Jag har försökt tidigare år men dragits med ändå tillslut, det höjs så många ögonbryn när man säger att man inte vill ha något. Vilket förstås lett till att även jag handlat julklappar. De har tyckt att det verkat orättvist när både min lillebror och syster får julklappar, och då har jag inte orkat säga emot.
I år har jag verkligen försökt sätta ner foten. Sagt blankt tack, men nej tack, inte en enda pryl eller liten socka, spelar ingen roll om du så stickat den själv. Jag. Vill. Inte. VI vill inte. Vill vi har något, så köper jag och sambon det själva. Den här konsumtionshetsen som blivit har verkligen gett en så himla oskön smak i munnen även när det gäller julklappar och födelsedagspresenter. Jag ser liksom ingen glädje i det längre. Mamma var här häromdagen när jag rensade (förbereder flytt), hon ville ha saker för ett julklappsspel så hon fick helt enkelt tillbaka flera saker hon gett mig tidigare.
Hon förstod, men det tar nog emot både henne och pappa att inte köpa något till deras (vuxna) barn. Pappas sambo propsade, "men vill ni inte ha något till nya huset...?!" HERREGUD, nej, skrek jag rätt ut. Är så trött på småprylar och ljuslyktor att jag storknar, saker som inte ens passar in i inredningen. Bara låt bli.
Mamma fick till och med tillbaka en ljuslykta som hon hade köpt en varsin av till mig, min syster och min bror. En lite större ljuslykta med immigt glas och någon snirklig text med att jag var så älskad osv. Alltså, jättefint, men nej. Det är inte jag att ha saker med sådana "kärlekstexter" på. Den stod aldrig framme, så nu fick hon tillbaka den.
Bara säg att du älskar mig istället, ord kostar ingenting.
