Seperation - Skuldkänslor

[Koltinna]

Jag och min sambo håller på att separera och vi har en dotter som är 1 år.
Jag har såna skuldkänslor för detta och ältar sönder mig själv. Är jag självisk? Kommer dottern att bli lidande? Hon är mitt allt och jag önskar att jag kunde veta att allt blir bra och att hon inte blir lidande. Jag vill ju egentligen att hon ska ha "en hel familj"
Vet inte vad jag ska ta mig till och detta förtär mig inifrån!

Vet inte vad jag ville med denna tråden, antar att jag bara behövde skriva av mig lite. Är det någon annan som har separerat och kan ge mig några visdomsord?

 

[TinyWiny]

Sv: Seperation - Skuldkänslor

Om hon kommer att lida av separationen bestämmer ni i mångt och mycket själva. Om ni kan samarbeta bra så kommer hon istället bli rikare. Hon får förhoppningsvis minst två vuxna till som bryr sig om henne och kanske även dubbelt med mor-farföräldrar som också bryr sig om henne.

Ett så litet barn minns ju inte hur det var att leva med båda föräldrarna så för henne kommer det vara det normala att inte göra det. Jag tror att det är värre för barn att vara äldre när föräldrarna separerar för då tar de på sig så mycket själva.
Det är tufft att separera men tänk på att det är värre för ett barn att växa upp med föräldrar som bråkar än med föräldrar som är lyckliga på varsitt håll.

Att se till sitt barns bästa är ju alltid det viktigaste men i en separation är det ännu viktigare då det är så vanligt att föräldrarnas egoism gör att barnet inte får tillgång till båda sina föräldrar.

 

[Siiiia]

Sv: Seperation - Skuldkänslor

Det är inte själviskt att separera. Har på mycket nära håll i många års tid umgåtts med en familj som gjort precis det där klassiska felet, att hålla ihop för barnens skull ...

De ligger nu i skilsmässa och responsen från barnen blev, ja ha varför har ni inte gjort det tidigare för? Trodde ni nån gång att det skulle bli bra? Barnen är i tonåren och har fått en väldigt störd bild av hur ett förhållande skall se ut. Kärleksliv?

Hur som så tror jag att det är precis så. Man vill sina barn det bästa, men att låta dem växa upp i en familj som inte är det på riktigt (med hjärtat) utan bara formellt kan aldrig vara bra. Iaf inte om man vill ge sina barn tro på kärlek och bra relationer.

Det stora avgörandet för hur dottern drabbas av eran seperation är ju som Tiny Winy säger hur ni hanterar det hela. Hur bra ni kan samarbeta.

 

[Cilla]

Sv: Seperation - Skuldkänslor

så länge du och pappan samarbetar för barnets bästa och inte bråkar öppet, samt inte pratar illa om den andre till barnet, så kommer tösen inte att bli lidande ÖHT.

min mamma och pappa skilde sig när jag var 1,5 år och jag har lidit av det lider än idag och det beror på ovansagda orsaker.
mamma pratade illa om pappa och tvärtom.
pappa hämtade mig inte på utsatta tider och skyllde på att han och mamma hade bråkat.
mamma vägrade acceptera pappas nya kvinna, vilket jag åxå gjorde upp til vuxen ålder och kunde se saker från ett annat håll.

livet är såhär, iband hänger man ihop, ibland inte, inget dåligt med det.

se det från den ljusa sidan, du har ett ypperligt tillfälle att lära din dotter hur man beter sig vid separationer och konflikter!
(klen tröst, jag vet....... )

bättre två lyckligt föräldrar på varsitt håll, än olyckliga på samma ställe resnerar jag.

 

[lobell]

Sv: Seperation - Skuldkänslor

Vi separerade när mina barn var 4 och 6 år.
Jag ville bo själv då mina känslor var borta. Vi sa till barnen att mamma och pappa inte skulle bo ihop längre men att vi fortfarande var vänner och att de alltid hade oss som mamma och pappa.

Han tog det bra och hjälpte mej med min flytt.
Vi bodde länge 5 minuter ifrån varandra för att barnen skulle kunna träffa oss båda.


Vi har under alla år aldrig behövt blanda in utomstående utan skött allt själva. ibland bodde barnen hos honom, ibland hos mej. Allt utifrån var de hade det bäst.

Barnen är nu 17 och 19 och tycker inte att det var nåt problem då vi aldrig bråkade eller snackade skit om varandra.

Jag hade haft mer skuldkänslor om de behövt växa upp i ett kärlekslöst förhållande med bråk.

 

[Aningsfull]

Sv: Seperation - Skuldkänslor

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag och min sambo (eller ja, fd sambo) är mitt uppe i separation nu.
Jag känner mig som en skurk eftersom att det är mitt beslut, men samtidigt hade det inte gått att fortsätta heller.
Men visst är det jobbigt att vara den som splittrar familjen.
Hoppas verkligen att vi ska kunna fixa det här på ett bra sätt. Vi är inte ovänner, umgås tillsammans med dottern och hittar på saker allihopa men visst kommer det mycket frågor om varför mamma och pappa inte sover tillsammans. Dottern frågar om jag älskar pappa, om jag älskar henne. Idag ritade hon ett hus och berättade att där skulle mamma, pappa och Ailie bo. Och så hade huset lås på dörren så att hon skulle låsa så att inte pappa kan flytta.
Hon är 2,5 år men förstår så mycket av vad som händer. Det är jobbigt.

 

[Jenka]

Sv: Seperation - Skuldkänslor

Tala aldrig negativt om den andra föräldern inför din dotter. Skicka inte med henne några hälsningar om sådant det är eran uppgift att reda upp (pengafrågor tex).

Får ni bara till en fungerande rutin för er så inte ska din dotter behöva fara illa. a

(nej jag har inte separerat med barn (har inga), men har själv varit barnet).