Skador på tåsträckare och senskida?

[Alexandra_W]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

OM du håller liv i henne, kommer hon inte kosta dig rätt mycket pengar även då? Antar att det blir återbesök, mer behandlingar osv?

Det kanske i längden lönar sig att ta bort henne och spara pengarna (och tiden) istället för att konvalescensa?

Hon kostar ju löpande kostnader, dvs samma sak som en annan häst som åt lika mkt etc skulle kosta. Återbesök och behandlingar etc påverkar (tack och lov, då skulle det kännas ännu mera drygt) min ekonomi, de tar försäkringsbolaget hand om.

Däremot så kostar hon lika mycket som en motsvarande ridhäst skulle göra, fast utan att man 'får riddelen'.

Just det stör mig inte överdrivet dock, det är ju en kostnad jag så att säga 'räknar' med. Dock är ju målet/meningen att för de pengarna ha en ridhäst, men det blir ingen skillnad ekonomiskt mot om hon gick här som konvalescent men med en god prognos därframme.

Jag har ju sedan operationen ungefär försökt fundera på 'vad gör jag om det går åt helvete?'. Kan inte säga att jag har några svar då det är en så sjukt jobbig frågeställning att jag knappt orkat tänka klart den.

Men det finns egentligen, utan inbördes ordning eller rimlighetsordning, tre scenarion om det skiter sig:

*Ta ett föl, till mig själv
*Ta bort och skaffa en ny häst
*Ta bort henne, ta bort arabvalacken, sälj ungponnyn och lägg ner hästeriet

Det finns dock inget självklart svar. För ta ett föl, dels är det aspekten - är det jag helst vill ha en avkomma efter henne? Är det värt att vänta (minst) fyra - fem år på att få rida för att få det?

Och, av två försök att föda upp har vi en avlivad som fyraåring och ett kastat foster på dygn 99. Så det har ju 'gått så bra innan' så varför köra en till? (pessimistiskt och bittert jag vet, men jag är tyvärr pessimistisk och bitter just nu)

Ta bort henne och köp en ny. Köp en till och se den gå sönder, det känns ju lockande. Där är bitterheten igen, men det tycks ju gått troll i skiten, och spelar ingen roll VAD jag gör eller VAD jag köper. Om jag så köpte (vi struntar i pengarna ett tag) en 14-årig läromästare som aldrig haft en 'sjukdag' i hela sitt liv, tja VARFÖR skulle inte den skada sig? Det tycks ju inte vara meningen jag ska ha ridhäst.

Lägga ner hästeriet - vad har jag kvar då? Hästeriet är det jag brinner för, det är det som motiverar mig, det är fan det jag vill. Lägger jag ner det lägger jag ner en så stor del av mitt liv. Och visst, jag kommer vara rik som ett litet troll och kunna köpa allt jag pekar på, kunna göra precis allt jag vill göra. Problemet är att jag kommer inte på en enda långsiktig sak jag vill som är ohästig. Visst skulle det vara skönt med superekonomi (för det är vad jag skulle få, jag skulle kunna göra vad fan jag ville med i runda slängar 9000 kr/månad..) några månader. Men sen då?


OM jag kommer fram till att 'jag skiter i det här, jag lägger ner nu', då kan försäkringspengarna totalt kvitta. Då behöver jag dem inte för att köpa en ny, och okej jag kan inte lösa lånet med dem heller, men på några månader har jag löst det där lånet ändå. Så sak samma då, jag kan väl bjuda på de där pengarna.

Men, om jag kommer fram till att skaffa en ny, då 'behöver' jag f-bolagspengarna. För det enda jag VET i det här, är att ska jag skaffa en ny, då ska jag helst ha hittat den INNAN jag tar bort donnan, för annars kommer jag sjunka så långt ner i depresisonen och eländet att jag kommer att skita i alltihop och inte orka.

Men först och främst måste jag ju försöka tvinga mig att komma fram till ett beslut. Fortsätta på de funderingar jag redan för tre veckor sen påbörjade men inte kunnat slutföra. Kanske blir det 'lättare' nu att hitta svar. Kanske inte.

(Jag har btw i tre veckor läst annonser, utan att känna annat än 'blä' om varenda stackars häst. Utan att det eg är minsta fel på hästen i fråga. I ett annat läge så skulle jag säkerligen hittat flera intressanta där. Men nu är det bara 'blä, jag vill inte ha någon annan, jag vill ha donnan'..)

 

[Alexandra_W]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Förklara för mig med vilken motivation försäkringsbolaget säger att du INTE får ta bort hästen, utifrån hur diagnosen och dagsläget ser ut på denna hästen?

Klippt bort en del i citatet, och svarar lika här som på andra forumet (du har ju redan sett svaret, men andra kanske är intresserade)

Nu har jag som sagt inte pratat med deras veterinär EFTER operationen. Men det som är den springande punkten är att det är en satans ovanlig skada, och det finns ytterst begränsad dokumentation. Vet har sett två fall, ingen blev bra. Tyvärr så rent 'försäkringstekniskt' räcker det inte med att vet sett två fall för att säkert ställa prognosen 'värdelös'. Oavsett hur mycket vet själv (och jag) så skulle kunna ta gift på att 'det här går inte, det finns inte en chans'. Veterinären är normalt en sån där läskigt positiv sak, jag brukar skämta om att 'men för fan A, du skulle ju inte säga 'det här är kört' om hästen så brutit alla fyra benen'. Det är givetvis en överdrift, men veterinären är av det positiva slaget, milt uttryck. (Minns Kele..). Och hon var som sagt väldigt negativ, och ordagrant sa bland annat 'jag tror inte på det här' ang knäet. Dock så hon kan inte skriva ett intyg just nu där hon kryssar 'framtida prognos som ridhäst: Ingen'. För det är för mycket 'tro'.

En vanligare skada med mer dokumentation - där hade man kunnat kika på skadan, kika på utfallet för andra hästar etc och dra en betydligt mer statistisk säker slutsats att 'det är inte troligt efter vad vi vet om sådana här skador att den här hästen kommer bli brukbar'. Nu blir det för mycket 'tror'. Det blir 'vi tror inte den här blir bra, för titta hur den ser ut i knäet'.

Och det hade nog inte varit minsta lilla problem, om inte hästskrället varit initialt ohalt, och initialt SÅ mycket bättre efter operation. Där är den stora kuggen. Det är en massa tro om skadan, men de FAKTA vi har är att trots att knäet är massakerat, så hästen är markant bättre efter op. (Ledreaktionerna kan vi inte koppla till knäet, för att göra det måste vi dra igång stora utredningen och röntga samtliga leder, ge det behandlingsförsök, utesluta allt annat etc)

Så, det man idag har om knäet är att det ser rent förjävligt ut, en typ av skada som är väldigt ovanligt och sparsamt dokumenterad. Men en häst som TROTS detta tycks må betydligt bättre innan operation. Och en väldigt kort tidsrymd efter op.

Så, jag kan ju inte garantera att bolaget tycker 'nehe du lilal vän' eftersom jag inte pratat med deras vet efter op, men ställt mot samtalet innan op och det ovan så..

Däremot tror jag inte det krävs mycket för att vända bolaget, men just nu.. Nä.

Jämför lite med K, Kele var utdömd två ggr när hon kirorättades första ggn. Sen var hon UA i många månader, trots att hon reds in och reds på normal nivå för en treåring. Då upptäcktes benbiten, som togs bort och hon betäcktes strax efter OP. OM hon inte förlorat fostret och OM jag bestämt mig för att 'jag tänker BLUNDA, ge henne den här tiden att läka ut, och kolla sen'. Och så hade hon kommit in 1½ år senare, och sett EXAKT likadan ut som den dagen hon avlivades. Då hade bolaget INTE betalat. Då hade de krävt utredning och behandlingsförsök. Nu köpte de istället snarast tårta och firade, men då fanns det ju 10 månaders försök (och det hade inte behövts så många, 6 hade räckt utan tvekan) att behandla, som misslyckats.

Jag ska dock prata med bolaget igen. När jag kommit fram till vad fan jag vill i den här mardrömmen. För det är ju ganska beroende av svaret på vad jag vill, om jag övht bryr mig ett jävla skit om livpengarna.

 

[mackan]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

svarat i andra tråden!

 

[Pontevecchio]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Då är det mer känslomässigt än pengamässigt?

Hoppas du kommer fram till vad du vill, jag avundas dig inte beslutet.

 

[Alexandra_W]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Det beror ju på vad jag kommer fram till om det är känslomässigt eller pengamässigt. Kommer jag fram till att jag vill ge upp och ta bort henne, och köpa en ny ridhäst - då är jag beroende av pengarna.

 

[cassina]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Nu har jag som sagt inte pratat med deras veterinär EFTER operationen. Men det som är den springande punkten är att det är en satans ovanlig skada, och det finns ytterst begränsad dokumentation. Vet har sett två fall, ingen blev bra. Tyvärr så rent 'försäkringstekniskt' räcker det inte med att vet sett två fall för att säkert ställa prognosen 'värdelös'. Oavsett hur mycket vet själv (och jag) så skulle kunna ta gift på att 'det här går inte, det finns inte en chans'. Veterinären är normalt en sån där läskigt positiv sak, jag brukar skämta om att 'men för fan A, du skulle ju inte säga 'det här är kört' om hästen så brutit alla fyra benen'. Det är givetvis en överdrift, men veterinären är av det positiva slaget, milt uttryck. (Minns Kele..). Och hon var som sagt väldigt negativ, och ordagrant sa bland annat 'jag tror inte på det här' ang knäet. Dock så hon kan inte skriva ett intyg just nu där hon kryssar 'framtida prognos som ridhäst: Ingen'. För det är för mycket 'tro'.

En vanligare skada med mer dokumentation - där hade man kunnat kika på skadan, kika på utfallet för andra hästar etc och dra en betydligt mer statistisk säker slutsats att 'det är inte troligt efter vad vi vet om sådana här skador att den här hästen kommer bli brukbar'. Nu blir det för mycket 'tror'. Det blir 'vi tror inte den här blir bra, för titta hur den ser ut i knäet'.

Och det hade nog inte varit minsta lilla problem, om inte hästskrället varit initialt ohalt, och initialt SÅ mycket bättre efter operation. Där är den stora kuggen. Det är en massa tro om skadan, men de FAKTA vi har är att trots att knäet är massakerat, så hästen är markant bättre efter op. (Ledreaktionerna kan vi inte koppla till knäet, för att göra det måste vi dra igång stora utredningen och röntga samtliga leder, ge det behandlingsförsök, utesluta allt annat etc)

Så, det man idag har om knäet är att det ser rent förjävligt ut, en typ av skada som är väldigt ovanligt och sparsamt dokumenterad. Men en häst som TROTS detta tycks må betydligt bättre innan operation. Och en väldigt kort tidsrymd efter op.

Så, jag kan ju inte garantera att bolaget tycker 'nehe du lilal vän' eftersom jag inte pratat med deras vet efter op, men ställt mot samtalet innan op och det ovan så..

Däremot tror jag inte det krävs mycket för att vända bolaget, men just nu.. Nä.

Jämför lite med K, Kele var utdömd två ggr när hon kirorättades första ggn. Sen var hon UA i många månader, trots att hon reds in och reds på normal nivå för en treåring. Då upptäcktes benbiten, som togs bort och hon betäcktes strax efter OP. OM hon inte förlorat fostret och OM jag bestämt mig för att 'jag tänker BLUNDA, ge henne den här tiden att läka ut, och kolla sen'. Och så hade hon kommit in 1½ år senare, och sett EXAKT likadan ut som den dagen hon avlivades. Då hade bolaget INTE betalat. Då hade de krävt utredning och behandlingsförsök. Nu köpte de istället snarast tårta och firade, men då fanns det ju 10 månaders försök (och det hade inte behövts så många, 6 hade räckt utan tvekan) att behandla, som misslyckats.

Jag ska dock prata med bolaget igen. När jag kommit fram till vad fan jag vill i den här mardrömmen. För det är ju ganska beroende av svaret på vad jag vill, om jag övht bryr mig ett jävla skit om livpengarna.

Jag lider verkligen med dig. Det är en jobbig situation som ingen avundas dig Jag har i tysthet läst dina trådar om Vision, Kele och nu denna häst. Det är mycket skador och ledsamheter. Sånt tär, jag vet det så väl av egen erfarenhet. Ibland måste man stanna upp och fundera ett slag.

Jag kan känna igen mig själv mycket i det du skriver. Jag har kämpat så mycket med mina hästar som skadat sig eller blivit sjuka. 2005 var jag tvungen till min stora sorg avliva min älskade häst. Jag hade kämpat i flera år med hennes fång. Många hade nog gett upp långt innan. Några veckor senare köpte jag ett litet föl, inte ens avvant från mamma häst. Det skulle bli min nystart efter allt elände och pendlande mellan hopp och förtvivlan.

Drygt två månader senare fick jag ett telefonsamtal från uppfödaren att min lilla fölis var halt. Vi åkte till Strömsholm och röntgade henne och fick ett chockbesked. Hon hade en mycket ovanlig fraktur i sitt ena framknä. Veterinärerna hade aldrig sett något liknande. Prognosen var inte god men hon skulle få en chans, fölisar har ju god läkförmåga. Hon tillbringade rätt lång tid på boxvila och sedan sjukhage med sin mamma. Det blev en hel del återbesök till kliniken. Jag var naturligtvis jätteledsen och funderade många gånger på att försöka döma ut henne direkt men samtidigt såg hon rätt nöjd ut med sin tillvaro. Månaderna gick och vid ett återbesök var hon ohalt och frakturen läkte så sakteliga.

I samråd med veterinär beslutade vi att ta hem henne och låta henne gå på bete för att se hur knäet klarade av den belastningen. Efter ett par månader på begränsat bete med bara en lugn hästkompis började hon linka så vi åkte till klinik för ny röntgen och ultraljud. Nu hade hon fått inflammation till följd av frakturen. Detta hade vi varit rädda för hela tiden. Hon fick ytterligare behandling. Sjukhage igen. Återbesök tre månader senare med en liten häst som fortfarande var halt och en mycket lessen och uppgiven matte Nu fick hon sin sista behandling.

Hon blev utdömd två månader senare fortfarande halt. Veterinärerna kunde inte göra mer. Att triangelmärka henne var inte ett alternativ. Som grädde på moset upptäckte vi att hon var OLW positiv så hon fick avelsförbud. När jag fick det beskedet orkade jag inte kämpa mer. December 2006 fick min lilla häst somna in. Vi gav henne ett drygt år och jag blev nedgången själv under denna tiden

Det ska vara roligt att ha häst. Självklart råkar man ut för motgångar men fundera en extra gång om det inte är dags att försöka avsluta med donnan. Försöka börja fylla på med positiv energi. Jag har nu köpt en ny häst trots allt. Jag var bombsäker på att INTE göra det efter allt eländes elände. Och peppar peppar....han har varit frisk sedan januari.

 

[flashlight]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

svarat i andra tråden!

Vilken andra

 

[norrland65]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Jag vet inte, har läst dina trådar genom åren. Å jag måste hålla med Axel lite.

Jag tror att du bör fundera på VARFÖR dina hästar skadar sig en efter annan. Är det något i hagmiljön eller annat? För vad du än säger så är det inte normalt med så många skador efter varandra.

Du skriver långa och innehållsrika inlägg med mycket fackutryck, men hur är det med hästhållningen i praktiken? Skada på en häst, visst. Man mår dåligt och tänker över vad man kan göra annorlunda. Men häst efter häst efter häst?

Jag vill inte bråka med dig, jag respekterar ditt kunnande. Men spontant känner jag att du borde tänka efter. Jag vet många hästar som går i stora hagar osv men som inte skadar sig som dina.

Norrland

 

[Welsh]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Jag har haft unghäst ståendes i Alex stall utan skador, jag har sålt en unghäst dit som inte är skadad (peppar peppar). Hagarna är det inget fel på, ej heller stallet. Felet är nog dessa smala klena fullblodsben Alternativet är att TS känner av sådant som andra ägare inte känner av.

Om jag inte minns fel så har Vision en medfödd defekt i hasen, Blå en gammal skada (innan TS) och Kele var en vurpa i hagen. Inget som kan belastas TS.


TS; du vet att det finns ett st fult fullblod i mitt stall som du kan få nästa år dräktigt o klart med en cobhingst. Ingen annan vill ju ha henne. Hon är din så fort som nästa års föl är avvant. Dessutom så går hon den hårda skolan och lär sig bli ponny nu.

 

[Alexandra_W]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Vilken andra

Annat forum, det blev lite dubbelpostat ett tag (inte nu längre) så jag skrev samma svar här som där.

 

[Alexandra_W]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Jag vill inte bråka med dig, jag respekterar ditt kunnande. Men spontant känner jag att du borde tänka efter. Jag vet många hästar som går i stora hagar osv men som inte skadar sig som dina.

Norrland

Jag har funderat, och jag har svurit, gråtit och förbannat över att det inte är något som JAG gjort fel, som JAG kunnat göra annorlunda. Förutom då att ge dem platta, fyrkantiga små hagar och ställa dem en och en.

Vad jag gjort för ont i tidigare liv för att förtjäna så här mycket otur har jag också funderat en hel del på.

Men hagarna är inga konstigheter. Jag har kuperade delar i vinterhagen, där det finns 'stock och sten' ja. Samma typ av hagar kan du se exempel efter exempel på här. Samma hagar har ett otal andras hästar gått i, busat i, sprungit i ( t ex Welsh hästar, jag hr också haft både foderhäst och ett antal hästar här för inridning/tillridning. Inga skador).

En hel del av skadorna är dessutom från pannkakeplatta betet, det är gammal vall.

Enda förklaring/anledning jag har förutom Mr Muprhy himself, är att jag har aktiva, lekglada hästar. Som ofta och gärna busar, i hög fart. Samtidigt, det har jag alltid haft (jag tycker om den typen av hästar), och varför det 'plötsligt' började hagla skador har jag ingen förklaring till. Ingenting är ändrat, förutom att jag senaste åren haft ett betydligt yngre hästbestånd än tidigare. Dock har det gått ett otal andra unghästar här utan skador. Faktum är att jag mer än en gång reagerat på att ANDRAS hästar tycks vara skadefria. Hur länge de än bor här. Hur mycket de än är i min vård, och hur exakt likadant som mina de sköts.

I övrigt så distriktsveterinären har ju fått vara ute och lappa ihop en del sårskador och så, och har sett hagarna, utan att tycka det är minsta fel på dem. Djurskyddet har klampat runt här och inspekterat stall, hagar och hästar ur alla möjliga och omöjliga aspekter. MVG+ rakt igenom utom på en enda punkt (dagsljusinsläpp och belysning, där det är fullt godkänt men inte utmärkt).

Jag är EXTREMT petig och pipig med mina hästar (och alla andra i min vård), vilket jag brukar få ta skit för med jämna mellanrum i och för sig. Men tro mig, jag har rannsakat, jag har tagit input utifrån (från de som har/har skaffat sig irlkännedom), och förutom ställa dem i små platta hagar en och en, så det finns inte mer jag kan göra. Utom möjligen skaffa 'sävligare' hästar, som inte tycker 'fullt ös medvetslös' är så kul.

Och mina hästar kommer aldrig någonsin permanent hamna i små platta fyrkanter en och en. Visst, himla bekvämt och tryggt och säkert för MIG. Men den dag MIN bekvämlighet går ut över hästarna, då har det varit dags att lägga ner för ett bra tag sen..

Jag har haft dem på betet betydligt mer än jag brukar både i vintras och nu, för att se om skadefrekvensen ändras. Tragiskt nog gör den inte det. Alltså sitter det inte ens i kuperad vinterhage =/

 

[Alexandra_W]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Om jag inte minns fel så har Vision en medfödd defekt i hasen, Blå en gammal skada (innan TS) och Kele var en vurpa i hagen. Inget som kan belastas TS.
.

Nästan rätt. Blå har ingen 'gammal skada', fullt frisk när jag köpte henne i november 06. Däremot skadade hon knäet på okänt sätt i hagen i december 06. Senskidan då med. Behandlades i december 06 och januari 07. Sen frisk och fräsch igen. Var igång och tuffade på, smällde dock på sig (de där sprattelbenen..) på griffelbensfästet på VF i maj 07. Under den konvalescensen, av fullständigt okänt anledning, men vad som enbart kan varit ett nytt trauma så var det klippt igen. Någon gång under en dryg månad från mitten på juli tills andra häften av augusti har hon smackat på knäet igen (jag kan tyvärr inte utesluta att det inte är när hon blivit upprörd när valacken gått ut ur stallet, men kan vara i hagen med) och då ådragit sig senskadan.

Så hon har 'fixat den' från början till slut hos mig. I den platta hagen (betet).

Tack förresten för ditt inlägg, det värmde =)

 

[Abova]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Jag känner lite att jag vill komma till Alexandras försvar trots att jag inte tycker att hon borde behöva tas i försvar

Jag känner inte Alexandra och har således i samma utsträckning som ni andra skapat mig en uppfattning om henne och hennes hästar genom de otaliga trådar som postats här.
Det finns nog inte många här som inte noterat att Alexandra har haft en hiskelig otur med sina hästar de senaste åren men jag kan inte hur jag än vänder och vrider på det få det annat än just det.... en förbannad otur!
Sen finns det nog faktorer som spelar in och jag personligen tror att det handlar om två saker.

1) Typen/rasen på hästar.
Detta tror jag bär en STOR del av skulden till skadorna.

Själv driver vi ett större inackorderingsstall med 30 hästar , utöver det har jag nu 7 egna hästar. Vi har inga ensamma hästar eller 2 och 2 hagar utan de går i relativt stora grupper, blandade kön i vissa hagar. I den minsta flocken går 7 hästar.
Visst händer det att hästarna ger varandra skador men peppar peppar hör det till ovanligheterna och eventuella skadeaspekter anser jag är en risk man är skyldig att ta för att kunna erbjuda hästarna ett drägligt hästliv.
Att (som Alexandra själv påpekar), ha hästarna en och en i frimärkshagar är grymt och i min mening en form av djurplågeri och bara acceptabelt som en kortsiktig lösning vid ex skada.

Men det jag har märkt på de hästar vi har inackorderade är att skadefrekvensen är så mycket högre för de hästar av den ras/typ som Alexandra föredrar, dels säkerligen som Welsh uttryckte det för att de har små spinkiga ben men framförallt tror jag för att de är så hetlevrade och oförsiktiga. De spränger fram i hagarna med benen sprättande åt alla håll , tvärnitar , slänger sig över första bästa häst för att leka , den hästen säger ifrån och då springer de vidare för att ta kurvan i det daggvåta gräset i 290 ! visst fasiken står de på öronen med jämna mellanrum, halkar, sträcker sig , fläker sig , blir sparkade , slår på sig etc 40 ggr mer än det sävliga halvblodet eller den coola nordsvensken!
De är avlade för att allt ska göras i 290, till råga på allt hetsar de gärna lätt upp sig över saker och blir då ännu farligare för sig själv.

Själv går denna typ av häst bort för mig av just denna anlednig, jag får magknip av att se dessa hästars vilda framfart då jag VET vilka enorma skaderisker de utsätter sig för. Jag drar mig även för att ta in dessa hästar som inackorderade och försöker sortera ut dem redan vid den första telefonkontaktena. Det är dock inte bara fullblod som agerar som dessa utan vissa andra raser (självfallet då hästar är individer) och även dessa är ju också mer skadebenägna.

Hagarna. Om Alexandra inte har rena stup i sina hagar så har jag svårt att tro att hagarna skulle utgöra ett problem, personligen föredrar jag hagar med naturliga svårigheter då hästarna inte i regel få upp lika höga farter då när de röjer. Sätt ett gäng nordsvenskar/ponnies i Alexandras hagar och de skulle förmodligen vara skadefria i generationer.

2) Nogrannhet. Detta är en springande punkt i alla de inlägg jag läst av Alexandra, hon är extremt uppmärksam på sina hästars hälsa, förmodligen i mycket större utsträckning än vi andra, hon noterar sådant som andra här förmodligen inte skulle lagt märke till och om vi trots allt noterat det kanske inte skulle anse vara ett problem.
Ska hon verkligen kriteseras för detta, kan man verkligen vara för noga och för uppmärksam? Jag tror inte det, inte för hästarnas skull men kanske för sin egen, det tär att vara konstant orolig för de man älskar.
Vissa löser ju denna oro väldigt enkelt för sig själv och bäddar in sin hästar i skydd och har dem ute ensamma i hagen, andra gör som alexandra , låter hästarna leva hästliv och tar konsekvenserna när de blir aktuella. En anledning till Alexandras oro och nogrannhet med småskador är troligen hennes dåliga erfarenheter av skador och rädsla över att något litet kan bli så mycket större.

3) När nu alexandra upptäckt något galet med sina hästar så pratar hon om det och skriver långa inlägg med frågeställningar här på Buke.
Det finns många "skadetrådar" av alexandra här på Buke , dels för att hon haft mycket otur men också för att hon pratar om det och därför upplevs det som om det är något jämt. Vi andra gör nog inte så, skulle jag själv dagligen rapportera alla skador och sjukdomar/problem som någon av hästarna här har skulle jag också förmodligen kunna fylla ett antal sidor, för visst är de väl så att tänker man efter så finns det väl en hel del att notera på sina egna hästar också bara det att man inte vänder in och ut på det.
Den där hästen som hostar eller snörvlar ibland, eller den där med konstiga hovvinklar eller mjuka sulor eller hovprickor! Eller den där med känslig rygg eller ofräsh gång eller ett överben etc, nog finns det alltid något med de små liven om vi tänker efter och det gör alexandra förmodligen mer än många av oss andra. ska hon verkligen kritiseras för detta. eller borde hon inte istället hyllas!
För att hon bryr sig, engagerar sig och oroas över de hon håller kära, dvs sina hästar!

Till er som anser att Alexandra måste göra något fel för att ha drabbats i den utsträckning hon gjort ställ er själva frågan hur noga ni egentligen är med era hästar. Är era hästar verkligen så friska och skadefria som ni vill tro, eller tittar ni kanske inte lika noga som Alexandra gör?
Om ni fortfarande anser era hästar så friska vill jag bara säga grattis! var lyckliga över det och ge tusan att sparka på den som redan ligger!

Jag är själv väldigt mån om mina hästar och har många åsikter om hur folk sköter sin egna hästar, jag skulle dra mig i det längsta för att lämna bort någon av mina hästar till någon annan men att döma av alexandras inlägg är hon nog en av de få jag skulle våga anförtro mina hästar åt!

Gabbi

 

[flashlight]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

de har små spinkiga ben men framförallt tror jag för att de är så hetlevrade och oförsiktiga. De spränger fram i hagarna med benen sprättande åt alla håll , tvärnitar , slänger sig över första bästa häst för att leka , den hästen säger ifrån och då springer de vidare för att ta kurvan i det daggvåta gräset i 290 ! visst fasiken står de på öronen med jämna mellanrum, halkar, sträcker sig , fläker sig , blir sparkade , slår på sig etc 40 ggr mer än det sävliga halvblodet eller den coola nordsvensken!
De är avlade för att allt ska göras i 290, till råga på allt hetsar de gärna lätt upp sig över saker och blir då ännu farligare för sig själv.

Nu måste jag invända. (Kommenterar bara detta eftersom jag inte heller känner Alexandra, men visst är det väldigt trist att mindre än ett år efter köpet är hästen troligen slut )

Fullblodshästar har jag haft i många år i vanliga hagar och de enda skador vi haft var småsår, samt tramp o liknande. En större sårskada på en unghäst.

Dessa hästar, och det gäller även araber har nog bättre ben än de flesta. Att de är smala ska man nog inte luras av

De är avlade för påfrestningar som ingen ridhäst eller kallblod kommer ens i närheten av, dvs galopp i mkt hög fart där varje språng är en enorm påfrestning. Självklart håller inte alla för det. Alexandras häst hade ju dock inga såna skador alls efter galopplivet.

Många håller bra och det de utsätts för som ridhästar sen är ingenting, jämfört.

Visst kan de busa i hagarna men så vilt som du beskriver är det bara bland unga hästar och mycket tillfälligt när nån ny häst kommer eller liknande, Visst springer de men det är få hästar som har så bra koll på var de har fötterna som fullblod. De som står på huvudet är snarare kallblod om de nu ens skulle hänga med i svängarna.


Jag är inte förtjust i varken trav eller galopp som sport men rätt ska vara rätt. Dessa hästar har generellt bättre ben än de flesta.

 

[Abova]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Vad gäller benens hållbarhet eller ej, så tänker jag inte ens gå in i en diskussion för jag saknar kunskapen huruvida fullbloden har starkare eller känsligare ben än andra raser.
För mig handlar det snarare om än slags logisk känsla att, när de där smala benen(för smala är de) får ex ett slag på sig så finns det liksom inte mycket som tar emot!

Men jag tror inte ( och det framgår nog av mitt inlägg egentligen) att benen i sig är huvudproblemet utan de är hur fullbloden är i det mentala dvs fullt ös! Att du inte har den erfarenheten får ju stå för dig precis som att min erfarenhet av alla de hästar vi har här och som passerat genom åren har färgat min åsikt om dessa raser, MEN jag kan återigen inte nog poängtera att beteendet inte är något unikom för denna ras utan hästar är individer och jag har sett det här beteendet hos många andra raser också och precis som du själv skriver företrädesvis bland unga hästar.( vilket Alexandras häst även är) En häst som lever sitt liv fullt ös löper en större risk att skadas, punkt slut! Vad det gäller unga hästar är det alltid en skaderisk och man får räkna med att en del aldrig kommer upp i vuxen ålder p.g.a trauman som unga. Jag förundras många gånger över inackorderingar som kommer hit med unghästar och sen ojar sig över småsår och skador, det måste man räkna med om man köper en unghäst de är inte annorlunda än ungar som ständigt har skrapsår och blåmärken!

Själv har jag ett helt gäng unga hästar, i sin värsta lekålder men av annan ras och visst ,de springer, hoppar och busar så att mattes hjärta stannar ibland , men det är inte alls på samma sätt som jag sett dess "fullblodshästar" göra och jag håller inte alls med dig om att fullbloden har full koll på benen utan just tvärtom om, benen far åt alla håll särskilt när de blir "blockerade "

Visst är det jättesorgligt om det inte går vägen för alexandras unga häst och sorgligast är det nog för Alexandra själv, men jag vidhåller att inget hon kunnat göra annorlunda hade förhindrat detta, annat då än att ställa hästen ensam i en hage vilket jag kommenterat innan inte är ett alternativ.

 

[Alexandra_W]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

De är avlade för påfrestningar som ingen ridhäst eller kallblod kommer ens i närheten av, dvs galopp i mkt hög fart där varje språng är en enorm påfrestning. Självklart håller inte alla för det. Alexandras häst hade ju dock inga såna skador alls efter galopplivet.

Många håller bra och det de utsätts för som ridhästar sen är ingenting, jämfört.

Jag tolkade inte 'hingstsugen' som att hon menade att fullblod har 'sämre' ben än andra. Inte heller att benen tål ansträngning sämre. Utan jag tolkade det som att hon menade mer det att fullblod ofta har väldigt 'rena' ben, och tunn hud och tunn/kort päls. Och därför är känsligare. Att det lättare blir sår, om/när det blir ett påslag av något hårt så är det lättare att träffa rakt på underliggande ben. Medan raser som är mer 'robusta' oftast har tjockare hud, mer behåring etc. Vet har ju flera ggr fällt kommentarer som 'det är så trevligt med fblben, man kan palpera nästan allt utifrån'. Dvs de är väldigt 'strama och rena'.

Sen, jag kan ju jmf med mina hundar lite. Jag har haft greyhounds i många år. I grund och botten en väldigt sund och robust ras. Ligger i skyhög rasgrupp hos försäkringsbolagen dock, för de är kraftigt övererepresenterade vad gäller skador. Och dels är det ju så att 'farten dödar', att 'göra' något i 60 km/h är en betydlig skillnad mot att göra det i 40 km/h (eller vad nu toppfarten flat out är för min riesen t ex). Dessutom, greyhounds är hud, muskler och ben. Knappt något fett. Till det en mycket tunn päls och hud. Och huden är spänd över musklerna.

Så om de springer och busar, och springer genom ett buskage säger vi. Så den där utstickande, avbrutna grenen, den riskerar att slita upp ett sår på hela sidan på greyhoundtiken, dels för att hon har tunnar hud och päls, ffa för att huden är spänd, och så farten då. Medan mer pälsade riesenherren på sin höjd får ett ytligt skrapsår av samma gren. Inte bara för lägre fart, utan för han har betydligt tjockare päls, huden är inte lika spänd, han har mer underhudsfett etc.

Visst kan de busa i hagarna men så vilt som du beskriver är det bara bland unga hästar och mycket tillfälligt när nån ny häst kommer eller liknande,

HÄR är det inte bara tillfälligt, och inte bara bland unga. Det finns en anledning till mitt uttalande att 'valacken blev aldrig äldre än två år när det gäller bus i hagen'. Sen, donnan kanske skulle bli en sävlig madam när hon var 8, 10 eller 12 år. Jag är dock tveksam, sådana där ränder brukar sitta i. När det inte är ungdomligt yster utan det är en del av grundpersonligheten.

Men här springer de i kapp med bock och brall och hela kittet, fullt ös medvetslös, DAGLIGEN. De har kul helt enkelt, glada, aktiva kompisar som gärna hänger med, en aktiv, livlig personlighet själv, och hagar som tillåter bus. Vad tror du jag fått alla tre ziljoner busbilder från, det är bara att gå ut och fotografera, välj dag själv (däremot tid kan man ju få vänta in, men..)

Sen, Kele t ex, som var född och uppvuxen här, och som 'backtränade' redan som några dagar gammal, hon hade ytterst sällan ens minsta lilla sår, trots fullt ös medvetslös. Vision har otroligt sällan sår nuförtiden med (som ung var han värre än donnan dock, han hade fena på att massakera benen, och då i pannkakeplatt men stoooor hage).

Och donnan har sällan sår nu heller (i början kom hon in med rispor och småsår mest varje dag). Knäskadan fick hon ju av att - mest troligt - gå ner på knä i hagen med kraft, men mot ett plant underlag, inte oregelbundet eller vasst. Huden helt oskadad, och enligt vet så finns det i sådana där fall två scenarion, endera har de gått ner på knä, eller så har de fått en spark. Spark gick ju enkelt att utesluta. Mina hästar har iofs aldrig gett varandra sparkskador och slår heller inte efter varandra, men man ska ju aldrig säga aldrig. I det här fallet kan man dock utesluta spark då kompisarna som skulle kunnat sparka var fullbroddade, och en broddspark skulle gett hudskada.

Andra gången knäet kajkade så enligt vet måste hon slagit i något plant igen eller gått ner på knä igen. Huden hel då med. Det som gör att jag verkligen inte vet vad hon gjort är att hon inte hade minsta lera eller smuts på knäna.

Senskadan är orsakad av hårt tryck/islag mot någonting plant och hårt, och där det samtidigt skett en sidorörelse när knäet varit tryckt mot materialet. Det är därför jag misstänker att hon gjort det i boxen, när hon blivit orolig när valacken gått.

 

[Alexandra_W]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Jag hade inte tänkt svara på det här, iom atts varet skulle bli långt och det tycks reta folk (Du har PM btw 'hingstsugen' och TACK för ditt inlägg!!), så de som tänker störa sig på det kan sluta läsaoch ta ett annat inlägg. För nu tänker jag svara

1) Typen/rasen på hästar.
Detta tror jag bär en STOR del av skulden till skadorna.

Det där är den enda orsakat förutom ren och skär otur jag kan tänka mig. Och jag har ju (medvetet valt) aktiva, livliga hästar. Som när de leker aldrig ägnar sig åt att brottas, 'lekfightas' eller liknande, utan de springer ikapp, de bockar, brallar, tvärvänder, och gör det med FART. Det jag kallar 'fullt ös medvetslös'. Och det finns en avsevärd skillnad mellan dem och t ex welshgrabben här. Och faktiskt också Kele, Kele röjde gärna, mer än gärna. Fast Kele var en arab med ponnysjäl, och då inte bara vad gäller 'det finns MAT här *s*

Men lillkillen kör fullt ös han med, men han skippar medvetslös-delen. För även om man inte ser det vid en snabb titt, så om man ställer sig och studerar dem, så han tar sig den där halva sekunden att slå av en aning på farten innan han springer in i skog, upp/nerför slänter etc. Han tar sig den där lilla extra tiden att taxera ett avstånd, innan han kastar sig över den där trädstammen.

Medan fullbloden kör mer på 'tjoho vad det går', och om man ska använda förmänskligande uttryck går mer på 'friskt vågat, hälften vunnet'. De drar inte ner på farten, de tar inte den där halva sekunden att taxera. Utan de gör en blixtsnabb bedömning 'går, går inte?' (för de är ju inte dumma i huvudet, de skulle ju inte springa in i en vägg eller segla rakt genom ett staket under bus och lek). Och oftast går det, alldeles utmärkt. När det INTE går däremot, så ser det oftast betydligt mer 'brutalt' ut än när lillkillen missbedömmer. Lägger man sen till farten, och att det är tunnare ben med mindre päls, tunnare hud etc så är skaderisken större. Dock som sagt så sårskador är ganska sällsynta, Vision var hopplös som ung, nu har han sällan minsta skråma. Donnan har en bit kvar, men får numera ytterst sällan annat än småsår/smårispor.

Men det som ffa skiljer, och som 'hingstsugen' tagit upp är temperamentet. De blir sällan stressade eller uppjagade så, men de blir så VÄLDIGT glada och inne i leken. Jag antar att farten väcker instinkterna att springa ikapp, att fortsätta springa. Tänk på fullblod på banan, som med svåra skador, eller tappad ryttare t ex, springer vidare med fältet tills de gått i mål. Adrenalinpåslaget, instinkten/viljan att springa ikapp, hänga med. Den finns ju även under lek, och väcks ju även under lek. (Märks för övrigt på greyisarna med, det tar dme betydligt längre tid att 'ta in' att 'du är skadad, det gör ont, stanna nu' än det gör för de andra hundarna.)

De spränger fram i hagarna med benen sprättande åt alla håll , tvärnitar , slänger sig över första bästa häst för att leka , den hästen säger ifrån och då springer de vidare för att ta kurvan i det daggvåta gräset i 290 ! visst fasiken står de på öronen med jämna mellanrum, halkar, sträcker sig , fläker sig , blir sparkade , slår på sig etc 40 ggr mer än det sävliga halvblodet eller den coola nordsvensken!

Förutom sparka på varandradelen är det på pricken likt bus här. De viftas med benen, det sprattlad, det bockas brallas och tvärnitas, görs tvärvändningar etc. I 290. Medan de mer sävliga hästarna gör en lov i samma galopptempo, i god tid innan ev hinder drar ner på tempot/bromsar, eller helt enkelt väjer.

Sätt ett gäng nordsvenskar/ponnies i Alexandras hagar och de skulle förmodligen vara skadefria i generationer.

Förutom att de skulle få fång, så ja

En anledning till Alexandras oro och nogrannhet med småskador är troligen hennes dåliga erfarenheter av skador och rädsla över att något litet kan bli så mycket större.

3) När nu alexandra upptäckt något galet med sina hästar så pratar hon om det och skriver långa inlägg med frågeställningar här på Buke.
Det finns många "skadetrådar" av alexandra här på Buke , dels för att hon haft mycket otur men också för att hon pratar om det och därför upplevs det som om det är något jämt.

Japps, dels för jag vet att det där pyttelilla såret kan dölja något värre, och den där harmlösa svullnaden kan vara något allt annat än harmlöst. Dåligt bagage. Men sen ang frågeställningar etc, så för mig är och förblir målet lyckliga, glada och friska hästar. Och jag må ha skaffat mig alldeles för stor kunskap om alldeles för mycket veterinärmedicinskt, speciellt det ovanliga, allvarliga. Däremot så jag har väldigt liten egen erfarenhet av MÅNGA av de där 'vanliga' problemen. T ex så har jag haft ytterst få koliker annat än åldersrelaterade på 30+ hästar. Jag har inte haft problem med mugg, strålröta, överben, förkylning osv i speciellt stor utsträckning (någon enstaka gång). Och när jag ställs inför något, så vill jag veta. Så mycket som möjligt. Även om problemet är av kategorin 'rycka på axlarna och avvakta'. Att jag frågar 'hjälp, vad är det här?' är inte nödvändigtvis för jag med vild blick sitter med telefonen i handen och tänker ringa kliniken, eller ens att jag bekymras så mycket för det just då. Utan för att jag vill veta mer. Dels för att veta vad för tecken jag SKA få vild blick av. Men ffa för att jag har ett genuint intresse av att veta mer, lära mig mer. Både om orsak, verkan och symptom, som ev behandling. För ju mer man vet, ju mer kunskap det finns, dessto bättre rustad är man. Då, nu och sen.


Jag har haft en herrans massa HELT skadefria år. Med så många brister och felaktigheter att man blir mörkrädd när man tänker på det. Det är ren och skär tur att det inte 'hände något'. Det har jag insett med ökad kunskap, i efterhand. Vad finns det idag som jag skulle ångra att jag inte visste om 5 år?

Jag kollar hellre en gång för mycket än en för lite. So far har jag tyvärr aldrig lyckats ta ut vet/åka till klinik 'i onödan'. Men jag längtar efter det. Jag LÄNGTAR efter att de kollar på mig som 'men sluta noja för sjutton'. Och att det ÄR bara noja. Jag ska med ett LEENDE betala räkningen för 'du är bara hispig, det är inget fel på din häst'-besöket.

Men tyvärr, varenda jävla gång min magkänsla så mycket som antytt 'det här är inte så bara' så har det tyvärr inte varit så bara. Jag stod på kliniken för ett par dagar sen, och såg min häst trava helt rent, och betydligt bättre innan operationen. Vet var lyrisk. Jag var otroligt glad, men kunde tyvärr inte blunda för att 'det där sista saknas, luftigheten finns inte riktigt, den som jag vet att hon har'. Jag försökte tala mig själv tillrätta med 'ja men snälla lilla du, hon har stått i många månader, det är klart hon tappat luft då'. Det gick inget, och när vet bara böjde framknäna och jag frågade varför och vet tyckte 'hon är ju klockren på lina, varför skulle det finnas något i lederna?' så mumlade jag 'Jag vill vi böjer runt om... luften.. i traven.. är inte där'. Jag VILLE så otroligt gärna få magkänslan att hålla käften, räcka lång näsa åt den med 'ja, se här, det ÄR bara vilan'

Men återigen hade den rätt. Jag vet inte var den kommer ifrån, jag skulle vilja stänga av skiten, radera ut den. För FAN så mycket enklare det skulle vara här och nu, att glädja mig åt att hästen rör sig bättre efter op, trots en mördat knä. Att njuta av skritturerna, att ha fem veckors LYCKA, även om allt ska gå i kras sen.

 

[flashlight]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Klart de leker mkt men fullt ös medvetslös utan att ha koll på vad de gör, det känner jag inte igen annat än tillfälligt.

Våra egna unghästar hade en stor kuperad hage där de drog fram som huliganer men aldrig nån skada. Hade väl tur. Jag tycker inte de går omkull lätt osv, det är i så fall väldigt olyckligt och där måste du haft en förfärlig otur om inte hagarna är så "minerade" med sten och annat att de omöjligt kan hinna undvika allt

Men detta hände ju som du säger också på slät mark.

Det första lät ju som sån där svullnad de kan få av slag på knät som inte behöver vara så allvarligt, men sen hände ju en del annat vad jag förstått det som Innan det första var läkt.

Det som kan jag kan reagera på är att du är så himla insatt i en massa veterinära termer osv, som om du inte gjort annat än pluggat vet medicin via hästarna du haft . Kanske är det bara det som gör att man får intrycket av många skador, helt enkelt.

Jag fattar ibland bara hälften eller mindre av det du skriver,
måste sitta med uppslagsbok om jag ska förstå. Men sen är jag inte heller specialintresserad som jag tror att du är, och det måste ju vara himla bra att vara så insatt.

Men lillkillen kör fullt ös han med, men han skippar medvetslös-delen. För även om man inte ser det vid en snabb titt, så om man ställer sig och studerar dem, så han tar sig den där halva sekunden att slå av en aning på farten innan han springer in i skog, upp/nerför slänter etc. Han tar sig den där lilla extra tiden att taxera ett avstånd, innan han kastar sig över den där trädstammen.

Det är precis det här jag tycker fullbloden gör

 

[Alexandra_W]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Klart de leker mkt men fullt ös medvetslös utan att ha koll på vad de gör, det känner jag inte igen annat än tillfälligt.

Inte sagt de inte har koll på vad de gör. Som sagt, de skulle ju inte dra in i ett träd, dra genom stängslet eller liknande. Men det är fullt ös, hög fart och väldigt sprattligt. Och då är det en skaderisk, och den upprepas dagligen. Dvs de busar dagligen.

Våra egna unghästar hade en stor kuperad hage där de drog fram som huliganer men aldrig nån skada. Hade väl tur. Jag tycker inte de går omkull lätt osv, det är i så fall väldigt olyckligt och där måste du haft en förfärlig otur om inte hagarna är så "minerade" med sten och annat att de omöjligt kan hinna undvika allt

Går omkull gör de sällan (iaf vad jag ser och vad exvis gräs och/eller lerfläckar visar). Som sagt sällan sårskador heller.

Mer skaderisken är och förblir högre när de busat så i de farterna än innan.

Men detta hände ju som du säger också på slät mark.

Mm, precis, så det sitter mer i fart och 'sprattel'. Samtidigt så jag ser den som sagt otroligt sällan förlora balans eller fotfäste, men helt uppenbart händer det. Men jag vet inte hur mång ggr jag stått och tittat på och förväntat mig en vurpa, finns otal bildexempel med, men nix, de reder ut det utan problem.

Men när man viftar med sina skodda hovar t ex, 'vårdslöst' (iaf ser det ut så), häftigt och i hög fart. Då räcker liksom en smäll på fel ställe. Och iom att det viftas så ökar risken för en smäll markant. (Vision viftar sällan, donnan däremot är rena flaxet)

Det första lät ju som sån där svullnad de kan få av slag på knät som inte behöver vara så allvarligt, men sen hände ju en del annat vad jag förstått det som Innan det första var läkt.

Nä? Då har du nog blandat ihop tror jag? Knäskadan:

I december, minns inte exakt datum men en vecka innan lucia kanske. Vid intag så hittar jag en ohalt dam med ett framknä stort som en handboll. Otroligt svälld 'överallt' runt knäet. Varm, inte palpöm, inget sår, ingen feber, ingen hälta, men toksvälld. Distriktsvet är ut, blir inte mycket klokare men utesluter det man fruktar, dvs sticksår. Konfererar på telefonen med klinik, och man misstänker hygrom (dvs tämligen harmlös vätskeutgjutning). Men det går ju inte utesluta andra läskigheter. Boxvila och NSAID i 5 dagar. Efter de dagarna är hästen fortfarande ohalt, knäet är svalt igen, ingen feber - ingenting. Förutom en liiiten galla. Som är mjuk och helt oöm. Jag tycker dock inte om gallan, och gör en sådan där 'åka in för säkerhets skull'. Rtg ren, ultraljud visar en inflammerad och dilaterad senskida. Hon behandlas och får fortsatt boxvila med prommisar. Vet tycker att 'det kommer lätt tillbaka, men är bara skönhetsfel om de inte är/blir halta eller gallan blir hård/de blir stel ai knäet'. Knäet blir helt rent av behanding, hon får gå ut i stor hage igen. Knäet helt rent. Skitbra.

I slutet av dember fyller det i lite igen. Hästen opåverkad. Vet tycker på tfn att 'det blir lätt så, du får räkna med att hon har ett skönhetsfel.

I januari är jag in med K på klinik, och pratar med vet om Blås knä. Vet tycker 'ja vi kan ju sätta in finadyne', varvid min ord vet bryter in med 'det tycker inte jag, jag tycker man ska kolla på det igen'. Hästen kommer in på klinik någon vecka senare. Fortf ohalt etc, men ultraljud visar en rejäl inflammation, med fibrin och skit. Senskidan behandlas igen, och även carpalleden behandlas. Knäet blir helt rent efter behandling, hästen sätts igång enl ordination och knäet fortsätter vara fint.

Hon vidareutbildas och rids kontinuerligt och knäet är rent och fint och alla är glada och nöjda.

I slutet av maj slår hon på sitt griffelben, är in på klinik för det (då det utfrån såg ut som ett klockrent brott på griffelbensfästet) och kollas och röntgas och får order om 2 veckors hagvila, samt en kur NSAID. ÅB om 2 veckor. I samband med att hon ¨slår på griffelbenet uppträder en pytteliten galla på 'skadeknäet' som veterinären tycker 'det är inte mer än väntat'. Jag är lite nojig iom att den kom 'hux flux', men den är pytteliten och jättemjuk så.

Dagen innan ÅB för griffelbenet så säger det POFF och senskidan fyller på och är rejält fylld igen. Dagen efter konstaterar man på UL att där är en inflammation. Vi diskuterar lite då hästen är ohalt, men vet tycker att 'bara skönhestfel'. Jag står på mig då det är samma vet som sa skönhetsfel där på vintern, och vi beslutar oss för att behandla. Dock bara med tuppkam. Det reagerar tyärr hästen på, allrgiskt troligen, så inflammationen blir värre. På ÅB är hon för första gången initialhalt, och min vanliga vet spolar och behandlar om med ganska aggresiv behandling.

Hon svarar inte. Hon behandlas igen, min vet tycker att svarar hon inte nu måste man operera, men det vill man gärna slippa. På ÅB är min vet sjuk och jag får en annan. Senskidesvullnaden är som den är, hästen är fortfarande initialhalt, och reagerar nu dessutom på böjprov, i carpalled och kotled. Jag vill ha UL på senskidan, men det 'behövs inte för den är inte problemet, det är knäet'. Hästen behandlas i carpalled och kotled.

På ÅB (samma vet) så är hästen UA på böjprov, men får inte fram HF ordentligt i trav, och kan inte galoppera i höger galopp. Hon är inte halt, men det tar emot/stramar i knäet. Nu går vet på min linje och tycker att det nog ÄR senskidan som är problemet ändå, och jag får mitt ultraljud. Ultraljudet visar den otäcka senskadan, och en synnerligen kronisk inflammation av senskidan, samt en sammanväxning av sena och senskidan. Hon sätts upp för operation.

Detta är i slutet av augusti, hon oppas två veckor senare. I mitten på juli fanns INTE någon senskada. Om det fanns det besöket min vet var sjuk och den andra tyckte 'det är knäleden som är problemet' kommer vi aldrig få veta.

Så nej, det har inte 'hänt saker' innan hon läkt, utan den har slagitsupp, och tyvärr har det gåtts lite irrvägar och avfärdats lite mellan varven.

Det som kan jag kan reagera på är att du är så himla insatt i en massa veterinära termer osv, som om du inte gjort annat än pluggat vet medicin via hästarna du haft . Kanske är det bara det som gör att man får intrycket av många skador, helt enkelt.

Kan så vara, jag läser otroligt mycket veterinärlitteratur, av rent intresse. Trots att jag aldrig ens varit i närheten av en häst med exvis hyperlipemi, så finner jag det helt enkelt intressant att lära mig mer i största allmänhet. Att jag läser just 'faclitteratur' gör att 'facermerna' kommer automatiskt, dessutom blir det ju inte bättre av att jag hör dem, och läser dem i egna hästars journaler. När jag vill veta mer vänder jag mig dessutom till de som kan bäst, och frågar jag hemmavet om något av rent intresse, svarar han ju på 'veterinärspråk', och jag frågar med samma språk så långt jag kan. För det är skillnad för en veterinär att få höra 'svullnad typ på framknäet' mot 'dilaterad carpalsenskida'.

Vad gäller olyckor så ser man på det har jag inte så många. Dock så skriver jag ju sällan 'hej, vill bara tala om att allt blir bra'. När Vision fick sin senskada tycker mer än en 'men igen, han skadar sig ju HELA TIDEN?'. Vision hade då inte haft varken minsta skada eller sjukdom på flera år, hade bonus för skadefria år på försäkringen, och hade mellan utdömning 2003 (maj) och senskadan 2007 (oktober) inte träffat en veterinär för annat än vacc, tandfix och hans 'hälsokontroller'. Men det passerar ju ganska obemärkt här via buke t ex. Att 'ja vänta nu, han mår fint, larvar omkring, rids regelbundet, har till och med fått börja hoppträna en gång per vecka, och är på den nivå han befinner sig oförskämt fräsch och få veterinärerna att le lyckligt vid varje hälsokontroll'.



Sen, de skador jag har råkat ut för, så mina hästar har ju en förkärlek för att hitta de där OVANLIGA grejerna. Vilket gör att det kommer en massa hårt nischad kunskap. Men börja fråga mig om något simpelt, vanligt som då exvis mugg och jag tycker 'ja, jag vet inte, Vision fick i ett sår en gång, jag fick det här av vet och han blev bra på 3 dar'. Fråga mig inte vilken bakterie som orsakar mugg, fråga mig inte om de kan svullna av mugg..eller vad fan mugg heter på veterinärspråk. Jag har keine aning.

 

[Sar]

Sv: Skador på tåsträckare och senskida?

Jag känner lite att jag vill komma till Alexandras försvar trots att jag inte tycker att hon borde behöva tas i försvar

Jag känner inte Alexandra och har således i samma utsträckning som ni andra skapat mig en uppfattning om henne och hennes hästar genom de otaliga trådar som postats här.
Det finns nog inte många här som inte noterat att Alexandra har haft en hiskelig otur med sina hästar de senaste åren men jag kan inte hur jag än vänder och vrider på det få det annat än just det.... en förbannad otur!
Sen finns det nog faktorer som spelar in och jag personligen tror att det handlar om två saker.

1) Typen/rasen på hästar.
Detta tror jag bär en STOR del av skulden till skadorna.

Själv driver vi ett större inackorderingsstall med 30 hästar , utöver det har jag nu 7 egna hästar. Vi har inga ensamma hästar eller 2 och 2 hagar utan de går i relativt stora grupper, blandade kön i vissa hagar. I den minsta flocken går 7 hästar.
Visst händer det att hästarna ger varandra skador men peppar peppar hör det till ovanligheterna och eventuella skadeaspekter anser jag är en risk man är skyldig att ta för att kunna erbjuda hästarna ett drägligt hästliv.
Att (som Alexandra själv påpekar), ha hästarna en och en i frimärkshagar är grymt och i min mening en form av djurplågeri och bara acceptabelt som en kortsiktig lösning vid ex skada.

Men det jag har märkt på de hästar vi har inackorderade är att skadefrekvensen är så mycket högre för de hästar av den ras/typ som Alexandra föredrar, dels säkerligen som Welsh uttryckte det för att de har små spinkiga ben men framförallt tror jag för att de är så hetlevrade och oförsiktiga. De spränger fram i hagarna med benen sprättande åt alla håll , tvärnitar , slänger sig över första bästa häst för att leka , den hästen säger ifrån och då springer de vidare för att ta kurvan i det daggvåta gräset i 290 ! visst fasiken står de på öronen med jämna mellanrum, halkar, sträcker sig , fläker sig , blir sparkade , slår på sig etc 40 ggr mer än det sävliga halvblodet eller den coola nordsvensken!
De är avlade för att allt ska göras i 290, till råga på allt hetsar de gärna lätt upp sig över saker och blir då ännu farligare för sig själv.

Själv går denna typ av häst bort för mig av just denna anlednig, jag får magknip av att se dessa hästars vilda framfart då jag VET vilka enorma skaderisker de utsätter sig för. Jag drar mig även för att ta in dessa hästar som inackorderade och försöker sortera ut dem redan vid den första telefonkontaktena. Det är dock inte bara fullblod som agerar som dessa utan vissa andra raser (självfallet då hästar är individer) och även dessa är ju också mer skadebenägna.

Hagarna. Om Alexandra inte har rena stup i sina hagar så har jag svårt att tro att hagarna skulle utgöra ett problem, personligen föredrar jag hagar med naturliga svårigheter då hästarna inte i regel få upp lika höga farter då när de röjer. Sätt ett gäng nordsvenskar/ponnies i Alexandras hagar och de skulle förmodligen vara skadefria i generationer.

2) Nogrannhet. Detta är en springande punkt i alla de inlägg jag läst av Alexandra, hon är extremt uppmärksam på sina hästars hälsa, förmodligen i mycket större utsträckning än vi andra, hon noterar sådant som andra här förmodligen inte skulle lagt märke till och om vi trots allt noterat det kanske inte skulle anse vara ett problem.
Ska hon verkligen kriteseras för detta, kan man verkligen vara för noga och för uppmärksam? Jag tror inte det, inte för hästarnas skull men kanske för sin egen, det tär att vara konstant orolig för de man älskar.
Vissa löser ju denna oro väldigt enkelt för sig själv och bäddar in sin hästar i skydd och har dem ute ensamma i hagen, andra gör som alexandra , låter hästarna leva hästliv och tar konsekvenserna när de blir aktuella. En anledning till Alexandras oro och nogrannhet med småskador är troligen hennes dåliga erfarenheter av skador och rädsla över att något litet kan bli så mycket större.

3) När nu alexandra upptäckt något galet med sina hästar så pratar hon om det och skriver långa inlägg med frågeställningar här på Buke.
Det finns många "skadetrådar" av alexandra här på Buke , dels för att hon haft mycket otur men också för att hon pratar om det och därför upplevs det som om det är något jämt. Vi andra gör nog inte så, skulle jag själv dagligen rapportera alla skador och sjukdomar/problem som någon av hästarna här har skulle jag också förmodligen kunna fylla ett antal sidor, för visst är de väl så att tänker man efter så finns det väl en hel del att notera på sina egna hästar också bara det att man inte vänder in och ut på det.
Den där hästen som hostar eller snörvlar ibland, eller den där med konstiga hovvinklar eller mjuka sulor eller hovprickor! Eller den där med känslig rygg eller ofräsh gång eller ett överben etc, nog finns det alltid något med de små liven om vi tänker efter och det gör alexandra förmodligen mer än många av oss andra. ska hon verkligen kritiseras för detta. eller borde hon inte istället hyllas!
För att hon bryr sig, engagerar sig och oroas över de hon håller kära, dvs sina hästar!

Till er som anser att Alexandra måste göra något fel för att ha drabbats i den utsträckning hon gjort ställ er själva frågan hur noga ni egentligen är med era hästar. Är era hästar verkligen så friska och skadefria som ni vill tro, eller tittar ni kanske inte lika noga som Alexandra gör?
Om ni fortfarande anser era hästar så friska vill jag bara säga grattis! var lyckliga över det och ge tusan att sparka på den som redan ligger!

Jag är själv väldigt mån om mina hästar och har många åsikter om hur folk sköter sin egna hästar, jag skulle dra mig i det längsta för att lämna bort någon av mina hästar till någon annan men att döma av alexandras inlägg är hon nog en av de få jag skulle våga anförtro mina hästar åt!

Gabbi

Ytterst välformulerat inlägg! Jag känner inte heller ALexandra men har uppfattat hennes hästhållning på precis samma sätt.
Sedan har olyckor en tendens att hopa sig, tyvärr....