F
Fantasi
Hon är borta, död, gone, finns inte mer.. jag kommer aldrig mer att se henne.
det känns så konstigt, och jag tror faktist inte heller att det riktigt gått in, någonstanns där i min skalle förväntar jag mig ändå att hon lever och går där och betar i sin hage..
hon vart utdömd pga sina grova hovbroskförbeningar i kombination med pålagringar i sina kotleder.
det är mer än en månad sedan hon blev utdömd och man tror att man ska ha hunnit vänja sig vid tanken på att hon skall få somna in, men icke.. då det väl kommer till kritan och det är dags så står man likt förbenat där och grinar för allt vad man är värd..
Igår fick hon somna in, vi hade ordnat som så att hon avlivades och begravdes i skogen bara ett par km ifrån sitt hem.
Dagen före (i förrgår) blev det bestämt att nu skulle det ske, allt var grönt och slaktaren kunde ta henne redan följande dag, då tog jag en sista ridtur tillsammans med henne. vi galopperade längst skogstigarna bara ett stenkast från där hon nu ligger begravd.
tårarna rann kan jag säga
Jag orkade inte vara med då det skedde, vill inte ha den bilden på näthinnan, vill minnas henne som levande..
så min pojkvän var den som fick följa henne till slutet, och det gick bra, och fort.
och det känns så konstigt nu, bara tanken på att jag aldrig mer kommer att se henne, ta på henne eller kunna gno in ansiktet i hennes hals och lukta på henne. hon är så borta som hon kan bli, för alltid.
det känns i alla fall otroligt bra (mitt i sorgen) att hon fick sluta på det sätt som det blev, jag vill inte gå med henne till en klinink eller till ett slakthus utan att kunna få det alternativet att låta henne falla(med bult) i skogen där hon trivs och mår bra känns jättebra. Tack Jad och övriga berörda för att det blev möjligt!
Sätra var och kommer alltid att vara speciell för mig, och jag är så glad för de år vi fick tillsammans.
kände bara för att skriva av mig lite...
