Mia_R
Trådstartare
Igår skjutsade jag grannen till veterinären med en av de finaste schäfrar jag någonsin känt. Vi hade tid kl 08.15 och mindre än 30 minuter senare var hon död. Cancer. Hela dagen var förstörd, jag grät floder då, nu och varje gång jag tänker på henne.
Jag tycke inte hon var speciellt stor, när hon vägdes in igår före sprutan så vägde hon 40,8 kg och hon blev ganska precis 9 år och 3 veckor. För mattes skull så har jag letat efter en ny hund åt dem och ringt på några stycken. Nu när vi kollat ny hund så vägde en hanne som såg så stor ut inte mer än 35 kg. Alltså var hon mkt större än vad som är standard?
Hur som, hon hade ett psyke som var kanon. Jag har kollat många hundar som varit ljusår från hennes kvalité men hittade en hund mindre än fem mil ifrån oss som jag tror kan passa väldigt bra, en yngre tik för omplacering. Mor och far har mkt bra MH med de egenskaper som är önskvärda, ett syskon har gått MH och fått kalasresultat och tiken själv är pigg, social, glad och verkar vara väldigt trygg i sig själv, okomplicerad. Det enda, lilla, som stör mig är att jag föredrar den rakryggade varianten och hon har som de flesta schäfrar ett sluttande bakparti. Ingen räkstjärt, men hon är inte av "rätt" sort utseendemässigt och i mina ögon väldigt liten.
Jag hade gärna tagit henne själv om det inte vore för att vi redan har fler hundar än vad vi behöver, men är det så schäfern ser ut "numera"? Ett ganska litet bakparti i förhållande till resten av kroppen, ngt som jag ändå trott berott på att alla envisas med att ställa upp dem så förbaskat fult på alla foton man ser och när de rör sig ser de "alltid" ut att slita i kopplet med framvikt framför föraren. Hon har ett vacker huvud och kommer säkert att bli lite grövre än vad hon är nu, men hon ger ett ganska nätt intryck.
Nu hoppas jag att lilla fröken ska acclimatisera sig bra, läka sorgen och saknaden efter den underbara, funka ihop med våra och grannens hundar och prestera ett lika bra MH i vår som hennes kullsyskon. Hon hoppade in i buren utan att tveka, snusade lite på dynan innan hon lade sig ner och låg tyst och stilla resan hem utan att pipa ngt. Väl framme hoppade hon ur bilen, snusade runt, kissade efter att ha kollat lissfläcken efter underbar, kom in och undersökte omgivningarna innan hon vandrade runt på golver med matskålen. Spanade in katterna och snusade in dofter av hennes föregångare, då lämnade vi dem och gick hem till oss så de får bekanta sig mer med varandra och komma till ro.
Det känns mitt i all sorg och elände ändå som vi faktiskt kan ha haft den stora turen att ändå hitta en bra hund knappt ett dygn efter förlusten?
Jag tycke inte hon var speciellt stor, när hon vägdes in igår före sprutan så vägde hon 40,8 kg och hon blev ganska precis 9 år och 3 veckor. För mattes skull så har jag letat efter en ny hund åt dem och ringt på några stycken. Nu när vi kollat ny hund så vägde en hanne som såg så stor ut inte mer än 35 kg. Alltså var hon mkt större än vad som är standard?
Hur som, hon hade ett psyke som var kanon. Jag har kollat många hundar som varit ljusår från hennes kvalité men hittade en hund mindre än fem mil ifrån oss som jag tror kan passa väldigt bra, en yngre tik för omplacering. Mor och far har mkt bra MH med de egenskaper som är önskvärda, ett syskon har gått MH och fått kalasresultat och tiken själv är pigg, social, glad och verkar vara väldigt trygg i sig själv, okomplicerad. Det enda, lilla, som stör mig är att jag föredrar den rakryggade varianten och hon har som de flesta schäfrar ett sluttande bakparti. Ingen räkstjärt, men hon är inte av "rätt" sort utseendemässigt och i mina ögon väldigt liten.
Jag hade gärna tagit henne själv om det inte vore för att vi redan har fler hundar än vad vi behöver, men är det så schäfern ser ut "numera"? Ett ganska litet bakparti i förhållande till resten av kroppen, ngt som jag ändå trott berott på att alla envisas med att ställa upp dem så förbaskat fult på alla foton man ser och när de rör sig ser de "alltid" ut att slita i kopplet med framvikt framför föraren. Hon har ett vacker huvud och kommer säkert att bli lite grövre än vad hon är nu, men hon ger ett ganska nätt intryck.
Nu hoppas jag att lilla fröken ska acclimatisera sig bra, läka sorgen och saknaden efter den underbara, funka ihop med våra och grannens hundar och prestera ett lika bra MH i vår som hennes kullsyskon. Hon hoppade in i buren utan att tveka, snusade lite på dynan innan hon lade sig ner och låg tyst och stilla resan hem utan att pipa ngt. Väl framme hoppade hon ur bilen, snusade runt, kissade efter att ha kollat lissfläcken efter underbar, kom in och undersökte omgivningarna innan hon vandrade runt på golver med matskålen. Spanade in katterna och snusade in dofter av hennes föregångare, då lämnade vi dem och gick hem till oss så de får bekanta sig mer med varandra och komma till ro.
Det känns mitt i all sorg och elände ändå som vi faktiskt kan ha haft den stora turen att ändå hitta en bra hund knappt ett dygn efter förlusten?