Sv: Skillnad på "från marken" och uppsuttet.
Dom få gångerna som jag haft hästsällskap med ute så har han gått någorlunda lugnt och tryggt FÖRST men har blivit tokig av att gå sist.
Sådär är det me min också faktiskt. Får han gå först kan han vara lite tittig men blir lugnare rent fysiskt (inget dille på att man måste trava/springa på samma sätt som om den går bakom) om han får gå på i sitt eget tempo. Fungerade kanon när en tjej gjorde sällskap med min andra häst som går apsakta och inte bryr sig om han halkar efter!
så fick vi lite träning i häst som travar ikapp bakifrån och att själva stanna och vänta då och då.
När vi ha försökt gå efter eller bredvid har det mest blivit dragkamp till slut när han tycker att han fått nog!
Men det här har jag fått för mig kommer från travet.?
Brukar ju vilja ha sällskap för att jag själv ska bli lugn, men tyvärr är det många "sällskapshästar" som mest gör det värre. Så nu på mina senaste få tappra försök har det blivit väldigt korta turer själv.
Satt och diskuterade med en kompis igår. Och kom fram till att det jag nog är allra mest rädd för är att hästen ska bli rädd, göra nått skutt så jag trillar av och att han sedan ska springa iväg och komma ut på den stora vägen vi bor brevid(E20). Har fått känna på den känslan några gånger då hästen galoperar rakt mot alla lastbilar/bilar och det har varit hemskt. Har försökt sätta upp staket så att det blir svårare för dom att komma ut på vägen, men är svårt att "stänga igen" överallt.
Ja sådär är det för mig också. Om det bara vore att man är skraj för att göra illa sig så tror jag inte jag skulle reagera lika mycket. Dra på sig en säkerhetsväst och köra på liksom.
Det jag tycker kan fungera för mig i längden (i somras var han helt ok att rida ut på ett tag, då i sällskap med min andra häst som sagt) är att göra något JAG tycker är trevligt och rogivande.
Jag gillar terräng. Gärna skogsstigar där man bitvis kan gå lite offroad upp på klippor och dylikt. Då får både jag och hästen något att tänka på, och jag blir extra motiverad att vara konsekvent - att kräva att hästen går försiktigt (men försöker rida på långa tyglar för att inte störa, bara bromsa vid behov).
Dumt nog så är jag van vid min förra kuse som var ett riktigt terrängfordon och inte såg någon terräng som för svår (nåja, i princip, hästens gränser var iaf bra mycket färre än mina!) och min nuvarande känner sig utnyttjad eller hur man ska förklara det om man ber honom gå någonstans där han får svårt att sätta fötterna rätt, hålla balansen osv. Den andra är också sån som KAN gå i princip vartsomhelst och bara anpassar fart och försiktighet efter terrängen. Shit vad jag trodde att jag skulle bryta benen på honom en gång!
Så det blir lite kulturkrock.
Nu när de äntligen har broddar bak också ska jag testa lite fler såna kortare uteritter. Dilemmat är väl mest att även hanteringen och dressyren blir förstörd om/när han blir stressad och tappar förtroende för mig. Vid nåt tillfälle tog det veckor att få tillbaka kommunikationen i dressyren igen.
Jag måste vara på topp mentalt för att klara baksidorna med träningen. Och man måste nästan rycka sig i kragen och hjärntvätta in: "det GÖR inget, det där kommer du kunna reparera! det är bra i längden för kommunikationen!" när det känns som att allt bara blev pannkaka.
Har lätt för att göra en höna av en fjäder om en ridtur inte känts harmonisk.