Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jo, så kan det nog vara...
Jag skulle gärna adoptera men som jag förstår det är det närapå omöjligt att bli godkänd utomlands som ett samkönat par även om det är lagligt i Sverige, eller har jag fel?
Du har rätt. Allra svårast är det för bögpar, men det är lättare för ensamstående kvinnor än för lesbiska par. (Det finns lesbiska par som har löst det genom att den ena har adopterat som "ensamstående", men det kräver ju att man ljuger ganska mycket och det skapar en osäker situation för barnet och den andra mamman juridiskt, i händelse av dödsfall och separation, tex.)
Jag har inte satt mig in i den detaljen, men det blir ju sammantaget en lång process fylld av lögner. Det finns nog en del personer som tycker att det är obehagligt att basera något så viktigt som föräldraskap på en hel radda av lögner.
Söker erfarenheter från er som själva skaffat barn i ett samkönat förhållande, eller ni som har släktingar eller vänner som gjort det, och vill dela med er av er historia.
Just nu är jag singel (och vill helst inte skaffa barn ensam) men tanken på barn börjar sakta smyga sig fram... dock känns det väldigt svårt och komplicerat.
Jo jag o min fru har två barn som vi 'tillverkat' på fertilitetsklinik i Danmark. Vi inledde med att göra landstingsfinansierade inseminationer i Sverige, men när vi bommat våra försök här, och dessutom tröttnat på den svenska sjukvården, så åkte vi alltså över sundet. Där blev vi väldigt nöjda, såväl med bemötande, service och så småningom också resultat Via IVF fick vi en son 2010 och via FET (Frozen Embryo Transfer) så fick vi en dotter 2012
Beroende på var man bor så är köerna för landstingsfinansierade inseminationer och IVF:er olika långa, man får olika antal försök och kravlistan för att bli godkänd (BMI, antal år man ska ha levt tillsammans etc) ser olika ut.
Går man via Danmark (eller något annat land) istället så är fördelarna många (inga köer och inga långa godkänd-processer, man kan själv välja nä man ska få behandling = behöver inte anpassa sin menscykel till kontorstider eller göra uppehåll för att det blir semester och spermabrist och gud vet vad, man har valmöjligheter när det gäller donatorn, man kan använda samma donator en gång till om man vill det osv osv) men en nackdel är stor och det är att båda inte är föräldrar juridiskt sett när barnet föds. Istället behöver man göra en närståendeadoption (och hur den processen ser ut varierar också beroende på var man bor) vilket kan ta upp till 10-12 månader.
Många använder sig sedan av en privat donator, men det var i alla fall aldrig något alternativ för oss. Vi ansåg det vara för riskabelt juridiskt och hälsomässigt sett.
I alla fall så är det varken svårt eller komplicerat - men, tillhör man gruppen som inte blir gravida så lätt så kan det förstås ta tid och det kan bli dyrt...! Skulle det sedan visa sig att ingen av kvinnorna kan bli gravida så kan man enligt svensk lagstiftning inte ta emot ett donerat ägg, eftersom man inte får använda sig av både donerade ägg och donerade spermier samtidigt (detta rubriceras i så fall som surrogatmödraskap, som ju som sagts ovan är förbjudet här). Detta är dock möjligt i många andra länder, så som England eller Polen t ex. Dock inte i Danmark.
Utlandsadoptioner är nog i nuläget svårt. Det finns några länder som accepterar homosexuella adoptanter, men som jag har förstått det så är ingen av de svenska adoptionsbyråerna särskilt villiga att ta sig an ett homosexuella par. Inhemska adoptioner fungerar dock, men de är ju inte så vanliga istället.
Du får fråga om det är något särskilt du funderar på! Förr var det bra drag i Familjelivs Planerar regnbågsbarn-forum, men nu hänger nog de flesta i olika FB-grupper istället.
Jobbigt dock att inte båda blir föräldrar samtidigt och att man sen måste adoptera. Hur blir det juridiskt i värsta tänkbara fall? Vems blir barnet om föräldern skulle gå bort under tiden som adoptionsansökan pågår? Det är ju inget man ens vill tänka på men det kan ju bli så... (tänker på ett avsnitt ur cityakuten när något sådant hände).
Sen skulle jag också vilja fråga, även om det känns som en "känslokall" fråga, men vad kostar det? Att åka till Danmark och allt kring det tills man fått sin lilla bebis?
Värsta tänkbara fall? Ja om vi ska måla fan på väggen så skulle det kunna vara att den biologiska modern dog innan faderskapsutredningen hade hunnit läggas ned. Då går det inte för någon att adoptera barnet, utan det kan på sin höjd vara fosterhemsplacerad hos sin andra mamma. Eller att hänsyn inte tas till att barnet faktiskt har en annan mamma och att barnet istället får adpoteras av någon annan (jag tror dock att detta scenario skulle kunna vara rätt osannolikt, men det kan ju faktiskt vara så att det finns anledningar till varför den andra mamman inte skulle ses som en lämplig adoptant).
Eller att barnet ärver sin döda mammas tillgångar, däribland huset, så att den andra mamman inte har råd att betala hyra till barnet och hon/de inte kan bo kvar. Eller så bestämmer sig den biologiska mamman för att ta sitt pick och pack och barnet och lämna den andra mamman. Den andra mamman har då ingen som helst umgängsrätt med sitt eget barn. Eller att den andra mamman dör och barnet inte ärver henne. Osv...
Vi hade tur och fick en bra närståendeadoptionsprocess, men den kändes ändå så himla onödig och den sög en hel del energi från oss. Hade ett heteropar gjort exakt samma resa (insemination i utlandet) och varit helt öppna med att barnet inte är mannens biologiska, så hade de ändå blivit juridiska föräldrar från start. Även om de inte varit gifta.
Men ett förslag om en förändring i föräldrabalken avseende detta lär tydligen vara på gång.
Nu är ju inte vi särskilt representativa eftersom vår första bebiskarusell inte blev direkt smidig. Den varade i 3 år från start till bebis och kostade ca 115 000 kronor om man räknar med allt, även utebliven arbetsinkomst. Hade inte en vän som är läkare skrivit ut hormoner på svenskt recept till oss, hade vi kunnat lägga ytterligare 15 000 kronor på den summan :P Lillasyster som redan låg i frysen (sedan första bebisresan, hon är ju 'kullsyster' till sin bror) kostade totalt 8000 kronor att sätta in Inseminationer kostar annars mellan ca 2500 och 5000 DKK beroende på klinik och donator (finns olika sätt att välja denne på). Ett IVF kostar mellan 20 och 30 000 kronor + ev 10-20 000 kr för hormonerna.
man blir nog knäpp om man börjar tänka på hur krångligt det KAN bli!
Jag var helt övertygad om att ett barn som föds i ett äktenskap får båda de äkta makarna som föräldrar.
Är det inte så i samkönade äktenskap?
Fast gäller inte samma regler där som för ett heteropar? Jag kan ta ut föräldradagar åt mina bonusbarn IOM att jag är gift med deras pappa. Borde ju vara samma sak för ett gaypar?
Jag har ingen erfarenhet av homosexuella personers barnafödande, men tycker du fått bra svar överlag. En sak jag tucker du ska fundera på, o det har inte med homo- eller heterosexualitet att göra, det är ju detta med "inte lust att vara gravid". I de allra flesta fall är det ju liksom en förutsättning att man först är gravid för att sedan få barn, det är liksom priset man får betala. Att använda en surrogatmamma är ju ingen enkel liten grej som man gör för att man själv inte känner för att bära barnet, utan något som man i allra värsta fall, som sista åtgärd för att slippa ofrivillig barnlöshet, eventuellt kan ta till. Om du och t o m din framtida flickvän är friska o fertila verkar det helknasigt att ens överväga tycker jag? Adoption däremot kan jag förstå även om det ju verkar vara en lång och tuff process. Alt som sagt var att din tjej/ fru vill bära barnet.
Lycka till :-)!