tror ni?
Fny
J
Järnis
Sv: Skrämmande!
Kanske kan det vara så, ... Eller kanske att man har en massa förväntningar och sen får man kanske panik när det blir helt annorlunda.. De flesta som föder barn nu för tiden har ju aldrig varit med om en födsel förut, man vet i stora drag hur det ska gå till, men det blir ju lite av en chock när det sätter i gång... Ja jag vet inte, men jag hoppas att föräldrar som drabbas får största möjliga hjälp..
Kanske kan det vara så, ... Eller kanske att man har en massa förväntningar och sen får man kanske panik när det blir helt annorlunda.. De flesta som föder barn nu för tiden har ju aldrig varit med om en födsel förut, man vet i stora drag hur det ska gå till, men det blir ju lite av en chock när det sätter i gång... Ja jag vet inte, men jag hoppas att föräldrar som drabbas får största möjliga hjälp..
Sv: Skrämmande!
Jag tror tyvärr att du har väldigt rätt - när det gäller drömmen om hur perfekt allt skall vara.
Jag har en kompis som jobbar som BM och hon är alldeles förundrad över hur många som skaffar barn som en accessoar i ett perfekt liv. De flesta frågorna handlar inte om barnet utan om hur snabbt de skall kunna gå tillbaka till jobbet eller gymmet för att bli snygga i kroppen igen. Liiiiiite fel fokus. TYvärr är självupptagenheten värre än nånsin och den späs bara på av allt som skall vara så perfekt.
Jag tror tyvärr att du har väldigt rätt - när det gäller drömmen om hur perfekt allt skall vara.
Jag har en kompis som jobbar som BM och hon är alldeles förundrad över hur många som skaffar barn som en accessoar i ett perfekt liv. De flesta frågorna handlar inte om barnet utan om hur snabbt de skall kunna gå tillbaka till jobbet eller gymmet för att bli snygga i kroppen igen. Liiiiiite fel fokus. TYvärr är självupptagenheten värre än nånsin och den späs bara på av allt som skall vara så perfekt.
Sv: Skrämmande!
Ibland upplever jag att dagens informationssamhälle ger människor en enorm press på att vara experter inom allt. Givetvis är det bra att vara införstådd med vad föräldraskapet innebär, men måste man verkligen ha läst varenda bok om barnuppfostran, skicka barnen på superdagis/skolor som man först lagt ner en massa tid på att välja ut och som sen tar upp tid att skjutsa till, hänga på föräldrasidor på internet och diskutera minsta lilla problem dagarna i ända osv osv? Bara för att man söker för psykisk ohälsa behöver det inte vara det, och ffa inte ha klassats som just det för någon generation sedan.
Det finns många poänger med att uppmärksammas på problem, ta del av andras berättelser etc, men jag tror att det samtidigt skapar en stress där småsaker kan förstoras upp. Lite mer go with the flow, alt manana-attityd hade nog inte alltid varit av ondo. Jag har tidigare inte riktigt applicerat dessa funderingar på föräldraskap och är inte själv förälder men jag tror det stämmer in på de flesta områden.
OBS att det givetvis på de flesta vis är fantastiskt om dagens föräldrar är mer upplysta, och att det är bra att man inser när man behöver hjälp och även vågar söka den. Det är inte riktigt på det planet mina funderingar ligger.
Ibland upplever jag att dagens informationssamhälle ger människor en enorm press på att vara experter inom allt. Givetvis är det bra att vara införstådd med vad föräldraskapet innebär, men måste man verkligen ha läst varenda bok om barnuppfostran, skicka barnen på superdagis/skolor som man först lagt ner en massa tid på att välja ut och som sen tar upp tid att skjutsa till, hänga på föräldrasidor på internet och diskutera minsta lilla problem dagarna i ända osv osv? Bara för att man söker för psykisk ohälsa behöver det inte vara det, och ffa inte ha klassats som just det för någon generation sedan.
Det finns många poänger med att uppmärksammas på problem, ta del av andras berättelser etc, men jag tror att det samtidigt skapar en stress där småsaker kan förstoras upp. Lite mer go with the flow, alt manana-attityd hade nog inte alltid varit av ondo. Jag har tidigare inte riktigt applicerat dessa funderingar på föräldraskap och är inte själv förälder men jag tror det stämmer in på de flesta områden.
OBS att det givetvis på de flesta vis är fantastiskt om dagens föräldrar är mer upplysta, och att det är bra att man inser när man behöver hjälp och även vågar söka den. Det är inte riktigt på det planet mina funderingar ligger.
K
Kimz0r
Sv: Skrämmande!
Samhället är så individualistiskt att en del föräldrar vill vara självständiga t.o.m. från sina barn.
Jag har en bekant som är gravid nu, hon är i sluttampen av graviditeten och mår inte speciellt bra. "Bara tre månader kvar och sedan är det ÖVER" läste jag att hon skrivit på ett ställe...
Jag tror som du.
Samhället är så individualistiskt att en del föräldrar vill vara självständiga t.o.m. från sina barn.
Jag har en bekant som är gravid nu, hon är i sluttampen av graviditeten och mår inte speciellt bra. "Bara tre månader kvar och sedan är det ÖVER" läste jag att hon skrivit på ett ställe...
Sv: Skrämmande!
Att siffran är så hög som var tredje barn, det hade jag nog inte väntat mig. Men visst märker man att något är snett. På FL har jag läst massor av diskussionstrådar om föräldrar som tycker det är för jäkligt att de bara får sova tre, fyra timmar i sträck på natten, eller att det är så himla frustrerande att ungen inte bara somnar av sig själv när man lägger den i sängen. Och helst ska sängen stå ute i hallen eller i ett annat rum! Eh...
De flesta metoder och råd handlar ju för fasiken om hur man ska SLIPPA IFRÅN sin bebis/sitt barn!!!
Ja, vad beror det på?? Jag tror att många vuxna idag är lite "skadade" själva. Många har tillitsproblem, dålig självkänsla o s v.
Många verkar skaffa barn utan att egentligen vara särskilt intresserade av människor.
Om dessa föräldrar dessutom har förväntningar på att kunna prestera inom en mängd olika områden, samtidigt som de har barn - jag då kan det bara gå åt ett håll...
Att siffran är så hög som var tredje barn, det hade jag nog inte väntat mig. Men visst märker man att något är snett. På FL har jag läst massor av diskussionstrådar om föräldrar som tycker det är för jäkligt att de bara får sova tre, fyra timmar i sträck på natten, eller att det är så himla frustrerande att ungen inte bara somnar av sig själv när man lägger den i sängen. Och helst ska sängen stå ute i hallen eller i ett annat rum! Eh...
De flesta metoder och råd handlar ju för fasiken om hur man ska SLIPPA IFRÅN sin bebis/sitt barn!!!
Ja, vad beror det på?? Jag tror att många vuxna idag är lite "skadade" själva. Många har tillitsproblem, dålig självkänsla o s v.
Många verkar skaffa barn utan att egentligen vara särskilt intresserade av människor.
Om dessa föräldrar dessutom har förväntningar på att kunna prestera inom en mängd olika områden, samtidigt som de har barn - jag då kan det bara gå åt ett håll...
C
corona
Sv: Skrämmande!
Känner samma sak...
Man klagar när barnet vaknar 1-2 ggr/natt.
Ngn jag känner gav Nan2 alldeles för tidigt, likså smakisar, för att bebisen skulle sova hela natten.
Vid två månaders ålder planerade de hur de skulle bete sig för att få bebis att sova i egen säng i eget rum.
Känner samma sak...
Man klagar när barnet vaknar 1-2 ggr/natt.
Ngn jag känner gav Nan2 alldeles för tidigt, likså smakisar, för att bebisen skulle sova hela natten.
Vid två månaders ålder planerade de hur de skulle bete sig för att få bebis att sova i egen säng i eget rum.
F
Fnyfniken
Sv: Skrämmande!
Ja, detta är mycket märkligt. Just nu sover sonen en timme i stöten, så jag vakar natten igenom och har gjort det i en par veckor nu. Jag är inte pigg. Men det är så det är och jag skär ner på annat då (läs städning, shopping...) Detta är den enda gången han kommer att vara 7 månader och jag vill uppleva alltihop, utom kanske kruppen.
Vad beror vi vuxnas problem på? Den fascistoida var 4:e timme-matningen? Dagis? Kalla kriget? Skilsmässofamiljer? Överinformationssamhället?
Varför skaffar folk barn? Jag ville länge inte ha några barn då jag ansåg mig ha fullt sjå med mig själv. Så en dag insåg jag att jag inte skulle komma längre med det, och att jag ville ha barn, en individ som må vara som han är, och det är roligt att lära känna honom. Jag tänker inte bevisa ett skvatt med honom, bara vara med honom. Men det kanske inte gäller för alla.
Fny
De flesta metoder och råd handlar ju för fasiken om hur man ska SLIPPA IFRÅN sin bebis/sitt barn!!!
Ja, vad beror det på?? Jag tror att många vuxna idag är lite "skadade" själva. Många har tillitsproblem, dålig självkänsla o s v.
Många verkar skaffa barn utan att egentligen vara särskilt intresserade av människor.
Ja, detta är mycket märkligt. Just nu sover sonen en timme i stöten, så jag vakar natten igenom och har gjort det i en par veckor nu. Jag är inte pigg. Men det är så det är och jag skär ner på annat då (läs städning, shopping...) Detta är den enda gången han kommer att vara 7 månader och jag vill uppleva alltihop, utom kanske kruppen.
Vad beror vi vuxnas problem på? Den fascistoida var 4:e timme-matningen? Dagis? Kalla kriget? Skilsmässofamiljer? Överinformationssamhället?
Varför skaffar folk barn? Jag ville länge inte ha några barn då jag ansåg mig ha fullt sjå med mig själv. Så en dag insåg jag att jag inte skulle komma längre med det, och att jag ville ha barn, en individ som må vara som han är, och det är roligt att lära känna honom. Jag tänker inte bevisa ett skvatt med honom, bara vara med honom. Men det kanske inte gäller för alla.
Fny
Sv: Skrämmande!
Pipp LÅngstrump ! Svaret på alla våra frågot är Pippi LÅngstrump ;-)
MIn dotter (född-90) och jag satt igår och diskuterade och då berättade hon att de hade ägnat en lektion ¨på svenskan att diskutera en artikel skriven av en otroligt bitter journalist som faktiskt skyller alltihop på Pippi. Hela 70 och 80 talsgenerationen är uppfostrad i Pippi-anda utan ansvar....
Ehh - jaha, Pippi har funnits i 50 år så vi är nog fler än så som är förstörda.
Pipp LÅngstrump ! Svaret på alla våra frågot är Pippi LÅngstrump ;-)
MIn dotter (född-90) och jag satt igår och diskuterade och då berättade hon att de hade ägnat en lektion ¨på svenskan att diskutera en artikel skriven av en otroligt bitter journalist som faktiskt skyller alltihop på Pippi. Hela 70 och 80 talsgenerationen är uppfostrad i Pippi-anda utan ansvar....
Ehh - jaha, Pippi har funnits i 50 år så vi är nog fler än så som är förstörda.
J
Järnis
Sv: Skrämmande!
Jag tror att media påverkar en hel del... trots att det i mamma-tidningarna står en hel del om att man ska ta saker i sin egen takt och att man inte behöver gå på en massa aktiviter för att barnet ska må bra, så är det nog inte alltid det som fastnar. Omedvetet fastnar bilden av den genomsnygga lyckliga mamman i det snygga välstädade hemmet, som går på babyrytmik, babysalsa etc för att de ska ha kul i hop. SJälv sitter man kanske med mörka ringar runt ögonen och maratonammar med såriga bröstvårtor och tänker att alla andra orkar ju, det är kanske fel på mej?
Så kände jag ibland, "alla andra orkar ju, är jag svag på nå't vis?" Men jag slutade handla mamma-tidningar och hänga på FL, och då glömde jag prestationsångesten och körde på i mitt eget race
Oj då... nu svarade jag inte riktigt på det du frågade såg jag...
Jag tror att media påverkar en hel del... trots att det i mamma-tidningarna står en hel del om att man ska ta saker i sin egen takt och att man inte behöver gå på en massa aktiviter för att barnet ska må bra, så är det nog inte alltid det som fastnar. Omedvetet fastnar bilden av den genomsnygga lyckliga mamman i det snygga välstädade hemmet, som går på babyrytmik, babysalsa etc för att de ska ha kul i hop. SJälv sitter man kanske med mörka ringar runt ögonen och maratonammar med såriga bröstvårtor och tänker att alla andra orkar ju, det är kanske fel på mej?
Så kände jag ibland, "alla andra orkar ju, är jag svag på nå't vis?" Men jag slutade handla mamma-tidningar och hänga på FL, och då glömde jag prestationsångesten och körde på i mitt eget race
Oj då... nu svarade jag inte riktigt på det du frågade såg jag...
Senast ändrad av en moderator:
F
Fnyfniken
Sv: Skrämmande!
Jag tror att du har så jäkla rätt!
Jag fick några av dessa förfärliga Mama-tidningar när jag var gravid, och jag vägrar läsa dem igen! Usch! Att tro att man kan jämföra sig med Emma W som är fotomodellsnygg och har råd med städhjälp, barnflicka och privatpsykolog är ju ett hån! Dessutom VILL jag inte ha ett liv som hennes (nja, kanske pengarna...)
Vi har babysim hemma i badkaret. Vi går på promenader när jag orkar packa ut hela kit:et i vagnen och jag har jättestökigt hemma. Svärmor kommer och avlsatar ibland. Jag förströr mig med att ligga i sängen och titta på sonen när han snarkar i vällingstupan och jag inte kan sova själv.
Jag jobbar ju i skolan annars, och jag upplever samma sak med ungdomar. De läser Veckorevyn och andra blaskor och får teknostress och prestationsångest för att de inte är med om allt som står i dessa tidningar. Dåligt självförtroende och depressioner. Vedervärdigt!
Fny
Jag tror att du har så jäkla rätt!
Jag fick några av dessa förfärliga Mama-tidningar när jag var gravid, och jag vägrar läsa dem igen! Usch! Att tro att man kan jämföra sig med Emma W som är fotomodellsnygg och har råd med städhjälp, barnflicka och privatpsykolog är ju ett hån! Dessutom VILL jag inte ha ett liv som hennes (nja, kanske pengarna...)
Vi har babysim hemma i badkaret. Vi går på promenader när jag orkar packa ut hela kit:et i vagnen och jag har jättestökigt hemma. Svärmor kommer och avlsatar ibland. Jag förströr mig med att ligga i sängen och titta på sonen när han snarkar i vällingstupan och jag inte kan sova själv.
Jag jobbar ju i skolan annars, och jag upplever samma sak med ungdomar. De läser Veckorevyn och andra blaskor och får teknostress och prestationsångest för att de inte är med om allt som står i dessa tidningar. Dåligt självförtroende och depressioner. Vedervärdigt!
Fny
K
Kimz0r
Sv: Skrämmande!
Den artikeln har jag läst. Den är väldigt bra och väldigt rolig. Jag gillar den starkt!
(Kanske för att jag själv ogillar både Pippi och Astrid.)
Den artikeln har jag läst. Den är väldigt bra och väldigt rolig. Jag gillar den starkt!
(Kanske för att jag själv ogillar både Pippi och Astrid.)
Sv: Skrämmande!
Jag tror att det beror på hjärntvätten. Att folk skaffar barn utan att förstå vad det innebär
Man "ska" skaffa barn Det är sådant man gör. Det är en naturlag såattsäga.
Annars är man konstig, och man kommer dö bitter och ensam.
Talar folk om för en saker tillräckligt ofta, och man matas med det budskapet hela tiden från tv,böcker,släkt,vänner så tror man snart på det själv.
En del skaffar barn för att de själva vill bli älskade.
Det kanske vore bättre om inte alla skaffar barn.
Jag tror att det beror på hjärntvätten. Att folk skaffar barn utan att förstå vad det innebär
Man "ska" skaffa barn Det är sådant man gör. Det är en naturlag såattsäga.
Annars är man konstig, och man kommer dö bitter och ensam.
Talar folk om för en saker tillräckligt ofta, och man matas med det budskapet hela tiden från tv,böcker,släkt,vänner så tror man snart på det själv.
En del skaffar barn för att de själva vill bli älskade.
Det kanske vore bättre om inte alla skaffar barn.
K
Kimz0r
Sv: Skrämmande!
Jag har googlat, men hittar bara författare och datum: Carin Stenström, "Dags pensionera Pippi Långstrump", Svenska Dagbladet 8 mars 1995.
Jag tror inte jag har den själv heller, då jag slängde en stor mängd papper från gymnasiet för några år sedan.
Jag har googlat, men hittar bara författare och datum: Carin Stenström, "Dags pensionera Pippi Långstrump", Svenska Dagbladet 8 mars 1995.
Jag tror inte jag har den själv heller, då jag slängde en stor mängd papper från gymnasiet för några år sedan.
Sv: Skrämmande!
Har inget bättre för mig, så jag sökte i en av universitetets databaser (ArtikelSök närmare bestämt) och hittade den (antar jag):
----------------------------------------
Dags pensionera Pippi Långstrump - Femtio års dyrkan av henne har ställt allt på ända - skola, familjeliv, normalt beteende...
Svenska Dagbladet 1995-03-08
Carin Stenström
Sida: 40
Pippi Långstrump fyller 50 år i år och får i repris alla de hyllningar som hon begåvats med under årens lopp.
Pippi Långstrump har under sin levnad på ett
märkligt, men psykologiskt intressant, sätt hyllats som hjälte, rebell,
kvinnokämpe, äkthetens och sanningens banerförare. Hon har, som oförstört
naturbarn utan hämningar och begränsningar, lyfts fram som mall för unga
flickor, som förebild och föredöme för unga människor.
Men är Pippi verkligen värd all underdånig beundran? Jag kan inte förstå det,
och kunde inte heller som barn begripa det. Som barn såg jag det som de vuxna
var oförmögna att se, nämligen att Pippi var gravt asocial, att hon var
känslomässigt störd, att hon saknade varje anpassningsförmåga och alla normala
band till andra människor.
JAG SÅG ATT hon var fruktansvärt ensam och att hennes liv saknade
utvecklingsmöjligheter. Jag led av att hon måste fly in i en fantasi- och
drömvärld för att överleva. Jag kunde inte, som Pippis vuxna beundrare, tycka
att råstyrka och förmåga att slå folk på käften vägde upp allt det som Pippi
inte kunde och aldrig skulle lära sig. Jag kunde inte förstå det så hänförande i
att göra sig rolig på andras bekostnad, att säga sanningar som kränkte och
förlöjligade.
Visst kunde Pippi vara rolig, men det var alltid lättköpta poänger. Visst kunde
Pippi få djärva infall, men de var ändå alltid torftiga. Visst var Pippis
tänkande gränslöst, men hon var ändå alltid begränsad, det eviga barnet som på
något egendomligt vis tilltalade efterkrigstidens vuxengeneration, men som för
mig som barn framstod som i grunden tragiskt.
När allt kom omkring var det ändå de mesiga kamraterna Tommy och Annika, med sin
konventionella medelklassuppfostran, som hade störst möjlighet att verkligen
bryta gränser, att spränga barriärer och skapa en egen framtid. De hade en
plattform att utvecklas och växa från, medan Pippi för alltid var fast i sin
snäva värld. De gränser hon kunde spränga ledde aldrig framåt men alltid in i
Villa Villekullas återvändsgränd. Hon var fången i sin egen gränslösa värld.
MAN KAN FUNDERA över vilket inflytande Pippikulten haft på skola och
barnuppfostran. Jag tror att det varit mycket stort och mycket negativt. Inte i
något annat land har barndomen gjorts till sitt eget mål, inte någon annanstans
har infantiliteten upphöjts till norm och visdom som hos oss. Så har också
bristen på mognad och oförmågan att uppträda som vuxna människor blivit påtaglig
i vårt land.
Pippidyrkan har ställt allt på ända, skola, familjeliv, normalt beteende. Den
har förlöjligat ordning och hänsyn, ärlighet och artighet. Den har förhärligat
självupptagenhet, självfixering, hänsynslöshet och verklighetsflykt. Den har
predikat impulsen framför behärskningen, infallet framför eftertänksamheten. Den
har framställt det som inskränkt att visa omsorg, men lovvärt att säga också
kränkande sanningar.
I Pippis efterföljd har uppfostran setts som en inskränkning av ett naturligt
beteende, som ett hinder för utveckling, när det i själva verket förhåller sig
tvärtom: den som saknar insikt om hur man ska bete sig mot andra människor blir
osäker, hämmad och löper ökad risk att, liksom Pippi, hamna i asocialitetens och
ensamhetens isolering.
I PIPPIS efterföljd har kunskap och kunnande nedvärderats. Den attityd hon intog
till kunskap under sina korta besök i skolan kom successivt att anammas av
skolan själv. Vad spelade det för roll om man lärde sig något? Vad var det för
vits med att gå i skolan? Var inte vitsen att det skulle vara kul och festligt,
att leva ut och göra det man känner för, men strunta högaktningsfullt i det som
inte passade?
Sådan var Pippis filosofi, och sådan var den inställning som präglat både skola
och barnuppfostran. Numera, sedan vi sett vart det bär hän, talas en hel del om
att "sätta gränser". Under Pippikultens glansdagar var varje sådan tankegång
stötande och förkastlig.
Vi har i vårt samhälle i dag många små och stora Pippibarn. Ensamma barn och
ensamma ungdomar, utan förmåga att gå in i djupare relationer, utan kunskap om
elementära umgängesregler eller träning i hänsyn och omtänksamhet, utan förmåga
till lyhördhet inför andras känslor och signaler. På samma sätt som Pippi för
femtio år sedan hade armstyrkan som främsta tillgång, är det i dag muskler och
nävrätt som gäller.
ENSAMMA PIPPI var en djupt olycklig och beklaglig figur. Att hon gjorts till
hjältefiguren framför andra i efterkrigstidens svenska barnlitteratur säger en
hel del om vårt samhälle. När man lyfter fram sådana föredömen är det inte
underligt om utvecklingen går bakåt i stället för framåt.
Men kanske är det inte så konstigt att vuxna så hänfört lyft fram Pippi
Långstrump. Kanske var hon just den aktör som behövdes på den nya scenen. Hennes
roll var att på ett förförande sätt legitimera att barns uppfostran
försummades, att barn lämnades ensamma i sin egen värld, att de själva fick ta
på sig uppgiften att forma sina normer och sin utveckling.
Det borde vara dags att pensionera Pippi Långstrump. Det borde vara dags att
överge Pippifilosofin, att evig barndom och personligt stillastående är livets
högsta mål. Det borde vara dags att till unga människor ge beskedet att livet
inte är en oföränderlig lekstuga utan ett skeende, där utvecklingen från barn
till vuxen kräver mycket av individ och omgivning. Men också ger mycket, om den
förvaltas och tas till vara.
CARIN STENSTRÖM
Bildtext: Illustration: INGRID NYMAN/GUJE ENGSTRÖM
©Svenska Dagbladet eller artikelförfattaren.
---------------------
Har inget bättre för mig, så jag sökte i en av universitetets databaser (ArtikelSök närmare bestämt) och hittade den (antar jag):
----------------------------------------
Dags pensionera Pippi Långstrump - Femtio års dyrkan av henne har ställt allt på ända - skola, familjeliv, normalt beteende...
Svenska Dagbladet 1995-03-08
Carin Stenström
Sida: 40
Pippi Långstrump fyller 50 år i år och får i repris alla de hyllningar som hon begåvats med under årens lopp.
Pippi Långstrump har under sin levnad på ett
märkligt, men psykologiskt intressant, sätt hyllats som hjälte, rebell,
kvinnokämpe, äkthetens och sanningens banerförare. Hon har, som oförstört
naturbarn utan hämningar och begränsningar, lyfts fram som mall för unga
flickor, som förebild och föredöme för unga människor.
Men är Pippi verkligen värd all underdånig beundran? Jag kan inte förstå det,
och kunde inte heller som barn begripa det. Som barn såg jag det som de vuxna
var oförmögna att se, nämligen att Pippi var gravt asocial, att hon var
känslomässigt störd, att hon saknade varje anpassningsförmåga och alla normala
band till andra människor.
JAG SÅG ATT hon var fruktansvärt ensam och att hennes liv saknade
utvecklingsmöjligheter. Jag led av att hon måste fly in i en fantasi- och
drömvärld för att överleva. Jag kunde inte, som Pippis vuxna beundrare, tycka
att råstyrka och förmåga att slå folk på käften vägde upp allt det som Pippi
inte kunde och aldrig skulle lära sig. Jag kunde inte förstå det så hänförande i
att göra sig rolig på andras bekostnad, att säga sanningar som kränkte och
förlöjligade.
Visst kunde Pippi vara rolig, men det var alltid lättköpta poänger. Visst kunde
Pippi få djärva infall, men de var ändå alltid torftiga. Visst var Pippis
tänkande gränslöst, men hon var ändå alltid begränsad, det eviga barnet som på
något egendomligt vis tilltalade efterkrigstidens vuxengeneration, men som för
mig som barn framstod som i grunden tragiskt.
När allt kom omkring var det ändå de mesiga kamraterna Tommy och Annika, med sin
konventionella medelklassuppfostran, som hade störst möjlighet att verkligen
bryta gränser, att spränga barriärer och skapa en egen framtid. De hade en
plattform att utvecklas och växa från, medan Pippi för alltid var fast i sin
snäva värld. De gränser hon kunde spränga ledde aldrig framåt men alltid in i
Villa Villekullas återvändsgränd. Hon var fången i sin egen gränslösa värld.
MAN KAN FUNDERA över vilket inflytande Pippikulten haft på skola och
barnuppfostran. Jag tror att det varit mycket stort och mycket negativt. Inte i
något annat land har barndomen gjorts till sitt eget mål, inte någon annanstans
har infantiliteten upphöjts till norm och visdom som hos oss. Så har också
bristen på mognad och oförmågan att uppträda som vuxna människor blivit påtaglig
i vårt land.
Pippidyrkan har ställt allt på ända, skola, familjeliv, normalt beteende. Den
har förlöjligat ordning och hänsyn, ärlighet och artighet. Den har förhärligat
självupptagenhet, självfixering, hänsynslöshet och verklighetsflykt. Den har
predikat impulsen framför behärskningen, infallet framför eftertänksamheten. Den
har framställt det som inskränkt att visa omsorg, men lovvärt att säga också
kränkande sanningar.
I Pippis efterföljd har uppfostran setts som en inskränkning av ett naturligt
beteende, som ett hinder för utveckling, när det i själva verket förhåller sig
tvärtom: den som saknar insikt om hur man ska bete sig mot andra människor blir
osäker, hämmad och löper ökad risk att, liksom Pippi, hamna i asocialitetens och
ensamhetens isolering.
I PIPPIS efterföljd har kunskap och kunnande nedvärderats. Den attityd hon intog
till kunskap under sina korta besök i skolan kom successivt att anammas av
skolan själv. Vad spelade det för roll om man lärde sig något? Vad var det för
vits med att gå i skolan? Var inte vitsen att det skulle vara kul och festligt,
att leva ut och göra det man känner för, men strunta högaktningsfullt i det som
inte passade?
Sådan var Pippis filosofi, och sådan var den inställning som präglat både skola
och barnuppfostran. Numera, sedan vi sett vart det bär hän, talas en hel del om
att "sätta gränser". Under Pippikultens glansdagar var varje sådan tankegång
stötande och förkastlig.
Vi har i vårt samhälle i dag många små och stora Pippibarn. Ensamma barn och
ensamma ungdomar, utan förmåga att gå in i djupare relationer, utan kunskap om
elementära umgängesregler eller träning i hänsyn och omtänksamhet, utan förmåga
till lyhördhet inför andras känslor och signaler. På samma sätt som Pippi för
femtio år sedan hade armstyrkan som främsta tillgång, är det i dag muskler och
nävrätt som gäller.
ENSAMMA PIPPI var en djupt olycklig och beklaglig figur. Att hon gjorts till
hjältefiguren framför andra i efterkrigstidens svenska barnlitteratur säger en
hel del om vårt samhälle. När man lyfter fram sådana föredömen är det inte
underligt om utvecklingen går bakåt i stället för framåt.
Men kanske är det inte så konstigt att vuxna så hänfört lyft fram Pippi
Långstrump. Kanske var hon just den aktör som behövdes på den nya scenen. Hennes
roll var att på ett förförande sätt legitimera att barns uppfostran
försummades, att barn lämnades ensamma i sin egen värld, att de själva fick ta
på sig uppgiften att forma sina normer och sin utveckling.
Det borde vara dags att pensionera Pippi Långstrump. Det borde vara dags att
överge Pippifilosofin, att evig barndom och personligt stillastående är livets
högsta mål. Det borde vara dags att till unga människor ge beskedet att livet
inte är en oföränderlig lekstuga utan ett skeende, där utvecklingen från barn
till vuxen kräver mycket av individ och omgivning. Men också ger mycket, om den
förvaltas och tas till vara.
CARIN STENSTRÖM
Bildtext: Illustration: INGRID NYMAN/GUJE ENGSTRÖM
©Svenska Dagbladet eller artikelförfattaren.
---------------------
- Status
Liknande trådar
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
”Är ridsporten en idrott?”
- Hästnyheter Jag har aldrig sett ridning som en idrott..sport är det ju om man tävlar men idrott har jag nog aldrig kallat ridning för. Fast på vissa...
- Grazing
- Svar: 1
- Visningar: 137
- Hästnyheter
-
Kim C Lundin: ”Skarpt läge för dressyrbedömningen av kontakt”- Hästnyheter Det er sant, avsnittet på norsk er best. Men de tar opp roten til problemet på engelsk, så det kan være verdt å høre på for de som ikke...
- co-SMAD4
- Svar: 40
- Visningar: 2 555
- Hästnyheter
Hästrelaterat
-
Evolve- Foder & Strö Men har hästen några magproblem eller liknande som tyder på att den behöver mer variation? Isf skulle jag köpt någon form av...
- MiniLi
- Svar: 14
- Visningar: 261
- Vård
-
"Rimligt" pris för en hobbyhäst- Hästmänniskan Fast det beror ju lite på ålder också.
- prinsessfeminist
- Svar: 26
- Visningar: 398
- Hästmänniska
-
Vi som letar häst II
- Hästmänniskan Vad ledsamt! Jag beklagar. :cry: Men visst är det mest ekonomiskt att hitta en häst som gärna också passar sadeln. :cool:
- prinsessfeminist
- Svar: 1 449
- Visningar: 184 665
- Hästmänniska
