Samtal under middagen

[Diamonian]

Jag undrar hur det ser ut hos andra familjer under middagen. Jag har två typer av middagar jag undrar över.
1. middag med mina tonåringar, 13 o 16. Här vill jag att vi pratar intresserat med varandra, frågar hur dagen varit, lyssnar, följdfrågor. Båda två ska känna sig hörda och jag vill gärna berätta något också.

(Hur det blir för det mesta; någon är sur/vresig och vill inte prata, grymtande till svar. Alternativt de två börjar munhuggas som de värsta och jag tycker middagen är förstörd.)

2. middag med min särbo. Jag vill prata, lära känna mer, djupare, har tänkt på saker som jag tar upp, anstränger mig för att hitta samtalsämnen. Han svarar på frågor, aldrig några egna inspel som han vill att vi pratar om. För min del har jag tröttnat på att dels komma på middagen men sen äta den utan att vi får något samtal som flyter utan att bara jag anstränger sig. Ska tilläggas att vi ses ganska sällan, varannan vecka typ.

Har jag för höga krav? Hur ser det ut för er andra?

 

[Tuvstarr]

Det låter nästan exakt som hos mig, förutom att barnen inte tjafsar med varandra.

 

[tanten]

Krasst - tonåringar är som de är. Man får tåla en del mutter....

Vad gäller särbon så känns det oerhört trist. Har ni pratat om det? Pratar ni i vanliga fall - dvs inte vid matbordet? Kommunicerar alltså?

(Så vad gäller särbon är kraven definitivt inte höga alls)

 

[Eurydome]

Jag undrar hur det ser ut hos andra familjer under middagen. Jag har två typer av middagar jag undrar över.
1. middag med mina tonåringar, 13 o 16. Här vill jag att vi pratar intresserat med varandra, frågar hur dagen varit, lyssnar, följdfrågor. Båda två ska känna sig hörda och jag vill gärna berätta något också.

(Hur det blir för det mesta; någon är sur/vresig och vill inte prata, grymtande till svar. Alternativt de två börjar munhuggas som de värsta och jag tycker middagen är förstörd.)

2. middag med min särbo. Jag vill prata, lära känna mer, djupare, har tänkt på saker som jag tar upp, anstränger mig för att hitta samtalsämnen. Han svarar på frågor, aldrig några egna inspel som han vill att vi pratar om. För min del har jag tröttnat på att dels komma på middagen men sen äta den utan att vi får något samtal som flyter utan att bara jag anstränger sig. Ska tilläggas att vi ses ganska sällan, varannan vecka typ.

Har jag för höga krav? Hur ser det ut för er andra?

Svarar på 1. Har två pojkar på 10 och 12. 12-åringen äter alltid på sitt rum. 10-åringen kommer oftast när jag säger till, ibland behöver han spela klart sitt dataspel. Ibland pratar vi om dagen, men när det är extra god mat så vill han bara vara tyst och njuta och koncentrera sig på maten. Ibland är han bara trött och orkar inte prata och då får han ibland ha sin telefon och sina hörlurar. Han äter alltid snabbt och går därifrån så fort han kan.

Jag hade gärna sett middagen som ett tillfälle att umgås, men nu är det inte alltid så i min familj. Orkar inte vara besviken utan tänker att jag har att acceptera det som det är.

Jag tänker att steg 1 om man inte känner sig nöjd är att prata om hur man själv upplever det och hur man önskar att det var. Om inte önskemålen går ihop och ingen kan tänka sig att kompromissa, då är det inte så mycket att göra.

2. Hoppas det är ok att jag svarar utifrån en allmän reflektion. Jag vill vara med någon som är intresserad av mig, vill lära känna mig och som vill dela med sig av sina tankar, vid middagen och vid andra tillfällen. Och som visar sin omtanke genom att exempelvis laga middag. Om det inte är så, så ser jag ingen poäng med att vara tillsammans öht. Då är jag hellre själv.

 

[Diamonian]

Krasst - tonåringar är som de är. Man får tåla en del mutter....

Vad gäller särbon så känns det oerhört trist. Har ni pratat om det? Pratar ni i vanliga fall - dvs inte vid matbordet? Kommunicerar alltså?

(Så vad gäller särbon är kraven definitivt inte höga alls)

Jag har försökt förmedla detta med kommunikationen men det slutar med att han är inte sån som delar tankar och sånt. Så jag har också slutat med det. Vet inte om han förstår men jag har gett upp och tröttnat.

 

[Ajda]

Hos oss är det exakt så som du beskriver senario 1. Dvs middag med två vresiga tonåringar som munhugger vid varenda måltid.

 

[Gnist]

Jag har aldrigt tyckt att prata ihärdigt och engagerat samtidigt som man äter är speciellt nice.

Antingen kallnar maten eller så ska man prata med mat i mun/se den man pratar med sitta och tugga = Nej tack.

 

[tanten]

Jag har försökt förmedla detta med kommunikationen men det slutar med att han är inte sån som delar tankar och sånt. Så jag har också slutat med det. Vet inte om han förstår men jag har gett upp och tröttnat.

Vad har ni gemensamt då? Vad föll du för?

 

[tanten]

Jag har aldrigt tyckt att prata ihärdigt och engagerat samtidigt som man äter är speciellt nice.

Antingen kallnar maten eller så ska man prata med mat i mun/se den man pratar med sitta och tugga = Nej tack.

Fast ihärdigt och engagerat är väl inte liktydigt med att kommunicera? Lite vänligt småprat, uppdaterng om vad som hänt i livet sen sist osv. Det är väl kommunikation?
Plus att kunna skratta tillsammans.

 

[Diamonian]

Vad har ni gemensamt då? Vad föll du för?

Han verkade trygg (nu ser jag att han är osäker) och vi pratade om drömmar och resor. Saker han aldrig ens nämnt sen dess.

För mig är det viktigt att ha drömmar och mål (som man gör verkstad av) och utvecklas tillsammans. När jag säger detta så fattar han knappt vad jag menar.

Skratta skrev du också, det skrev jag tillockmed i min text på datingsidan för flera år sen. Men det gör vi aldrig ihop.

 

[Gnist]

Lite vänligt småprat, uppdaterng om vad som hänt i livet sen sist osv.

Var inte riktigt så det framställdes i ts dock, vilket är vad jag svarade på.

 

[Diamonian]

Hos oss är det exakt så som du beskriver senario 1. Dvs middag med två vresiga tonåringar som munhugger vid varenda måltid.

Visst är det ur-jobbigt! Speciellt när man lagat maten ganska länge innan…

 

[Diamonian]

Jag har aldrigt tyckt att prata ihärdigt och engagerat samtidigt som man äter är speciellt nice.

Antingen kallnar maten eller så ska man prata med mat i mun/se den man pratar med sitta och tugga = Nej tack.

Jag tänker ju inte att man ska prata så att maten skvätter men en löpande dialog!

 

[nightcrawler]

Varför prata om man inte har nått att säga? Jag kan absolut tycka det är trevligt att prata vid matbordet men jag är lika gärna tyst om jag inte har nått att säga. Nu bor jag själv men när jag bodde hemma så var det inget särskilt prat vid matbordet. Ibland kom det nått spontant och Ibland var det tyst

 

[Sel]

Han verkade trygg (nu ser jag att han är osäker) och vi pratade om drömmar och resor. Saker han aldrig ens nämnt sen dess.

För mig är det viktigt att ha drömmar och mål (som man gör verkstad av) och utvecklas tillsammans. När jag säger detta så fattar han knappt vad jag menar.

Skratta skrev du också, det skrev jag tillockmed i min text på datingsidan för flera år sen. Men det gör vi aldrig ihop.

Det är givetvis jättesvårt att säga såhär via forum och till folk man inte känner, men för mig låter det som att relationen redan är över (även utöver problemet runt måltiderna). Gå vidare och hitta någon som vill allt det där istället.

 

[Milosari]

Jag undrar hur det ser ut hos andra familjer under middagen. Jag har två typer av middagar jag undrar över.
1. middag med mina tonåringar, 13 o 16. Här vill jag att vi pratar intresserat med varandra, frågar hur dagen varit, lyssnar, följdfrågor. Båda två ska känna sig hörda och jag vill gärna berätta något också.

(Hur det blir för det mesta; någon är sur/vresig och vill inte prata, grymtande till svar. Alternativt de två börjar munhuggas som de värsta och jag tycker middagen är förstörd.)

2. middag med min särbo. Jag vill prata, lära känna mer, djupare, har tänkt på saker som jag tar upp, anstränger mig för att hitta samtalsämnen. Han svarar på frågor, aldrig några egna inspel som han vill att vi pratar om. För min del har jag tröttnat på att dels komma på middagen men sen äta den utan att vi får något samtal som flyter utan att bara jag anstränger sig. Ska tilläggas att vi ses ganska sällan, varannan vecka typ.

Har jag för höga krav? Hur ser det ut för er andra?

1) sänk förväntningarna på måltiderna med tonåringarna. Det dröjer innan de klarar av att leva upp till din standard, nu bör du fokusera på att ta dig igenom det här utan att bli deppig själv. T ex inget bråk = lyckad måltid?

2) är du säker på att du vill ha honom i ditt liv om detta är premisserna? Inte prata, inte skratta, han bjuder aldrig till. Vad är då vitsen med att vara ett kärlekspar och inte bara kk?

Och 3) laga mat som DU gillar. Laga den åt dig själv. Tänd lite ljus och ha fina tallrikar och njut av det du har skapat.

 

[Fetaost]

Har en tonåring. 18 år.
Till frukost gör man klokast i att inte tilltala honom. Övriga måltider pratar han glatt om allt. Han är väldigt kommunikativ och nyfiken.

Sambon och jag har två olika senarier beroende på. Ibland vardagspratar vi bara. I brist på ork om vi jobbat och är trötta. Andra gånger har vi jätteroliga diskussioner, fånar oss och skrattar. Ibland är det djupa diskussioner över middagen. Tycker vi båda bidrar lika mycket och båda har lätt för att kommunicera och skratta.

 

[Ajda]

Visst är det ur-jobbigt! Speciellt när man lagat maten ganska länge innan…

Japp.
Hoppas det ger sig snart…
Idag sa jag till dem direkt att börjar de munhuggas vid matbordet så åker jag. Och kommer inte komma tillbaka.
Det var en känsla jag hade där och då. Att jag typ hade kunnat (velat) göra det.
De skötte sig faktiskt.

 

[Praefatio]

Två barn, två och nio. Vi småpratar om ditt och datt, brukar sällan vara ett problem att hitta ett samtalsämne. Prata om dagen gör vi nog sällan vid middagsbordet, det tycker jag låter lite pressat att ha som krav/önskemål. Däremot förstår jag verkligen önskan att ha ett flytande samtal.

 

[Tiffany]

När barnen var tonåringar kunde det vara som du beskriver det vissa dagar. Andra dagar åt vi inte ens tillsammans för det var aktiviteter som stallet, fotbollsträningar mm på kvällarna. Andra dagar hade vi fina samtal vid matbordet men ibland kunde någon tonåring bara sura och stänga in sig på rummet utan att jag fattade varför.
Tonåringar är tonåringar liksom.
Det låter värre med särbon det är väl en vuxen människa som borde förstå vikten av samtal och kunna bjuda till?
Jag skulle bli ledsen av att någon betedde sig så som du beskriver honom.