B
beelzebul
Låt oss säga att två personer som inte kan tänka sig att leva tillsammans, men som har någon form av relation (t.ex. två ex, två kk:s eller liknande), bestämmer sig för att skaffa barn tillsammans med delad vårdnad (men utan att för den skull bli tillsammans eller flytta ihop). Detta eftersom båda har en extrem barnlängtan, samtidigt som de lever ensamma.
Hur fel är detta enligt er rent etiskt? Det finns ju ändå en norm som säger att man ska skaffa barn med en person som man älskar och tror sig komma vara ihop med en längre tid framöver, och inte tillsammans med en person som man inte ens lever ihop med från start.
Är det fel att välja denna form av uppväxt för barnet, d.v.s. en uppväxt där barnets föräldrar aldrig kommer att vara tillsammans/bo ihop, om man ser till barnets hälsa och utveckling?
Hur accepterat är detta rent generellt i samhället/av omgivningen tror ni?
Hade det varit mer accepterat om det "råkat" bli barn och de väljer att behålla barnet, d.v.s. om det inte hade varit planerat?
Jag tycker inte att det är fel egentligen, så länge föräldrarna har en god relation till varandra. Idag lever många barn med föräldrar som ständigt bråkar, till stor del p.g.a. det faktum att det är kärlek och mycket känslor med i bilden. Föräldrar som inte har det där starka känslomässiga bandet till varandra, råkar förmodligen inte ut för lika stora argumentationer och känslomässiga utbrott, som kan vara skadliga för barnet.
Barnet får ju sin del av mamman eller pappan, fast på olika håll, och ibland kanske man ändå hittar på något tillsammans allihopa?
Samtidigt finns det ju så många olika typer av familjekonstelationer i dagens samhälle, så detta känns inte som något udda direkt. Barnet kommer ju inte att vara ensamt om att ha mamma och pappa på olika håll. Det blir ju som att barnet har två skilda föräldrar, med enda skillnaden att föräldrarna aldrig har varit tillsammans/bott ihop (kanske för länge sedan om det är två gamla ex).
Det blir intressant att höra era reflektioner kring det hela!
Hur fel är detta enligt er rent etiskt? Det finns ju ändå en norm som säger att man ska skaffa barn med en person som man älskar och tror sig komma vara ihop med en längre tid framöver, och inte tillsammans med en person som man inte ens lever ihop med från start.
Är det fel att välja denna form av uppväxt för barnet, d.v.s. en uppväxt där barnets föräldrar aldrig kommer att vara tillsammans/bo ihop, om man ser till barnets hälsa och utveckling?
Hur accepterat är detta rent generellt i samhället/av omgivningen tror ni?
Hade det varit mer accepterat om det "råkat" bli barn och de väljer att behålla barnet, d.v.s. om det inte hade varit planerat?
Jag tycker inte att det är fel egentligen, så länge föräldrarna har en god relation till varandra. Idag lever många barn med föräldrar som ständigt bråkar, till stor del p.g.a. det faktum att det är kärlek och mycket känslor med i bilden. Föräldrar som inte har det där starka känslomässiga bandet till varandra, råkar förmodligen inte ut för lika stora argumentationer och känslomässiga utbrott, som kan vara skadliga för barnet.
Barnet får ju sin del av mamman eller pappan, fast på olika håll, och ibland kanske man ändå hittar på något tillsammans allihopa?
Samtidigt finns det ju så många olika typer av familjekonstelationer i dagens samhälle, så detta känns inte som något udda direkt. Barnet kommer ju inte att vara ensamt om att ha mamma och pappa på olika håll. Det blir ju som att barnet har två skilda föräldrar, med enda skillnaden att föräldrarna aldrig har varit tillsammans/bott ihop (kanske för länge sedan om det är två gamla ex).
Det blir intressant att höra era reflektioner kring det hela!