Samtal under middagen

[Angel]

Nu kan jag bara relatera till min barndom va gäller äta middag med föräldrarna, men det var liksom inget annat än "nu sitter vi och äter och pratar". Nu var vi förvisso ingen "introvert" familj utan alla var mer eller mindre sociala. Dessutom mamma pappa och 2 tjejer. Men tycker att det ska väl en "vanlig" familj inte tycka är så konstigt. Och om man inte klarar det som barn hur förväntas man klara det i ett förhållande ? Jag känner lite grann att den personen man utvecklas till formas ju just av förhållandet man har hemma. Inbjuder inte personer till att prata så tappar man ju kommunikationen i familjen. När ska man annars prata ? när man kollar film ? Det går ju enligt många fetbort, under läxläsning - nej det säger sej självt, ska man ha en bokad tid ? Varje dag mellan 17:30 och 18 så sitter vi ner och pratar ?
Alltså va ? Varför skulle man INTE vilja prata under middagen när man ändå är samlade ? Och jag tycker det ÄR VIKTIGT i en familj att prata med varandra.

Skrivet av en äkta extrovert utan någon insikt i att vissa människor, speciellt ungdomar som tar in mycket nya intryck, kan vara socialt uttröttade på kvällen…

Hur högt prioriterar man egentligen att kolla på film om man inte kan välja att gå en promenad eller göra en annan lämplig samtalsvänlig aktivitet ibland när alla är på humör i stället?

Det är också intressant att du likställer kommunikation med prat medan någon som uppenbart inte vill prata just precis kommunicerar med dig för fullt och säger just att denne inte vill prata just nu.

 

[Acto]

Japp.
Hoppas det ger sig snart…
Idag sa jag till dem direkt att börjar de munhuggas vid matbordet så åker jag. Och kommer inte komma tillbaka.
Det var en känsla jag hade där och då. Att jag typ hade kunnat (velat) göra det.
De skötte sig faktiskt.

Alltså, jag förstår verkligen att man kan bli helt slut som förälder. Men tro mig, hot om att lämna gör så ont och enligt mig gör barn illa. Det gjorde mig illa. Det spelar ingen roll om hotet inte är allvarligt menat. Jag är 37 år men än idag får jag ont i magen av att läsa ditt inlägg då det rör upp jobbiga känslor från barndomen.

Jag vet att jag inte vet något om ditt live eller situation. Jag vill ändå förmedla vilken skada sådana hot kan ge (självkänsla, oro/stress att bli övergiven etc.).

 

[Ajda]

Alltså, jag förstår verkligen att man kan bli helt slut som förälder. Men tro mig, hot om att lämna gör så ont och enligt mig gör barn illa. Det gjorde mig illa. Det spelar ingen roll om hotet inte är allvarligt menat. Jag är 37 år men än idag får jag ont i magen av att läsa ditt inlägg då det rör upp jobbiga känslor från barndomen.

Jag vet att jag inte vet något om ditt live eller situation. Jag vill ändå förmedla vilken skada sådana hot kan ge (självkänsla, oro/stress att bli övergiven etc.).

Mina barn är ju stora (nog att diskutera och resonera med) och det här har varit ett problem ett par år. Dvs att vi inte kan äta en middag tillsammans utan tjaffs och pikar. Något vi diskuterat till oändligheten.

Jag står för vad jag sa igår. Någon reaktion måste man få. De kanske fick en klump i magen. Men handlande får konsekvenser och de är stora nog att ta ansvar för sitt uppträdande.

 

[Bison]

Som tonåring hade jag inte uppskattat den typen av middagar och jag tycker jag tycker det låter lite väl egoistiskt av dig att kräva det för att du vill ha det så.

Angående partnern förstår jag inte riktigt varför ni ens är tillsammans.
Jag och sambon lagar mat tillsammans, då pratar vi om våra respektive dagar och annat i livet
Maten äts i soffan framför tv:n

 

[Nepenthe]

När jag bodde med en 13 och en 14 åring, grabbar så pratade de när de ville
Ibland mumsade de i sig maten fort och ville tillbaka till sina vänner, ibland satt vi kvar länge och de skrattades endel åt tokigheter de berättade Ibland pratade jag och sambon om något och de hoppade in o frågade eller hade något de ville säga.

Mer naturligt vill säga.

Ibland satt ena grabben vid tvn o åt o då kunde han sitta o prata med hundarna t.ex

 

[Acto]

Jag är uppvuxen med att hela familjen äter middag tillsammans vid köksbordet. Det var oftast då som saker togs upp eftersom det var då vi var samlade. Jag var borta i stallet någon vardagskväll, min pappa åt tidig middag en annan för att hinna iväg till en aktivitet, och senare hade min syster någon träning vid middagstid, men generellt sett åt vi middag tillsammans och pratade. Dock inte om dagen utan mer om att vi skulle åka till biblioteket efter jobbet eller till landet i helgen. Att äta framför tv:n existerade inte.
Ingen amerikansk film, norr om Stockholm 70- och 80-tal.

Mycket likt hur min uppväxt var. Detta var norr om Stockholm under sent 80-tal och 90-talet. Vi åt nästan alltid gemensam middag. Absolut hade vi barn aktiviteter men middag åts därefter vid typ halv sju - sju. Nu har jag 3 syskon så med 6 personer runt bordet var der ofta någon som hade något att säga. Dagen som varit kunde diskuteras, framförallt om någon ville berätta något, men främst pratades det om annat, tex samhället, planer för veckan/helgen, något man hade hört osv. Jag har väldigt positiva minnen av våra middagar. Det var studen på dagen då vi alla (oftast) samlades. Sen fanns det aldrig något krav på att prata - kände man för att sitta tyst hela middagen så var det självklart ok. Dock fick man inte lämna bordet innan alla vara klara (undantaget om man tex behövde plugga eller så).

 

[Snurrfian]

Nu är mina barn sällan hemma på vardagarna längre eftersom de är stora, men samtalen vid middagsbordet kunde och kan variera mycket, vissa dagar behövde de få äta i tystnad och sen få vila, andra dagar ville de prata om något som hade hänt, ibland blev det hetsiga diskussioner och ibland skrattade vi alla så att vi grät.

Men jag har aldrig haft någon agenda eller förhoppningar om hur det ska vara just den dagen. Ibland är de bästa samtalen när de har varit med och lagat maten, ibland i bilen osv.

Med min man nu när vi är själva hemma på vardagarna, väldigt skiftande samtal, ibland är vi båda slut, då blir det kanske något samtal om planering för morgondagen, ibland har vi båda något att diskutera, ibland tramsar vi. Jag har aldrig någonsin funderat ut samtalsämnen att ta upp vid matbordet.

 

[Manji]

Jag vill äta i lugn och ro. Absolut prata om det är något som kommer upp just då, oftast är det väl korta samtal om olika saker.

Men jag tänker inte sitta och prata/lyssna aktivt om hur dagen har varit och prata för pratandes skull. Jag hade sagt ifrån.

Tycker det låter som att din familj inte har samma behov av att samtala som sig.

 

[Holdyourhorses]

Jag är inte något stort fan av familjemiddagar där man pratar om dagen, troligtvis för att det inte är något jag vuxit upp med. På helgen är det trevligt, men på vardagar - nja. Min man och jag pratar väldigt mycket med varandra, vi gillar båda att diskutera samhällsfrågor, men samtalen sker ofta inte vid matbordet. Barnen slipper gärna att redogöra för sin dag men gör det snällt när mannen frågar. Är han bortrest har vi en hemlig överenskommelse att man får äta på sitt rum. Det är bara inget vi berättar för pappa

Så - gärna prat men inte just när jag äter. Hade de meningsfulla diskussionerna inte funnits alls hade jag saknat dem.

 

[Nepenthe]

Min uppväxt är att alltid äta lagad middag tillsammans vid 18.
Blev mobbad av kompisarna för de.
Skulle äta med kniv och gaffel, sitta rak i ryggen, inga armbågar på bordet.... mm mm

 

[Manji]

Nu kan jag bara relatera till min barndom va gäller äta middag med föräldrarna, men det var liksom inget annat än "nu sitter vi och äter och pratar". Nu var vi förvisso ingen "introvert" familj utan alla var mer eller mindre sociala. Dessutom mamma pappa och 2 tjejer. Men tycker att det ska väl en "vanlig" familj inte tycka är så konstigt. Och om man inte klarar det som barn hur förväntas man klara det i ett förhållande ? Jag känner lite grann att den personen man utvecklas till formas ju just av förhållandet man har hemma. Inbjuder inte personer till att prata så tappar man ju kommunikationen i familjen. När ska man annars prata ? när man kollar film ? Det går ju enligt många fetbort, under läxläsning - nej det säger sej självt, ska man ha en bokad tid ? Varje dag mellan 17:30 och 18 så sitter vi ner och pratar ?
Alltså va ? Varför skulle man INTE vilja prata under middagen när man ändå är samlade ? Och jag tycker det ÄR VIKTIGT i en familj att prata med varandra.

Nej, man blir inte alltid formad av sitt hem. Man blir inte bög av att föräldrana är bögar och man blir inte extrovert av att ens föräldar är det. Vissa saker bara är man eller inte.

Jag är introvert och har absolut inga problem att föra mig på stora middagar, vi har inga kommunikationsproblem i min familj för vi pratar hela tiden om det vi vill när vi vill, även vid maten. Men vi repekterar även varandra integritet och babblar inte ihjäl varandra och kräver samtal när någon inte känner för att samtala.

Jag växte upp med en person som klagade på monologen när man inte bidrog till samtalet i samma intensiva utsträckning och faktiskt hånfullt undrade när man skulle prata eftersom det aldrig passade (typ boka tid). Det gjorde mig inte extrovert, det gjorde mig bara ledsen som barn och arg som vuxen.

 

[Åsa A]

Inga barn här så det kan jag inte säga så mycket om.

Jag och min man äter oftast framför TVn med nån serie eller film och då pratas det inte så mycket, men då har vi innan dess gått en sväng med hundarna, kanske åkt och handlat eller fixat med något här hemma och sen lagat maten och under den tiden har vi hunnit prata igenom en hel massa saker, därmed finns inget större behov att prata just när vi äter.

Om måltiden var en av de få tider vi hade tid att sitta ner tillsammans och prata så hade den skett vid matbordet och inte framför TVn, men eftersom vi kommunicerar så mycket övrig tid på dagen så behövs det inte. Hade inte den kommunikationen funnits vet jag inte om det hade varit lönt att leva tillsammans, inte ens som särbo.

 

[Badger]

Jag undrar hur det ser ut hos andra familjer under middagen. Jag har två typer av middagar jag undrar över.
1. middag med mina tonåringar, 13 o 16. Här vill jag att vi pratar intresserat med varandra, frågar hur dagen varit, lyssnar, följdfrågor. Båda två ska känna sig hörda och jag vill gärna berätta något också.

(Hur det blir för det mesta; någon är sur/vresig och vill inte prata, grymtande till svar. Alternativt de två börjar munhuggas som de värsta och jag tycker middagen är förstörd.)

2. middag med min särbo. Jag vill prata, lära känna mer, djupare, har tänkt på saker som jag tar upp, anstränger mig för att hitta samtalsämnen. Han svarar på frågor, aldrig några egna inspel som han vill att vi pratar om. För min del har jag tröttnat på att dels komma på middagen men sen äta den utan att vi får något samtal som flyter utan att bara jag anstränger sig. Ska tilläggas att vi ses ganska sällan, varannan vecka typ.

Har jag för höga krav? Hur ser det ut för er andra?

Tänker att jag ofta föredrar att prata om något ämne som historia eller böcker, snickeri, stickning, hästar, konst, vädret, nyheterna eller ngt. Hur dagen har varit kan vara för närgånget för tonåringar eller folk kommer inte på ngt eller så.

Ibland om man själv kommer på hur ens dag har varit och kläcker ur sig kan andra haka på. Eller om man har ngt reellt att fråga om som vad gjorde ni på jumpan. (hur gick det på provet om man är ganska säker på att det pluggats och gått typ medelbra eller ngt.)

 

[corzette]

Nej, man blir inte alltid formad av sitt hem. Man blir inte bög av att föräldrana är bögar och man blir inte extrovert av att ens föräldar är det. Vissa saker bara är man eller inte.

Jag är introvert och har absolut inga problem att föra mig på stora middagar, vi har inga kommunikationsproblem i min familj för vi pratar hela tiden om det vi vill när vi vill, även vid maten. Men vi repekterar även varandra integritet och babblar inte ihjäl varandra och kräver samtal när någon inte känner för att samtala.

Jag växte upp med en person som klagade på monologen när man inte bidrog till samtalet i samma intensiva utsträckning och faktiskt hånfullt undrade när man skulle prata eftersom det aldrig passade (typ boka tid). Det gjorde mig inte extrovert, det gjorde mig bara ledsen som barn och arg som vuxen.

WOW !!! Tackar för den homofobraden som JAG INTE ALLS menade men som du tydligen antar att folk tror på ...

WOW !!! Snyggt jobbat... Typ

 

[Roheryn]

Nej, man blir inte alltid formad av sitt hem. Man blir inte bög av att föräldrana är bögar och man blir inte extrovert av att ens föräldar är det. Vissa saker bara är man eller inte.

Som jag förstått forskningen så formas en individs personlighet ungefär 50/50 av arv och miljö. Så båda är ju rätt, liksom. Man både påverkas av den familj man växer upp i och "är som man är från början".

Jag är introvert och har absolut inga problem att föra mig på stora middagar, vi har inga kommunikationsproblem i min familj för vi pratar hela tiden om det vi vill när vi vill, även vid maten. Men vi repekterar även varandra integritet och babblar inte ihjäl varandra och kräver samtal när någon inte känner för att samtala.

Samma här - introvert som absolut kan "föra mig" och konversera om jag måste (men undviker mingeltillställningar, har svårt att kallprata med idel nya personer). Och är uppvuxen med introvert men social pappa och extrovert och social mamma. Det pratades massor i vår familj, men fanns också en respekt för att alla inte ville prata alltid. Och inga som helst krav på vad som skulle avhandlas eller hur mycket det skulle pratas vid gemensamma middagar, även om vi i stort sett alltid åt tillsammans.

Jag växte upp med en person som klagade på monologen när man inte bidrog till samtalet i samma intensiva utsträckning och faktiskt hånfullt undrade när man skulle prata eftersom det aldrig passade (typ boka tid). Det gjorde mig inte extrovert, det gjorde mig bara ledsen som barn och arg som vuxen.

Det där är ju bara elakt och tillför ingenting. Jag hade också blivit/varit skitarg på den som gjorde så!

 

[Hermelin]

1) sänk förväntningarna på måltiderna med tonåringarna. Det dröjer innan de klarar av att leva upp till din standard, nu bör du fokusera på att ta dig igenom det här utan att bli deppig själv. T ex inget bråk = lyckad måltid?

2) är du säker på att du vill ha honom i ditt liv om detta är premisserna? Inte prata, inte skratta, han bjuder aldrig till. Vad är då vitsen med att vara ett kärlekspar och inte bara kk?

Och 3) laga mat som DU gillar. Laga den åt dig själv. Tänd lite ljus och ha fina tallrikar och njut av det du har skapat.

Ja, det här!

För min egen tonåring har jag ganska lågt satta ramar. Det är ett krav att man dyker upp till maten men han får inte kritik varje gång som han blir sen. Vi pratar om dagen, tankar, filmer man sett, tokiga saker hunden gjort - allt. Den som inte vill delta i samtalet måste inte. Det gällde även för de tonåringar som nu vuxit upp och flyttat ut. Man behöver dyka upp vid bordet men det är inte ett krav vare sig på att äta av maten eller att delta i samtalet. Vilket nästan alla dagar leder till både att maten äts upp och deltagande i samtalet. Min tanke är att avkonflikta så mycket som möjligt som har med måltiden att göra. Det är så mycket annat som man är oense om med en tonåring ändå.

 

[Tassa]

Jag äter långsamt och tuggar länge och väl. Tycker att det är jobbigt att känna mig tvungen att prata när jag äter för då blir jag aldrig klar med maten.
I vår familj är det väldigt olika hur pratsama vi är. Oftast är vi trötta och ingen orkar prata vid matbordet. Oftast brukar sonen vilja prata om livet vid läggdags och har det gått några dagar sedan vi pratade ordentligt brukar jag gå in till honom och hänga en stund. Då brukar han glatt prata om sina projekt eller vad han känner för. Men vill han inte det är det helt ok det också. Jag är inte heller pratsugen hela tiden. Mannen och jag pratar mest när vi kommer hem från jobben. Sen är det inte alltid vi har lust att prata. Men det är nog väldigt olika beroende på hur man är som person. Vi har alla i familjen behov av tystnad och tid för oss själva. Matro tycker jag dock att man kan förvänta sig av tonåringar.

 

[Roheryn]

Nu kan jag bara relatera till min barndom va gäller äta middag med föräldrarna, men det var liksom inget annat än "nu sitter vi och äter och pratar". Nu var vi förvisso ingen "introvert" familj utan alla var mer eller mindre sociala. Dessutom mamma pappa och 2 tjejer. Men tycker att det ska väl en "vanlig" familj inte tycka är så konstigt. Och om man inte klarar det som barn hur förväntas man klara det i ett förhållande ? Jag känner lite grann att den personen man utvecklas till formas ju just av förhållandet man har hemma. Inbjuder inte personer till att prata så tappar man ju kommunikationen i familjen. När ska man annars prata ? när man kollar film ? Det går ju enligt många fetbort, under läxläsning - nej det säger sej självt, ska man ha en bokad tid ? Varje dag mellan 17:30 och 18 så sitter vi ner och pratar ?
Alltså va ? Varför skulle man INTE vilja prata under middagen när man ändå är samlade ? Och jag tycker det ÄR VIKTIGT i en familj att prata med varandra.

Alla har kanske inte lust att prata hela tiden? Jag skulle till exempel tycka att det kändes väldigt kravfyllt och pressande om jag förväntades sitta och konversera vid middagen varje dag - och då är jag ändå uppvuxen lite på samma sätt som du, med en familj som samlades runt matbordet varje dag (men där det aldrig var krav på att prata).

Med min dotter har det varit lite annorlunda - stor del av hennes liv har det bara varit hon och jag som ätit middag tillsammans, och det har varit under skiftande former, inte sällan lite väl sent (efter stallet och omhändertagande av våra gemensamma hästar) och framför TVn. Vi har dock haft väldigt många andra tillfällen till samtal. I stallet tillsammans med hästarna, i bilen på väg till träning eller tävling med hästarna, på kvällen i samband med sänggående. Hon är som jag - ibland pratsam och ibland inte - och jag tycker nog att de allra bästa samtalen vi haft har varit när vi suttit i bilen tillsammans. Mat har för oss väldigt ofta varit förknippat med näringsintag och inget annat - typ "shit, vi har inte fått i oss någon mat, vad ska vi äta?"

 

[Otherside]

Jag bodde en tid hos svärföräldrarna (i England) och där åt man alltid middag med tallrikarna i knät på speciella kuddar, framför TV:n. När vi sen bodde där en tid med lilla dottern, vägrade jag att äta framför TV:n utan ville att vi skulle sitta tillsammans vid matbordet. Det blev JÄTTEpoppis och jag tror de fortsatte med det långt efter att vi flyttat iväg.

För mig personligen känns det konstigt att aldrig äta tillsammans med familjen vid matbordet. Oavsett om vi småpratar eller tar upp nåt viktigt. Att vi aldrig ska bråka eller argumentera vid matbordet är liksom självklart.

Dotterns ena kompis åt ALDRIG lagade middagar ihop med familjen. Alla åt när de hade lust och hon fixade en macka, ungefär.

Sen tycker jag iofs också om att laga mat och vill gärna att vi njuter (hoppas jag...) av den tillsammans. Vi pratade faktiskt om det här häromdagen och då nämnde jag det gamla uttrycket -Låt maten tysta munnen! som vi alla tyckte var jättemärkligt.

 

[Manji]

WOW !!! Tackar för den homofobraden som JAG INTE ALLS menade men som du tydligen antar att folk tror på ...

WOW !!! Snyggt jobbat... Typ

Jag förstår inte ditt svar alls.