Skaffa nya vänner som vuxen. Går det?

[Blyger]

Tänk att det alltid är längre för någon att åka till den som bor långt bort än för den som bor långt bort att åka åt andra hållet

Ja, ungefär så...

 

[tanten]

Tack så mycket för alla svar! Intressant att ni har lätt att skaffa nya vänner i vuxen ålder, jag trodde det var rätt ovanligt.
.....
Det känns som att svenskar inte är så öppna och enkla, men jag kanske har fel.

Det kan inte vara så att du bestämt dig för att det är svårt? Orden styr tankarna. Har man formulerat för sig att det är svårt och att svenskar inte är öppna - ja då är sannolikhete att det blir så ganska stor.

Angående hur man får bekanta att bli vänner - det går väl inte att bestämma? Det bara händer.
Dvs man klickar. Och det ger ett behov av att ses. Plus att tid inverkar.
Jag har bekanta som jag haft oerhört många år. De är mina vänner just för att vi känt varann så länge att vi kommit att veta massor om varann. Vi ses inte så ofta men vi räknar varann som vänner.

 

[tanten]

Det finns nog många varianter. Själv är jag en sån som generellt inte "pratar i onödan" utan kan nog i flera sammanhang ses som den skumma, tysta typen som inte deltar i samtal utan bara sitter bredvid och tittar på, ungefär. Har större delen av mitt liv tagits för att vara blyg, vilket egentligen inte stämmer, däremot observerar och analyserar jag gärna min omgivning och väger mina egna ord otroligt noga, vilket gör att jag kan sitta tyst länge och bara tänka - tills jag faktiskt har något att säga. Jag märker ju på folk runt mig att många är tvärtom, de kan "kallprata" utan problem, och säger saker utan att tänka igenom dem, mer att de pratar och så kommer tänket under tiden, ofta ihop med den man pratar med. De personerna har ju garanterat enklare av att skapa relationer än vad jag har, dock har de antagligen också ett större behov av relationer än vad jag har och jag gissar att det är såna som även emellanåt upplever så kallad "pinsam tystnad" (något jag aldrig gör. Däremot kan jag uppleva pinsamma samtal - dvs när folk pratar utan att egentligen ha något att säga).

Undantaget till detta är när jag fått i mig alkohol. För då slutar jag tänka så förbannat mycket.

Vi talade om detta under en av våra sessioner med en konsult som var in på jobbet för att lösa en friktion.
Den introverkta sitter och formulerar sig i tysthet. Bästa tankarna tänks fram inne i huvudet, utan yttre hjälp.
Vi extroverta ( ) jobbar upp vår energi genom att prata och kommunicera.
Jag får min energi utifrån. Ensam är jag som ett tomt skal. Och dum som ett spån.

Det där kallpratet kan man lära sig. Om nu det är ett mål.

 

[Hedinn]

Vi talade om detta under en av våra sessioner med en konsult som var in på jobbet för att lösa en friktion.
Den introverkta sitter och formulerar sig i tysthet. Bästa tankarna tänks fram inne i huvudet, utan yttre hjälp.
Vi extroverta ( ) jobbar upp vår energi genom att prata och kommunicera.
Jag får min energi utifrån. Ensam är jag som ett tomt skal. Och dum som ett spån.

Det där kallpratet kan man lära sig. Om nu det är ett mål.

Exakt så! Även om det är något som ofta kanske blir tydligare i jobbsammanhang så kan det nog ofta vara märkbart även i rent sociala sammanhang. Och det är ju ganska naturligt att en person som pratar mer och är generellt "varmare" upplevs mer social och lättare att skapa en relation till. Problemet, som jag ser det, är dock att det ses som mer korrekt. Man "ska" kallprata och resonera och inte sitta tyst och observera, något som gjorde att jag trott att jag varit både blyg, haft social fobi och allt möjligt under min uppväxt, eftersom jag inte varit som man "ska". Sen jag insåg att det faktiskt bara var ett personlighetsdrag, som dessutom visat sig vara en stor tillgång i mitt nya yrke, är jag betydligt mycket tryggare i mig själv och sociala sammanhang överlag.

 

[julgrisen]

Exakt så! Även om det är något som ofta kanske blir tydligare i jobbsammanhang så kan det nog ofta vara märkbart även i rent sociala sammanhang. Och det är ju ganska naturligt att en person som pratar mer och är generellt "varmare" upplevs mer social och lättare att skapa en relation till. Problemet, som jag ser det, är dock att det ses som mer korrekt. Man "ska" kallprata och resonera och inte sitta tyst och observera, något som gjorde att jag trott att jag varit både blyg, haft social fobi och allt möjligt under min uppväxt, eftersom jag inte varit som man "ska". Sen jag insåg att det faktiskt bara var ett personlighetsdrag, som dessutom visat sig vara en stor tillgång i mitt nya yrke, är jag betydligt mycket tryggare i mig själv och sociala sammanhang överlag.

Exakt såhär har det varit för mig också, jag fick höra så ofta att jag var blyg som liten att jag länge trodde att jag faktiskt var det men i själva verket var jag bara tyst för att jag inte kände att jag ville tillföra något och var nöjd med att sitta och lyssna. Det var en sådan uppenbarelse för mig att inse att det inte handlar om blyghet, det har alltid känts så frustrerande när jag fått till mig att jag måste prata mer när jag aldrig haft det behovet.
Idag är jag mycket tryggare i mig själv och har därför också lättare att skapa vänskapsrelationer för att jag vet vem jag är och vad jag trivs med.

 

[Bison]

Exakt så! Även om det är något som ofta kanske blir tydligare i jobbsammanhang så kan det nog ofta vara märkbart även i rent sociala sammanhang. Och det är ju ganska naturligt att en person som pratar mer och är generellt "varmare" upplevs mer social och lättare att skapa en relation till. Problemet, som jag ser det, är dock att det ses som mer korrekt. Man "ska" kallprata och resonera och inte sitta tyst och observera, något som gjorde att jag trott att jag varit både blyg, haft social fobi och allt möjligt under min uppväxt, eftersom jag inte varit som man "ska". Sen jag insåg att det faktiskt bara var ett personlighetsdrag, som dessutom visat sig vara en stor tillgång i mitt nya yrke, är jag betydligt mycket tryggare i mig själv och sociala sammanhang överlag.

Precis! Jag har inget behov av att prata en massa. Jag pratar om jag har något att säga, inte bara för pratandets skull.
Jag upplevs ofta som tvär och butter av folk som inte känner mig men jag tänker inte ändra på mig för att passa in bättre hos andra.

Det finns inget bättre än när jag och bästis umgås, ligger i soffan med någon serie på i bakgrunden och surfar på våra mobiler. Vi pratar om det är något, annars är vi tysta och det är så himla skönt

 

[Qelina]

Hej!

Skriver detta både för att få råd, men även för att skriva av mig.
Jag är 30 år gammal, och det senaste har jag känt mig så oerhört ensam. Missförstå mig rätt- jag har en jättefin kille och en bra relation med mina föräldrar, men det känns som att jag har tappat bort mina vänner det senaste.

De senaste åren har jag jobbat oerhört mycket, och min lediga tid har jag lagt i stallet och på min kille. Det verkar jag få betala för nu…

Jag har haft två mycket nära vänner, som jag började tappa kontakten med redan för 2 år sedan. Mycket pga att de var vän med mitt ex som jag absolut inte ville umgås med (och som ofta var medbjuden i alla sociala sammanhang), och en av mina nära vänner berättade för mig, när jag var nedbruten av sorg efter separationen, att mitt ex hade börjat ligga runt massor direkt efter vi gjort slut. Blev superledsen över att hon valde att säga det. Hon menade att jag hade "rätt att få veta".
Båda mina vänner är väldigt utåtriktade och ibland kan jag känna att jag blir överkörd av dem.

Jag tror att jag i början tog avstånd från dem för att jag var besviken och ledsen över saker som hade gjorts i samband med den separationen. Dumt nog så sa jag aldrig något om detta då.
Jag tackade nej till sociala aktiviteter. Nu blir jag väldigt sällan medbjuden längre och det sårar mig. Har påtalat detta för mina vänner som säger att de ska tänka på det, men ändå sker ingen förändring. Dock så är jag en ganska introvert person som har ett stort behov av ensamtid, det här hjälper såklart inte till heller.

Kanske är jag redo att släppa de här vännerna? Eller ska jag göra ett till försök att prata med dem?

Men hur gör man, när man är 30 år och saknar nära vänner och socialt sammanhang utanför jobbet?
Har ni vågat prova att skaffa nya vänner som vuxna? Hur har ni hittat dem? Och vad har ni sagt?
Jag är väldigt rädd att bli avvisad. Dessutom blir jag lätt osäker i sociala sammahang som är nya och där jag inte känner mig helt trygg.

Vad har ni för råd och tankar? Vore så tacksam för respons.

Vill börja med att säga att jag absolut förstår dig, jag har inga jämnåriga vänner och dom flesta lämnade mig när dom insåg att man inte blir frisk från depressionen jag hade i gymnasiet så snabbt som dom trodde, var sjukskriven i skolan redan då och efter det slutade dom fråga mig trots att jag tydligt sa att jag ville träffas igen så jag började redan då hamna utanför. Sen när anorexin tog över helt orkade dom inte mer, har en enda kompis från skolåren men jag vet att dom andra umgås och det gör ont, jätte ont. Jag har valt att helt släppa dom, fick för mig i somras att ta kontakt med flera vänner men fick inga svar och då kände jag att från och med nu tillhöra dom det förflutna och undviker allt som har med dom att göra- En exvän messade jag för 5 år sedan och försökte ringa men hon hade intid just då sa hon men inget har hänt sen dess.

Har du häst eller hund? Min hund räddade mig! Alla mina nuvarande vänner är med något enstaka undanfall hundägare som jag träffat i parken eller i skogen och sen fortsatt ha kontakt med. Slutet på 2015 till början av 2016 träffade jag ett par personer som är min extra familj. Dom är äldre än mig men det spelar ingen roll, vi har så mycket att prata om och umgås med, dom ser mig som ett barnbarn och för mig är dom familj. Dom är snart 72 och 74 och jag är snart 31 år men det har aldrig varit ett problem. Min extra syster är typ 13 år äldre och henne lärde jag känna genom mormor och morfar. Min andra hundbästist träffade jag för att min hund var rädd för trubbnosiga hundar och frågade en tjej om vi kunde social träna på hennes mopps och sen var vi fast och bästisar från dag ett.

Jag har en vän i Oslo som jag lärde känna genom hästarna. Tråkigt att hon är så långt bort.

En annan kompis träffade jag i en dagvård för ätstörningar och vi hängde ihop ett tag för att sen splittras men vi har satt upp lite "regler" för att det ska fungerar bra och det var pga hundarna vi återtog bekantskapen.

Har också fått en ny vän i och med att mim bror skaffade tjej som blev till sambo, underbar tjej.

Har gått lite små kurser i bokcirklar och luffarslöjd och slöjdgänget försöker träffas åtminstone en gång i månaden. Så någon kurs är ett tips, hundkurs, hästkurs, bokcirklar, slöjd, smide, språk...

 

[Raderad medlem 68338]

Absolut, det går hur bra som helst! Det gäller bara att bryta isen, många är i din situation och blir bara glada att ngn tar initivativ. Jag brukar gå rakt på sak och bara "gud vad trevlig du verkar, ska vi inte ta en lunch *eller insert valfri aktivitet* nån dag?". Har faktiskt aldrig fått ett nej!
Ofta tycker jag att det funkar extra bra om man har ngn gemensam nämnare. Typ "vad kul, vi är nästan grannar ju, brukar du gå till xxxx? Vi borde ta ett glas vin där nån dag!" .. eller "visst var det länge sen man *insert valfri aktivitet*, det borde vi göra!"

När jag tänker efter har jag nog träffat en tiotal personer på liknande sätt sista åren, som jag nu ser som nära vänner! Ofta för man också samman vänner med vänner så att man knyter ihop personer man umgås med sen tidigare.

 

[Amanda_F]

För mig är det inte heller lätt att få vänner, jag prioriterar att mina hästar mår bra och det verkar ibland vara svårt att fatta.

Skulle aldrig våga gå fram och fråga om någon vill äta lunch eller så, såren från mobbning i grundskolan sitter för djupt så jag umgås bara med folk som aktivt väljer mig. Och just nu är antalet sånna personer en enda.

Jag har mkt ytliga bekanta genom hästarna men mer är det inte. I vanliga fall, i veckorna som går, spelar det mindre roll men när det ör dags för midsommar och nyår slår ensamhetskänslorna till. Provade appen men jag har svårt att vara spontan och då är det inte så många som går att vändejta på samma sätt...

 

[Lemeie]

Känner igen mig mycket i trådstarten och skulle också vilja ha fler vänner.

Är några år över 30, singel, har flera hästar och inget intresse av barn. Även om jag visst kan umgås med vänner som har barn så saknar jag vänner i samma situation och tycker det är svårt att hitta nya.

Jobbar och har trevliga kollegor men ingen som kommer att bli en "vän" privat. Fritiden tillbringats mest i stallet och där har jag jättebra stallkompisar men av olika skäl ingen som liksom är aktuell för att exempelvis hänga med på en shoppingtur eller komma över på vinkväll.

Har egentligen inte så mycket att tillföra i tråden utan vill mest bara dela med mig till TS att det finns fler i samma situation.

 

[Raderad medlem 68338]

Känner igen mig mycket i trådstarten och skulle också vilja ha fler vänner.

Är några år över 30, singel, har flera hästar och inget intresse av barn. Även om jag visst kan umgås med vänner som har barn så saknar jag vänner i samma situation och tycker det är svårt att hitta nya.

Jobbar och har trevliga kollegor men ingen som kommer att bli en "vän" privat. Fritiden tillbringats mest i stallet och där har jag jättebra stallkompisar men av olika skäl ingen som liksom är aktuell för att exempelvis hänga med på en shoppingtur eller komma över på vinkväll.

Har egentligen inte så mycket att tillföra i tråden utan vill mest bara dela med mig till TS att det finns fler i samma situation.

Jag är 36 och ingen av mina närmaste vänner har barn! Har bara en bekant/ytlig vän som har barn. Vi ses mkt sporadiskt. Tänker att folk är mer flexibla och har större intresse, ork och inte minst tid för att umgås om de inte har barn

 

[the_connemara]

Jag tänker att det nog beror lite på vad man vill ha för typ av kontakt med sina vänner.
Att ses ofta blir nog svårt för många med jobb, hem, ev partner, djur och ev barn.

Jag trivs bäst med att ha mycket kontakt via mobilen, sms, Whatsapp och messenger. Behöver inte ses jämt och ständigt. Är introvert och tycker det tar energi.

Tex jag och @the_connemara hörs varje dag på messenger. Vi bor långt ifrån varandra, jag var där förra helgen och innan det sågs vi i februari. Inget som påverkade alls, var som vi sågs veckan innan.

Träffade en barndomsvän igår. Vi ses lite då och då och hörs knappt alls emellan men är lika bra vänner ändå.

Eller hur. Jag är så glad att jag i princip lyckats radera alla personer som väger vår vänskap i aktiv kontakt till typ noll. Sorry men jag funkar bäst själv med min häst. Känns det annorlunda när vi ses pga vi inte hörts/setts/vad vi haft för kontakt/hittat på tillsammans så är det inte rätt person i mitt liv. Jag och min vänskap är alltid oförändrad tills något händer (och det händer aldrig något i mitt liv) och jag orkar bara med folk som fungerar likadant. En relation som kräver underhåll (panikkänsla på att skriva det) vill jag inte ha.

Träffade tex min halvsyster första gången på riktigt i vuxen ålder när jag var 33 år. Enkelt från början men sedan går det månader mellan vi ses/har kontakt och det är lika enkelt då.

Vännen jag träffade i gymnasiet och sedan delade boende med på högskolan i typ 5 år träffade jag sedan inte på typ 5+ år och vi hade noll kontakt. Var som igår nästa gång vi sågs.

Och ALDRIG något kallprat i mitt liv tack. Energin jag orkar uppbåda till det ska räcka till att vara glad och trevlig när jag ens träffar folk. För jag är väldigt glad och trevlig som person. Men det är också typ mitt största stressmoment (tänker alltid frenetiskt på vad jag ska säga när vi pratat klart om det vi pratar om just nu ).

 

[the_connemara]

Tänk att det alltid är längre för någon att åka till den som bor långt bort än för den som bor långt bort att åka åt andra hållet

Alltså de som tänker så kan ju bara gå och lägga sig någonstans. Om det nu inte är ett omständigt drag (vissa är ju omständiga med allt liksom) hos personen som vägs upp av annat. Mina vänner har extremt olika liv och vi bor extremt olika. Det påverkar hur vi umgås. Ytterligheterna gör att den med mest tid och känsla av tristess (ingen hästmänniska) följer med mig som hästskötare på tävling åt den mest upptagna. Det är kul!

 

[Qelina]

Jag är inte heller något fan av att umgås med barn. Mina kompisar med barn tycker det är skönt att umgås utan barnen som tur är. Vi spelar spel, dricker vin, går på bio osv och däremellan hörs vi på messenger

Jag känner mig obekväm med barn för jag vet inte hur man ska hantera dom plus att jag inte har något vidare intresse för barn och funderar fram och tillbaka om jag själv vill ha barn men jag har hela livet känt att jag inte vill det men klart man kanske tänker lite på det med åldern. Har bara 2 kompisar med barn men försöker umgås utan barnen för dom tar över helt. Men det är lite svårt när en av mina allra närmsta vänner har en 13 årig son med utvecklingsstörning, ADD och autism. Autism har ju jag också men det andra kan tära lite på en men jag träffar honom mycket, jätte snäll liten kille men det blir svårt att umgås vi vuxna.

 

[strawberrysylt]

Men jag är både rätt upptagen och introvert samt väldigt selektiv med vem jag umgås med. Det tar energi och den föredrar jag att lägga på folk jag genuint tycker om och helst samtidigt som vi då gör saker alla inblandade uppskattar.

Det är på nåt sätt "inne" med att folk inte ska vilja vara ensamma när de är lediga och att ensamhet ska vara jobbigt och att man borde ta alla chanser till socialt umgänge man får.

Det översta du skriver är så som det borde vara tycker jag.

Det undre - jag känner igen mig!
Här tänker jag att t ex Facebook och andra sociala medier spelar in där folk lägger upp bilder på alla sina lyckliga kompisaktiviteter osv.

Jag kan komma på mig själv (fast jag inte tkr jag har några problem med t ex fb) att tänka "jaha, nu är det lördagskväll och här sitter jag hemma...själv..." sen tänker jag efter och frågar mig själv om jag velat vara nån annanstans och ofta är svaret faktiskt nej

Det är ju samtidigt kul o ha vänner absolut, men jag har verkligen känt på sistone att det blir en annan sorts umgänge nu än när jag var yngre. Då hängde jag gärna 25 timmar om dygnet med folk, nu behöver jag även hemma-själv-tid .

 

[Cattis_E]

Känner också igen mig så väl, är 32år gammal och har för knappt ett år sedan flyttat ”hem” igen efter att ha kuskat runt i landet i rätt många år.
Hade väl någon slags förhoppning/förväntan på att mina gamla vänner här skulle visa någon form av intresse till att ses, men gångerna kan räknas på en hand..
Har många bekanta runt om i landet, men umgås inte med en enda person.

Blev dessutom ensamstående med min ettåring i början på hösten då karln bestämde sig för att plugga på annan ort och vi helt plötsligt lever på distans. Så dels har jag inte ens en partner att umgås med och dels har jag barn 24/7.

Känner i mångt och mycket att jag lika gärna kunnat bo kvar ute i Östersjön, då kunde jag iaf inbilla mig själv att jag var ensam för att det var för långt bort för folk att hälsa på..

Men du, jag har fått för mig att du kanske bor nära mig, kanske kan vi hitta ett sätt att hjälpa varann med kontaktnät på något vis?

 

[Cattis_E]

Det är en del av mitt jobb som jag gillar väldigt mycket. Många är väldigt bra vänner och umgås flitigt även utanför jobbet. Är inget konstigt eller ovanligt alls.
Tycker det verkar tråkigt med arbetsplatser där folk bara har yrkesmässiga relationer.

Det har vi mest på min arbetsplats tycker jag, att bara vara kollegor. Men det ligger väl lika mycket hos mig kanske. De flesta bor ju i storstan där vi jobbar. Och jag är inte så sugen att åka ända dit "på fritiden". För i så fall tar det lika lång tid att sätta mig i bilen och köra till mina vänner dryga timmen bort.
Men det är världens bästa kollegor ändå. Alla stöttar varann och vi har intressanta samtal.

På min arbetsplats är vi också ett gäng väldigt olika människor med väldigt olika bakgrund och intressen. Jag är nog lite för insöad på mina djur.

 

[escodobe]

Mitt problem är nog mest att hålla igång relationer. Det är en sak när man har regelbunden kontakt, speciellt IRL men jag har en tendens att tappa bort folk med tiden om vi inte har så mycket naturliga kontaktytor. Jag är rätt dålig på "allmänt småsnack" eller att skicka massa memes, även om det är uppskattat. Det jag märker är dock att det ofta är jag som förväntas vara drivande i kontakter.
Troligen dels för att jag nog kan uppfattas som självgående kontakter, men det är oftast när det gäller något konkret ämne som ska diskuteras eller göras och dels att eftersom jag är den som är barnfri och "problemfri" i övrigt och därför alltid är den som ska anpassa mig.

 

[Elektronen]

Känner igen mig en hel del! Jag har bott i Stockholm några år nu, tycker det är svårt att lära känna folk bra här. Av någon anledning verkar jag mest lära känna infödda stockholmare som ju ofta redan har väldigt många vänner (eftersom alla verkar bo kvar här). Så känns som att man ofta hamnar långt ner på prioriteringslistan och att det är svårt att klättra där.
Men jag tror ändå det är värt och att det går att lära känna nytt folk . Tror att för mig och många introverta är det kanske inte just att vara ensam som är det värsta, utan känslan av ensamhet för att man inte har någon självklar man kan höra av sig till om man vill hitta på något.

Att jag börjat dansa har gjort att jag lärt känna några stycken iaf . En som jag insett att jag skulle vilja vara mer än kompis med (risken/möjligheten att man lär känna en del killar är stor om man börjar dansa). Men kan verkligen sakna att ha en "bästis" nära.

Iaf i Stockholm finns det ganska många som använder appen GoFriendly jag träffade en tjej därifrån som jag kom bra överens med, men hon flyttade och började plugga. Men känns som att många tjejer där iaf enligt deras pres är intresserade av att: festa, fika och shoppa inte det som ligger högst upp på min lista av saker jag vill lägga min tid på.