Ska man alltid tro på barn/ungdomar?

[pyrram]

Det här kommer att bli en ganska konstig och framförallt väldigt känslig fråga, så jag har valt att ställa den anonymt.
Självklart borde väl grunden vara att man tror på barnet/ungdomen och tror att det h*n säger är sant. Men bör man göra så även om det är ett barn som man vet gärna skarvar sanningen, och om det dessutom kan skada en annan person?

Jag känner nämligen en sådan, en yngre tonåring som ljuger ibland och ofta överdriver sanningen så att säga. H*n har nu anklagat en lärare på sin skola för något mycket allvarligt.
Det känns lite fishy runt det, och som sagt, om det kommer fram ställer det till med stor skada för läraren. Det kan ju vara sant, och då är det förstås bara bra om det kommer fram och får konsekvenser. Om det däremot är ett av barnets påhitt kommer det enbart ge dåligt rykte kring läraren och säkert även barnet.
Vad gör jag i denna situation? Jag lovade h*n att jag inte skulle säga något till dennes föräldrar innan h*n sa det här. Jag vet inte om h*n ville att jag skulle lova för att h*n skäms om det är sant, eller för att föräldrarna skulle genomskåda en ev. lögn och bli arga. Bör jag ändå berätta för föräldrarna? Hur skulle ni föräldrar ha gjort? Och om det var ert barn, vad skulle ni då vilja att jag gjorde?

 

[Madick]

Sv: Ska man alltid tro på barn/ungdomar?

Jag har tyvärr erfarenheter av både barn och ungdomar som ljuger och lägger till eller helt enkelt hittar på. Problemet är ju att veta när det är allvar. För varje gång man reagerar och drar igång saker och det visar sig vara påhitt så sjunker ju trovärdigheten för barnet ifråga men hemska tanke om det är just den gången man bestämmer sig för att göra ingenting som det är på riktigt.

Får ungdomen höra vilka problem det blir om man talar osanning? Vilka konsekvenserna blir både för den som det handlar om och den som ljuger, och sanningen kommer i princip alltid fram till slut.

 

[pyrram]

Sv: Ska man alltid tro på barn/ungdomar?

Ja, precis så är det ju. H*n är redan inte så trovärdig, de flesta (vuxna) tror oftast att h*n hittar på eller skarvar för att det oftast är så.
Men det här är väldigt allvarliga anklagelser, så på ett sätt känner jag att något måste göras. Och samtidigt, om det inte är sant men man agerar ändå så är det rent ut sagt förjävligt.

Jag tror att h*n vet mycket väl vad konsekvenserna kan bli, men h*n tänker väl att "det händer inte mig" typ.

 

[Luff]

Sv: Ska man alltid tro på barn/ungdomar?

Oavsett vad som hänt denna gång så är lögner en signal - se mig, hör mig.
Varför ljuger denna person?
Hur mår hän egentligen? Finns det något du känner gör så att hän beter sig så här?
Ang ursprungsfrågan;
Barn o ungdomar ljuger lika ofta som vuxna så vanligt förnuft brukar man komma långt med när det gäller att genomskåda lögnen.

Har du sagt såhär;
-Du vet att jag kommit på dig med att ljuga några gånger (för jag antar att du konfronterat personen ang lögner förut) så du måste förstå att jag har svårt att veta om du talar sanning denna gång. Jag vill dock hjälpa dig.

 

[Syrran!]

Sv: Ska man alltid tro på barn/ungdomar?

Om det h*n berättar är så allvarligt så borde väl föräldrarna informeras? Berätta dock för personen att du är tvungen att berätta och ge henom en chans att berätta det själv.

Det är inte alltid bra att lova att man inte ska berätta något. Vissa saker är man tvungen att berätta.

Hade det varit mitt barn som påstod sig ha blivit drabbad/utsatt för något så skulle jag som förälder självklart vilja veta det.

 

[pyrram]

Sv: Ska man alltid tro på barn/ungdomar?

Svarar både dig och Luff

H*n mår nog inte så bra, tror jag, men jag tror inte heller att h*n måste ljuga för att få uppmärksamhet. Min amatörbedömning är snarare att h*n kommit undan med att ljuga många gånger och mer eller mindre "glömt" hur man gör när man är ärlig, för att det blir så mycket mer kul om man piffar till allting med en liten lögn här och där.
Så då vet man ju inte vad som är sant.

H*n berättade det för mig under ett helt vanligt samtal om andra vardagliga saker, och ville få ett löfte om tystnad i samband med normala "ungdoms-saker" och där kunde jag lova det. När sedan h*n berättade det här påminde h*n mig snabbt om mitt tystnads-löfte. Hade h*n viljat få tystnad just inför det här hade jag inte lovat, men nu blev jag mer eller mindre "lurad" till tystnad (ja, det låter naivt, hoppas ni förstår ändå)

Jag tror att jag pratar med h*n igen ungefär så som Luff säger, och därefter kanske (beroende på vad h*n säger) så jag pratar med föräldrarna.

 

[Sol]

Sv: Ska man alltid tro på barn/ungdomar?

Jag skulle ha pratat med föräldrarna.

1. Om det han berättar är sant så är det jätteviktigt att det uppdagas.
2. Om det inte är sant är det viktigt att han får veta att det är allvarligt att ljuga om så allvarliga saker. Att man inte får göra det under några som helst omständigheter.

 

[mino]

Sv: Ska man alltid tro på barn/ungdomar?

Du kan ju höra av dig till föräldrarna och berätta att det är något som X går och bär på som ni borde diskutera hemma.

Om det är så att personen småljuger så kanske det är bra att hen blir ordentligt tagen på orden och det slås på stora trumman? Jag tänker att det kan bli mycket mer uppmärksamhet än personen kanske räknat med och vill ha, om det är en lögn. Är det en lögn så lär polisen ganska snabbt upptäcka det. Även om det gäller ett allvarligt brott som involverar en lärare så är det på en helt annan nivå inte särskilt rätt att man ska låta lögnaktiga anklagelser passera utan någon som helst kommentar. Det är inte ett schysst beteende och det kan inte helt slätas över med att personen är ung och har problem (?).

 

[Sjalen]

Sv: Ska man alltid tro på barn/ungdomar?

H*n mår nog inte så bra, tror jag, men jag tror inte heller att h*n måste ljuga för att få uppmärksamhet. Min amatörbedömning är snarare att h*n kommit undan med att ljuga många gånger och mer eller mindre "glömt" hur man gör när man är ärlig, för att det blir så mycket mer kul om man piffar till allting med en liten lögn här och där.
Så då vet man ju inte vad som är sant.

Fast jo, om du skriver att h*n inte mår bra så verkar det luta åt Luffs "se mig, hör mig" teori och vara en klar signal. Uppmärksamhet är inte det enda man vill ha utan man vill bli sedd som människa. Inte för att man alltid vet om det själv men det är ett grundläggande behov.

 

[noble art]

Sv: Ska man alltid tro på barn/ungdomar?

Hur gick det?