Hehe, kul att ni svarar, det var mest en retorisk fråga![]()
Ja, precis så känner jag också. För en tid så "får det väl gå". Typ om A skulle bli kallad till utlandstjänst (vilket iofs typ inte kan hända) så skulle man ju bli tvungen. Men jag skulle inte kunna vara "nöjd" med det. För mig måste det finnas ett permanent slut på avståndet. Så man kan skapa ett liv ihop, där man inte behöver umgås lika intensivt eller kompromissa med tid på samma sätt.
Jag kan ju svara på detta, eftersom jag har varit i en situation väldigt lik din.
Jag träffade min kille under en militärutbildning våren 2012. Vi blev tillsammans i augusti samma år, och jag bodde i Göteborg och killen i Stockholm.
Under lite mer än 1,5 år hade vi ett distansförhållande Sthlm-Gbg och sågs i snitt varannan helg, och det funkade bra. Så ett normalt distansförhållande går att ha, och det underlättar enormt om det finns ett slut på det.
Det som var riktigt påfrestande var när han i oktober 2013 till maj 2014 var på utlandstjänst i Afghanistan. Vi sågs 2x2 veckor under de sex månaderna, och det var svårt. Men även här fanns det ett slut i sikte, vilket var fantastiskt skönt!
Under hela Afghanistan-perioden visste vi att direkt vid hemkomst skulle vi äntligen flytta ihop, och det var den delen som gjorde att båda två klarade av det halvåret vi knappt sågs!
Nu bor vi ihop sedan ett år, är förlovade och planerar både bröllop och barn och allt är bara helt fantastiskt!
Så det går att hålla ut, bara det finns ett slut inom en inte allt för lång tid!
Lycka till!!