Jag läste nyligen en bok av en författare som beskrev hur han brukade gå runt till alla sina (nio!) barn på kvällarna och ha en pratstund, och hur värdefullt han - och de - tyckt att det varit. Mina barn är också pratbenägna i sängen men det blir aldrig sådär harmoniskt som det lät i boken, utan jag får avbryta dem om jag någonsin ska få göra kväll själv. Det kanske är något magiskt knep jag inte kan? Har ni sängkantsprat i lagom mängd om kvällarna och hur gör ni det?