På något vis känns det lite "amerikanskt" eller i alla fall "amerikansk TV" att man ska sitta runt matbordet och prata om dagen.
<snip>
Heh ... har ater nog de flesta framfor TVn eller Datorn. Jag ser det att ata runt middagsbordet som nagot "alla alltid gjorde" i Sverige.
Jag är uppvuxen med att hela familjen äter middag tillsammans vid köksbordet. Det var oftast då som saker togs upp eftersom det var då vi var samlade. Jag var borta i stallet någon vardagskväll, min pappa åt tidig middag en annan för att hinna iväg till en aktivitet, och senare hade min syster någon träning vid middagstid, men generellt sett åt vi middag tillsammans och pratade. Dock inte om dagen utan mer om att vi skulle åka till biblioteket efter jobbet eller till landet i helgen. Att äta framför tv:n existerade inte.
Ingen amerikansk film, norr om Stockholm 70- och 80-tal.
Sa har vi alltid haft det. Maken, Jag, och tre barn. Jag handlade och lagade maten da jag hade mest tid aven om jag ocksa jobbade. Jag gillar inte nodvandigtvis att laga mat, sa jag accepterade inga uttryck som att maten var acklig eller att inte smaka (men det var helt okay att saga att man inte gillade nagot) nar jag nu hade anstarangt mig.
Fran att barnen var sma accepterades inte att tjafsa under middagen, det var en zon dar man forsokte vara sams och annars styrde vi foraldrar upp snabbt innan det hann spara ur och barnen larde sig tidigt att det da blev man aldrig retad eller "pahoppad" sa man kunde saga precis vad som helst.
Vi var en familj pa 5 personer, 3 extrovert, 2 introvert och vi umgicks och pratade om allt mojligt, allt fran TV serier och vad som hant under dagen till vad som hander i varlden eller drommar och mal. Alla bidrog till samtalen pa sitt satt och sa mycket de ville.
Oftast var alla med, ibland var nagon, eller nagra, ute pa andra grejor, men nar vi kunde var middagen den stund pa dagen da alla samlades.
Nu hugger jag bara ett inlägg här, men jag är uppvuxen med att alla satt vid matbordet och att det var livliga diskussioner. Jag återskapar den känslan så ofta jag kan, och äter fortfarande middag med någon av mina föräldrar minst en gång i veckan. Visst har det ibland känt som ett avsnitt ut Seinfeld med absurda samtalsämnen, men vi är inte ett dugg amerikanska. För mig är middagen lite helig (någon har ju lagt ner hyfsat med jobb på den), ska man äta framför TV'n måste det nästan vara take away. Och har jag sällskap så vill jag att sällskapet underhåller mig (= är rolig och trevlig) medan jag lagar maten.
Min unge är bara 7 så han får liksom inte välja att inte ställa upp på det här än, men gäster och partners som inte konverserar? Alltså när ska man då prata? Och jag hade känt mig som ett hembiträde. Sen är såklart mat bara ett måste för vissa personer, men då får man väl komma överens om en annan stund på dagen där man sitter och pratar utan skärm.
Tonåringar är väl ofta helt obegripliga av naturen så där får man kanske lägga ribban på marken typ. Men en vuxen människa har åtminstone jag högre krav på.
Precis sa var det hos oss. Och sedan sonen med barn blev ensamstaende pappa forsoker han skapa precis samma stamning vid middagsbordet med sina barn, snart 5 och nyss 7ar gamla. Ofta spelar de spel efter middagen, da barnen forst saknade att inte ha TVn pa framfor ogonen nar de at och han ville ge dem en anledning att uppskatta att den var avslagen. Bade barnen och han pratar ofta om hur roligt det var vid middagen "haromdagen" for da ... och sa vidare.