Samtal under middagen

[Vassi]

Har inte barn så läget är ju lite annat, men helt ärligt vi äter ofta framför en serie eller liknande. Ibland äter han senare än mig också pga nördat ner sig i något projekt. Men, dom gånger vi faktiskt äter vid något av matborden påminns jag om hur bra samtal vi kan ha. Han pratar gärna om mina intressen och engagerar sig i mina ideella engagemang, vi pratar jobb, relationer, samhällsfrågor. Hade vi inte haft det också så hade nog middagarna framför tv känts som döden. Nu är dom bara vilsamma på ett sätt vi båda kan behöva i vardagen.
Så jag instämmer med @Sel, undrar om det verkligen är middagssituationen som är problemet i särborelationen?

 

[Breaktown]

Alltså det var väldigt många år sedan jag var tonåring men jag tycker fortfarande att middagar med min mamma där hon ska intervjua mig om hur dagen varit är sjukt jobbiga och vill helst bara muttra något tillbaka Och då gillar jag att äta middag med min mamma och pratar gärna med henne! Men just de där "vad gjorde ni då"-samtalen blir jag knäpp på!

Så mitt tips med tonåringarna är att inte prata om dem och var de har gjort. Utan börja prata om något helt annat som blir ett diskussionsämne där de kan ha åsikter. Så kan man nog komma in på deras egna liv automatiskt

 

[Diamonian]

Alltså det var väldigt många år sedan jag var tonåring men jag tycker fortfarande att middagar med min mamma där hon ska intervjua mig om hur dagen varit är sjukt jobbiga och vill helst bara muttra något tillbaka Och då gillar jag att äta middag med min mamma och pratar gärna med henne! Men just de där "vad gjorde ni då"-samtalen blir jag knäpp på!

Så mitt tips med tonåringarna är att inte prata om dem och var de har gjort. Utan börja prata om något helt annat som blir ett diskussionsämne där de kan ha åsikter. Så kan man nog komma in på deras egna liv automatiskt

Tack, bra tips!

 

[Angel]

Jag undrar hur det ser ut hos andra familjer under middagen. Jag har två typer av middagar jag undrar över.
1. middag med mina tonåringar, 13 o 16. Här vill jag att vi pratar intresserat med varandra, frågar hur dagen varit, lyssnar, följdfrågor. Båda två ska känna sig hörda och jag vill gärna berätta något också.

(Hur det blir för det mesta; någon är sur/vresig och vill inte prata, grymtande till svar. Alternativt de två börjar munhuggas som de värsta och jag tycker middagen är förstörd.)

2. middag med min särbo. Jag vill prata, lära känna mer, djupare, har tänkt på saker som jag tar upp, anstränger mig för att hitta samtalsämnen. Han svarar på frågor, aldrig några egna inspel som han vill att vi pratar om. För min del har jag tröttnat på att dels komma på middagen men sen äta den utan att vi får något samtal som flyter utan att bara jag anstränger sig. Ska tilläggas att vi ses ganska sällan, varannan vecka typ.

Har jag för höga krav? Hur ser det ut för er andra?

Jag fullkomligt hatade att få massor med frågor om allt och inget och förväntas berätta massor för min enormt sociala mamma när jag åt middag som tonåring. Efter en dag var jag fullkomligt socialt utmattad och ville mest få vara ifred. På helgerna orkade jag prata men sällan på den detaljnivå som hon ville om hur allting var. Diskutera intressanta ämnen absolut men inte i detalj om exakt allting jag gjort. Skulle min mamma sagt att hon förväntade sig det av mig dagligen skulle jag vägrat äta alls tror jag

 

[Masqueradee]

Varför är det just vid matbordet ni måste prata? Nu har jag inga barn, utan kan bara jämföra med min pojkvän. Jag lagar oftast mat medan han sitter och håller mig sällskap vid köksbordet. Då pratar vi om allt mellan himmel och jord. När maten är klar har han fixat så att vi har en film eller serie att kolla på, och så sitter vi förhållandevis tysta och kollar på den. Sen om han diskar så sätter jag mig på stolen bredvid och håller sällskap/pratar.
Tycker samtal som "vad har du gjort idag?"-stil blir så otroligt krystade, och jag tror jag var lika dan som tonåring mot min mamma, haha! Många vittnar ju dessutom om massor av problematik kring matbordssituationer så att lägga på ett raster av förväntningar att även vara "kärnfamiljslyckliga" ökar bara pressen och ångesten som kan uppstå kring matbordet.

 

[Ramona]

Skratta skrev du också, det skrev jag tillockmed i min text på datingsidan för flera år sen. Men det gör vi aldrig ihop.

Men om ni inte ens har kul ihop och inte pratar med varandra, varför är ni ens tillsammans?

 

[Sel]

På något vis känns det lite "amerikanskt" eller i alla fall "amerikansk TV" att man ska sitta runt matbordet och prata om dagen.

Jag minns visst att vi pratade generellt runt matbordet, särskilt till exempel på fredagar eller så när det kanske ansträngdes lite mer runt matlagningen i stil med fredagsmys, men som tonåringar hade nog jag och bror min ofta annat för oss. Fick middag hos någon kompis, eller också åt jag två timmar efter alla andra när jag kom hem från stallet - ibland var det någon serie på TV så man åt i soffan.. ibland jobbade mamma eller pappa över.

 

[corzette]

Nu kan jag bara relatera till min barndom va gäller äta middag med föräldrarna, men det var liksom inget annat än "nu sitter vi och äter och pratar". Nu var vi förvisso ingen "introvert" familj utan alla var mer eller mindre sociala. Dessutom mamma pappa och 2 tjejer. Men tycker att det ska väl en "vanlig" familj inte tycka är så konstigt. Och om man inte klarar det som barn hur förväntas man klara det i ett förhållande ? Jag känner lite grann att den personen man utvecklas till formas ju just av förhållandet man har hemma. Inbjuder inte personer till att prata så tappar man ju kommunikationen i familjen. När ska man annars prata ? när man kollar film ? Det går ju enligt många fetbort, under läxläsning - nej det säger sej självt, ska man ha en bokad tid ? Varje dag mellan 17:30 och 18 så sitter vi ner och pratar ?
Alltså va ? Varför skulle man INTE vilja prata under middagen när man ändå är samlade ? Och jag tycker det ÄR VIKTIGT i en familj att prata med varandra.

 

[Sel]

Nu kan jag bara relatera till min barndom va gäller äta middag med föräldrarna, men det var liksom inget annat än "nu sitter vi och äter och pratar". Nu var vi förvisso ingen "introvert" familj utan alla var mer eller mindre sociala. Dessutom mamma pappa och 2 tjejer. Men tycker att det ska väl en "vanlig" familj inte tycka är så konstigt. Och om man inte klarar det som barn hur förväntas man klara det i ett förhållande ? Jag känner lite grann att den personen man utvecklas till formas ju just av förhållandet man har hemma. Inbjuder inte personer till att prata så tappar man ju kommunikationen i familjen. När ska man annars prata ? när man kollar film ? Det går ju enligt många fetbort, under läxläsning - nej det säger sej självt, ska man ha en bokad tid ? Varje dag mellan 17:30 och 18 så sitter vi ner och pratar ?
Alltså va ? Varför skulle man INTE vilja prata under middagen när man ändå är samlade ? Och jag tycker det ÄR VIKTIGT i en familj att prata med varandra.

Fast många tonåringar har som flera nämnt en massa annat för sig. Det är inte alla familjer som äter "samlat" så att säga, det betyder inte att man aldrig pratar. Det finns ju andra tillfällen.
Tonåring är man trots allt hela vägen upp till arton, jag flyttade till exempel hemifrån när jag var sexton. Det låter jättefrämmande för mig att vid den åldern sitta till bords som någon slags regel och prata igenom dagen som gått.

 

[Görel]

På något vis känns det lite "amerikanskt" eller i alla fall "amerikansk TV" att man ska sitta runt matbordet och prata om dagen.

Jag minns visst att vi pratade generellt runt matbordet, särskilt till exempel på fredagar eller så när det kanske ansträngdes lite mer runt matlagningen i stil med fredagsmys, men som tonåringar hade nog jag och bror min ofta annat för oss. Fick middag hos någon kompis, eller också åt jag två timmar efter alla andra när jag kom hem från stallet - ibland var det någon serie på TV så man åt i soffan.. ibland jobbade mamma eller pappa över.

Jag är uppvuxen med att hela familjen äter middag tillsammans vid köksbordet. Det var oftast då som saker togs upp eftersom det var då vi var samlade. Jag var borta i stallet någon vardagskväll, min pappa åt tidig middag en annan för att hinna iväg till en aktivitet, och senare hade min syster någon träning vid middagstid, men generellt sett åt vi middag tillsammans och pratade. Dock inte om dagen utan mer om att vi skulle åka till biblioteket efter jobbet eller till landet i helgen. Att äta framför tv:n existerade inte.
Ingen amerikansk film, norr om Stockholm 70- och 80-tal.

 

[Sel]

Jag är uppvuxen med att hela familjen äter middag tillsammans vid köksbordet. Det var oftast då som saker togs upp eftersom det var då vi var samlade. Jag var borta i stallet någon vardagskväll, min pappa åt tidig middag en annan för att hinna iväg till en aktivitet, och senare hade min syster någon träning vid middagstid, men generellt sett åt vi middag tillsammans och pratade. Dock inte om dagen utan mer om att vi skulle åka till biblioteket efter jobbet eller till landet i helgen. Att äta framför tv:n existerade inte.
Ingen amerikansk film, norr om Stockholm 70- och 80-tal.

Helt normala diskussioner alltså. Jag tolkar det som att @Diamonian önskar något mer uppstyrt än så och mindre flexibelt, men jag kan ha tolkat fel, och generellt tänker jag att ungdomar idag är lite mer friflygande. Vi var det i alla fall. Det var mer än bara en dag i veckan jag inte var hemma i någon särskild tid till middagen (hade häst) och mina föräldrar jobbade inte konstorstider heller så det var lite mer "komma och gå". Jag är uppvuxen 80-90tal.

 

[turbofling]

Skulle beskriva våra måltider som smått kaos där alla (jag, min man +5 barn mellan 4 och 14år) samtidigt vill prata och berätta om allt som hänt under dagen och saker som händer i världen. Allt mellan vardagliga saker till djupare diskussioner, framförallt med 14åringen är det intressant att prata om djupare ämnen, idag satt hon, jag och pappan kvar en lång stund och pratade.

 

[Milosari]

På något vis känns det lite "amerikanskt" eller i alla fall "amerikansk TV" att man ska sitta runt matbordet och prata om dagen.

Jag minns visst att vi pratade generellt runt matbordet, särskilt till exempel på fredagar eller så när det kanske ansträngdes lite mer runt matlagningen i stil med fredagsmys, men som tonåringar hade nog jag och bror min ofta annat för oss. Fick middag hos någon kompis, eller också åt jag två timmar efter alla andra när jag kom hem från stallet - ibland var det någon serie på TV så man åt i soffan.. ibland jobbade mamma eller pappa över.

Nu hugger jag bara ett inlägg här, men jag är uppvuxen med att alla satt vid matbordet och att det var livliga diskussioner. Jag återskapar den känslan så ofta jag kan, och äter fortfarande middag med någon av mina föräldrar minst en gång i veckan. Visst har det ibland känt som ett avsnitt ut Seinfeld med absurda samtalsämnen, men vi är inte ett dugg amerikanska. För mig är middagen lite helig (någon har ju lagt ner hyfsat med jobb på den), ska man äta framför TV'n måste det nästan vara take away. Och har jag sällskap så vill jag att sällskapet underhåller mig (= är rolig och trevlig) medan jag lagar maten.

Min unge är bara 7 så han får liksom inte välja att inte ställa upp på det här än, men gäster och partners som inte konverserar? Alltså när ska man då prata? Och jag hade känt mig som ett hembiträde. Sen är såklart mat bara ett måste för vissa personer, men då får man väl komma överens om en annan stund på dagen där man sitter och pratar utan skärm.

Tonåringar är väl ofta helt obegripliga av naturen så där får man kanske lägga ribban på marken typ. Men en vuxen människa har åtminstone jag högre krav på.

 

[Görel]

Helt normala diskussioner alltså. Jag tolkar det som att @Diamonian önskar något mer uppstyrt än så och mindre flexibelt, men jag kan ha tolkat fel, och generellt tänker jag att ungdomar idag är lite mer friflygande. Vi var det i alla fall. Det var mer än bara en dag i veckan jag inte var hemma i någon särskild tid till middagen (hade häst) och mina föräldrar jobbade inte konstorstider heller så det var lite mer "komma och gå". Jag är uppvuxen 80-90tal.

Jag uppfattade det mer som en önskan till någon form av kommunikation.

 

[Sel]

Nu hugger jag bara ett inlägg här, men jag är uppvuxen med att alla satt vid matbordet och att det var livliga diskussioner. Jag återskapar den känslan så ofta jag kan, och äter fortfarande middag med någon av mina föräldrar minst en gång i veckan. Visst har det ibland känt som ett avsnitt ut Seinfeld med absurda samtalsämnen, men vi är inte ett dugg amerikanska. För mig är middagen lite helig (någon har ju lagt ner hyfsat med jobb på den), ska man äta framför TV'n måste det nästan vara take away. Och har jag sällskap så vill jag att sällskapet underhåller mig (= är rolig och trevlig) medan jag lagar maten.

Min unge är bara 7 så han får liksom inte välja att inte ställa upp på det här än, men gäster och partners som inte konverserar? Alltså när ska man då prata? Och jag hade känt mig som ett hembiträde. Sen är såklart mat bara ett måste för vissa personer, men då får man väl komma överens om en annan stund på dagen där man sitter och pratar utan skärm.

Tonåringar är väl ofta helt obegripliga av naturen så där får man kanske lägga ribban på marken typ. Men en vuxen människa har åtminstone jag högre krav på.

Jamen jösses ja, både som vuxet barn och som gäst eller som värd förväntar jag mig också någonting helt annat än jag gjorde när vi bodde ovanpå varandra men ändå hade våra egna liv, så att säga. Även som yngre barn får man ju finna sig i vilket som, men att som tonåring parkeras vid middagsbordet varje vardag och förväntas prata om skoldagen eller liknande skulle i alla fall inte gått hem hos mig.

 

[Sel]

Jag uppfattade det mer som en önskan till någon form av kommunikation.

Jag tyckte det lät som ganska höga krav på inkännande diskussioner om hur dagen varit, lyssnande och engagerat samtal. Det tycker jag till och med som vuxen är rätt mycket om det händer Varje dag och varje middag.

 

[Sharpless]

Bara en reflektion, från någon som är helt värdelös och usel på att prata om drömmar, mål och överhuvudtaget ta upp diskussioner. Jag kan ha djupa och meningsfulla diskussioner, men för det behöver jag något som triggar mig, är mer eller mindre helt oförmögen att dra igång en diskussion på egen hand, på samma sätt som att jag är helt oförmögen att ta tag i något överlag.

Men oavsett, går det inte att trigga igång en diskussion på något sätt med särbon, så vet jag inte om det kommer att fungera, men jag ville bara säga att det inte behöver bero på ointresse att det inte kommer upp något. Därutöver, vardagsmiddagar är jag generellt rätt tråkig, men om jag/vi har gäster verkar jag kunna spela social, för att sedan sjunka ihop som en punkterad ballong efteråt.

Vi är alla olika, och har olika saker som får igång oss med mera. Därmed inte sagt att man kan tröttna på sådana som mig rätt snabbt.

 

[tuaphua]

Vi är två extroverta vuxna i hushållet. Så vi pratar mycket, även när vi äter. Vi har varit tillsammans i nästan 9 år och jobbar mycket ihop. Så vi känner varann rätt väl och umgås lite ovanligt mycket. Men vi har inte direkt svårt att hitta samtalsämnen. Man pratar om vad man gjort, hur det är med någon man känner, planerar saker, om nyheter, om vad som händer öht, skämtar mycket och än finns det ändå saker ur tidigare liv som man kan prata om.

Om vi är trötta kan vi äta framför tv. Vi har ibland inte jättemycket tid att chilla. Så då kan det bli vid tvn IOM att vi oftast pratat en massa iaf.

Om det är ”för höga krav” på särbon så är det väl olika hur man vill ha det. Jag hade inte velat ha en relation där det är svårt att prata. Det är viktigt för mig. Medans för andra är säkert min relation en total mardröm.
Du får väl känna efter hur du vill ha det och prata med särbon om det. Se hur han vill ha det och om ni matchar.

 

[Cambrie]

Vi har svårt att ens få ihop måltiderna tillsammans så det är sällan vi äter ihop. Jag och dottern får tid ihop i stallet, jag och sonen har någon timme efter skolan och jag och mannen kan ta ett glas vin ihop och prata om dagen. Men middagen äter vi sällan ihop och lägger inte heller så stor vikt vid.

 

[Lingon]

Jag måste erkänna att jag tycker att de där middagarna vid köksbordet där man ska sitta och prata med varandra är rätt jobbiga. När det är middagsdags är jag trött och det blir då jobbigt att behöva sitta och vara social. Jag skulle helst bara sitta vid tv:n och titta på nån lättsam komedi och sitta bekvämt bakåtlutad i soffan med tallriken i knäet istället för på en hård köksstol. Jag är trött helt enkelt. Däremot hade jag gärna ätit frukost tillsammans och pratat då. Jag är morgonmänniska. Men min familj är inte det så de tycker inte det är så roligt med gemensam mysig frukost med samtal.