Det här blev väldigt väldigt långt, har försökt att begränsa mig, men det här är något som jag känner är ett problem på så många plan och så vill jag dela med mig om en egen erfarenhet jag gjort, som jag hoppas hjälper att belysa varför jag tänker som jag gör.
Jag känner med dig, känner igen det du säger om att jag också navit väldigt länge trodde att länge att finns det bara kärlek så löser sig resten.
Problemet för mig var att det var tillslut bara jag som älskade.
På det viset att det bara var jag som visade i handling och inte bara i ord och i brutna löften, vad förhållandet betydde för mig.
Han sa att han älskade mig och att han ville att vi skulle ha det bra ihop, men var inte beredd att visa det i handling.
Killen som jag bodde ihop med förut var mycket som din kille, han hade sina ideer om hur han bara måste bo och leva, och han var väldigt dålig på att prata om känslor.
Hans sätt var också att humma mycket, behövde jag verkligen svar och tryckte på för att vi behövde reda ut saker då blev han ledsen.
Det var så jobbigt att jag inte tyckte han dög som han var, han försökte ju, det måste räcka.
Vilket sätt jag än sa det på eller hur jag än gjorde så var det fel och han kunde aldrig komma med några egna ideer om hur hur ville att vi skulle kommunicera som fungerade för honom.
Hans ända ide under alla år var att jag skulle ge honom tid att tänka över saken i lugn och ro och så skulle han prata med mig när han hade något att säga, vilket han aldrig gjorde.
När jag frågade hur det gick så var det också att pressa, även efter ett halvår/år...
Det handlade alltid mer om hur jobbigt det var för honom att prata, än om vad det var vi behövde prata om.
Inget vart utredd på en gång, oftast inte senare heller.
Det var mer än 10 gånger värre att ta upp något, försöka få honom att förstå varför saker inte fungerade för att han tog alltid på sig offerkoftan, så det var lättare bara bita ihop och acceptera att situationen var som den var.
I slutändan var det enklare att bara rodda runt honom, det slutade med att jag aldrig kom till honom när något inte kändes bra, oavsätt om det gällde vårt förhållande eller annat.
Jag var så rädd att förlora honom för att jag var så krävande, så i många år kändes det värt det för jag alltid trodde att det skulle bli bättre, så sorgligt.
Nu vet jag att visst kan man inte förväntas sig att en partner alltid ska vara där och lyfta och stötta, men att aldrig göra det är inte något som fungerar i längden.
Så min kärlek dog.
I slutändan kände jag mig mer som en förälder, en som fick ta hela ansvaret för vårt förhållande och för honom, för att han hade hamnade i djupa återkommande depressioner som han vägrade ta hjälp för.
Han sa alltid att han hade ju mig, när jag försökte få honom att förstå att han behövde hjälp, att det var allt han behövde.
Jag säger aldrig mer vara tillsammans med någon som inte tar sitt ansvar och istället överlämnar det helt på den andra att sköta den emotionella biten i ett förhållande!
Som bara blåvägrar se hur det är och ta itu med det.
Som bara ser till hur de själv vill ha det och inte ser hur jobbigt det är för den andra att alltid behöva kompromisa bort sig själv för att få förhållandet att fungera.
Håller så med resonemanget att är man stor så får man vara snäll.
Är man i ett förhållande och har jobbigt med en del bitar som går ut över förhållandet så måste man ta itu med det, tex om man är dålig på att prata, precis som om när man är svartsjuk eller är deprimerad , så att man inte begränsar sin partner för att man har problem med något.
Lika lite som det ligger på kvinnor att sköta hemmet och man ska vara nöjd om ens partner "hjälper till" med det eller "sitter barnvakt" till sina egna barn, så ska ingen heller behöva ta hela ansvaret för att man ska vara i ett sunt förhållande där båda parter få vad de behöver och ha hela ansvaret för att man pratar om saker och behöva curla sin partner för att de varken kan se själv vad de behöver, än mindre vad deras partner har för behov.
Som jag ser det kommer det att vara så här, varje gång ni går igenom något jobbigt.
Jag valde att fetmarkera det för du måste inse att hur ni kommunicerar nu är lika med en att ta en titt på hur er framtid kommer att te sig.
Man kan läsa i det som varit hur det kommer att var i framtiden.
Hur det med största sannorlighet kommer att bli.
Era problem idag är era problem imorgon med.
Visst kan man ändra sig, men då måste det innebära att man accpeterar att man måste göra det först och det låter inte som din kille känner så, vad tror du?
Så er framtid, du säger du vill ha barn med honom så småningom?
Hur ska ni kompromisa fram hur ni ser på barnuppfostran och hur gör ni om ni känner att något inte fungerar i familjen?
Hur tror du att det kommer att bli om ni för barnens skull behöver flytta, som du känner att du behöver göra nu för att må bra?
Kommer han då fortsätta att sätta sig själv i första rummet och vägra inse att man måsta hitta en gemensam lösning?
Att ni behöver prata om saker och ting ibland och att det inte är bara ditt ansvar att göra det eller at ta initiativ att det behöver göras?
Det tror jag att han kommer att göra, om han inte någon gång inser hur galet han beter sig.
Och då är det inte bara du, utan barnen som hamnar ikläm.
Då blir det också barnens problem som blir för jobbiga att hantera för honom.
Hur ska han kunna ha en bra öppen kommunikation med dem, vara ett bra stöd och en förebild, när han inte ens kan prata med dig?
I mina ögon beter han sig precis så omoget och egoistisk som min kille, tror inte de fattar riktigt hur illa det är och hur det känns att vara på andra sidan.
Min kille har förklarat för mig att som han såg på saken så hade han rätt.
Han kände verkligen att det var jag som bara var jobbig, han var en bra pojkvän.
Kände bara att jag kom med orealistiska förväntningar, att jag inte hade någon anledning att vilja att saker och ting förändrades.
Vi hade det ju bra som vi hade det, kände han för han hade det ju bra.
Jag gav min kille så många chanser, för många ser jag nu i efterhand, vi var tillsammans i över 10 år.
Han var nöjd med vårt förhållande, med makten som hans nej gav, han fick ju som han ville.
Hur det nu kan kännas bra att man får som man vill när det är på någon annans bekostnad?
Jag försökte älska honom tillräckligt så att vårt förhållande skulle bli bra, så mycket att jag blev blind för hur lite jag fick ut av det.
Att bra skulle det bli, bara jag lyckades må bättre och bli mindre krävande och han skulle alltid ha mer ork "om bara" han fick möjligheten att bo och leva som som han behövde, vilket inget av det aldrig skedde.
Jag levde för hur bra det skulle bli framtiden, om alla "bara" slog in och så kan man inte ha det.
Att ett förhållande är bra här och nu är det som gör att det blir sannolikt att man även vill vara tillsammans även längre fram, annars spelar det ju ingen roll om man är ihop.
Det är därför man ska vilja vara tillsammans med någon, för att man har det bra där man är, inte för att förhållandet är ett projekt som kan ge en vad man behöver i framtiden om man bara anstränger sig, bara älskar tillräckligt.
Jag har ingen lösning på hur du ska nå honom.
Min kille vaknade upp först när jag sa att det inte fungerade längre, att det blivit för mycket, att jag inte visste vad jag kände för honom längre.
Först då började se saker från min synvinkel och sökte han hjälp för att hitta grundorsaken för hans återkommande depressioner och började se vad han kunde börja göra för mig också, började öppna upp och frivilligt prata om saker och skippade hans älskade offerkofta när vi pratade.
Vi försökte ett tag och flyttade isär för att jag kände att jag behövde mer utrymme för mig, hur det än blev.
Jag ville verkligen försöka, för jag såg verkligen en förändring i honom, men det var bara för sent.
Vi har pratat om allt som hände och jag har förlåtit, släppt det och gått vidare och nu snart två år senare så är han en helt annan person och av mina närmsta vänner och det är jag glad för.
Du förtjänar mer, alla förtjänar mer än vad du får från din kille just nu.
Jag tror inte han menar illa, det är så vi uppfostrar våra killar att bete sig idag.
Att deras behov är viktigare än tjejers, att de får ta större plats, också på andras bekostnad.
Att de inte får lära sig att det är okej att känna vad de känner eller lära sig utrycka och berätta hur det mår.
Han har en anledning, men det gör inte det mer rätt, du ska inte tvingas behöva acceptera att ha det så här, kompromisa bort dig själv.
Det är upp till honom om han vill förändra sig så att han också kan börja ge dig vad du behöver.
Ni är två i ert förhållande och just nu är det för mycket envägskommunikation för att det ska vara sunt, både när det gäller hur ni kommunicerar och hur ni är beredd att kompromisa runt praktiska saker.
Jag känner med dig, känner igen det du säger om att jag också navit väldigt länge trodde att länge att finns det bara kärlek så löser sig resten.
Problemet för mig var att det var tillslut bara jag som älskade.
På det viset att det bara var jag som visade i handling och inte bara i ord och i brutna löften, vad förhållandet betydde för mig.
Han sa att han älskade mig och att han ville att vi skulle ha det bra ihop, men var inte beredd att visa det i handling.
Killen som jag bodde ihop med förut var mycket som din kille, han hade sina ideer om hur han bara måste bo och leva, och han var väldigt dålig på att prata om känslor.
Hans sätt var också att humma mycket, behövde jag verkligen svar och tryckte på för att vi behövde reda ut saker då blev han ledsen.
Det var så jobbigt att jag inte tyckte han dög som han var, han försökte ju, det måste räcka.
Vilket sätt jag än sa det på eller hur jag än gjorde så var det fel och han kunde aldrig komma med några egna ideer om hur hur ville att vi skulle kommunicera som fungerade för honom.
Hans ända ide under alla år var att jag skulle ge honom tid att tänka över saken i lugn och ro och så skulle han prata med mig när han hade något att säga, vilket han aldrig gjorde.
När jag frågade hur det gick så var det också att pressa, även efter ett halvår/år...
Det handlade alltid mer om hur jobbigt det var för honom att prata, än om vad det var vi behövde prata om.
Inget vart utredd på en gång, oftast inte senare heller.
Det var mer än 10 gånger värre att ta upp något, försöka få honom att förstå varför saker inte fungerade för att han tog alltid på sig offerkoftan, så det var lättare bara bita ihop och acceptera att situationen var som den var.
I slutändan var det enklare att bara rodda runt honom, det slutade med att jag aldrig kom till honom när något inte kändes bra, oavsätt om det gällde vårt förhållande eller annat.
Jag var så rädd att förlora honom för att jag var så krävande, så i många år kändes det värt det för jag alltid trodde att det skulle bli bättre, så sorgligt.
Nu vet jag att visst kan man inte förväntas sig att en partner alltid ska vara där och lyfta och stötta, men att aldrig göra det är inte något som fungerar i längden.
Så min kärlek dog.
I slutändan kände jag mig mer som en förälder, en som fick ta hela ansvaret för vårt förhållande och för honom, för att han hade hamnade i djupa återkommande depressioner som han vägrade ta hjälp för.
Han sa alltid att han hade ju mig, när jag försökte få honom att förstå att han behövde hjälp, att det var allt han behövde.
Jag säger aldrig mer vara tillsammans med någon som inte tar sitt ansvar och istället överlämnar det helt på den andra att sköta den emotionella biten i ett förhållande!
Som bara blåvägrar se hur det är och ta itu med det.
Som bara ser till hur de själv vill ha det och inte ser hur jobbigt det är för den andra att alltid behöva kompromisa bort sig själv för att få förhållandet att fungera.
Håller så med resonemanget att är man stor så får man vara snäll.
Är man i ett förhållande och har jobbigt med en del bitar som går ut över förhållandet så måste man ta itu med det, tex om man är dålig på att prata, precis som om när man är svartsjuk eller är deprimerad , så att man inte begränsar sin partner för att man har problem med något.
Lika lite som det ligger på kvinnor att sköta hemmet och man ska vara nöjd om ens partner "hjälper till" med det eller "sitter barnvakt" till sina egna barn, så ska ingen heller behöva ta hela ansvaret för att man ska vara i ett sunt förhållande där båda parter få vad de behöver och ha hela ansvaret för att man pratar om saker och behöva curla sin partner för att de varken kan se själv vad de behöver, än mindre vad deras partner har för behov.
Som jag ser det kommer det att vara så här, varje gång ni går igenom något jobbigt.
Jag valde att fetmarkera det för du måste inse att hur ni kommunicerar nu är lika med en att ta en titt på hur er framtid kommer att te sig.
Man kan läsa i det som varit hur det kommer att var i framtiden.
Hur det med största sannorlighet kommer att bli.
Era problem idag är era problem imorgon med.
Visst kan man ändra sig, men då måste det innebära att man accpeterar att man måste göra det först och det låter inte som din kille känner så, vad tror du?
Så er framtid, du säger du vill ha barn med honom så småningom?
Hur ska ni kompromisa fram hur ni ser på barnuppfostran och hur gör ni om ni känner att något inte fungerar i familjen?
Hur tror du att det kommer att bli om ni för barnens skull behöver flytta, som du känner att du behöver göra nu för att må bra?
Kommer han då fortsätta att sätta sig själv i första rummet och vägra inse att man måsta hitta en gemensam lösning?
Att ni behöver prata om saker och ting ibland och att det inte är bara ditt ansvar att göra det eller at ta initiativ att det behöver göras?
Det tror jag att han kommer att göra, om han inte någon gång inser hur galet han beter sig.
Och då är det inte bara du, utan barnen som hamnar ikläm.
Då blir det också barnens problem som blir för jobbiga att hantera för honom.
Hur ska han kunna ha en bra öppen kommunikation med dem, vara ett bra stöd och en förebild, när han inte ens kan prata med dig?
I mina ögon beter han sig precis så omoget och egoistisk som min kille, tror inte de fattar riktigt hur illa det är och hur det känns att vara på andra sidan.
Min kille har förklarat för mig att som han såg på saken så hade han rätt.
Han kände verkligen att det var jag som bara var jobbig, han var en bra pojkvän.
Kände bara att jag kom med orealistiska förväntningar, att jag inte hade någon anledning att vilja att saker och ting förändrades.
Vi hade det ju bra som vi hade det, kände han för han hade det ju bra.
Jag gav min kille så många chanser, för många ser jag nu i efterhand, vi var tillsammans i över 10 år.
Han var nöjd med vårt förhållande, med makten som hans nej gav, han fick ju som han ville.
Hur det nu kan kännas bra att man får som man vill när det är på någon annans bekostnad?
Jag försökte älska honom tillräckligt så att vårt förhållande skulle bli bra, så mycket att jag blev blind för hur lite jag fick ut av det.
Att bra skulle det bli, bara jag lyckades må bättre och bli mindre krävande och han skulle alltid ha mer ork "om bara" han fick möjligheten att bo och leva som som han behövde, vilket inget av det aldrig skedde.
Jag levde för hur bra det skulle bli framtiden, om alla "bara" slog in och så kan man inte ha det.
Att ett förhållande är bra här och nu är det som gör att det blir sannolikt att man även vill vara tillsammans även längre fram, annars spelar det ju ingen roll om man är ihop.
Det är därför man ska vilja vara tillsammans med någon, för att man har det bra där man är, inte för att förhållandet är ett projekt som kan ge en vad man behöver i framtiden om man bara anstränger sig, bara älskar tillräckligt.
Jag har ingen lösning på hur du ska nå honom.
Min kille vaknade upp först när jag sa att det inte fungerade längre, att det blivit för mycket, att jag inte visste vad jag kände för honom längre.
Först då började se saker från min synvinkel och sökte han hjälp för att hitta grundorsaken för hans återkommande depressioner och började se vad han kunde börja göra för mig också, började öppna upp och frivilligt prata om saker och skippade hans älskade offerkofta när vi pratade.
Vi försökte ett tag och flyttade isär för att jag kände att jag behövde mer utrymme för mig, hur det än blev.
Jag ville verkligen försöka, för jag såg verkligen en förändring i honom, men det var bara för sent.
Vi har pratat om allt som hände och jag har förlåtit, släppt det och gått vidare och nu snart två år senare så är han en helt annan person och av mina närmsta vänner och det är jag glad för.
Du förtjänar mer, alla förtjänar mer än vad du får från din kille just nu.
Jag tror inte han menar illa, det är så vi uppfostrar våra killar att bete sig idag.
Att deras behov är viktigare än tjejers, att de får ta större plats, också på andras bekostnad.
Att de inte får lära sig att det är okej att känna vad de känner eller lära sig utrycka och berätta hur det mår.
Han har en anledning, men det gör inte det mer rätt, du ska inte tvingas behöva acceptera att ha det så här, kompromisa bort dig själv.
Det är upp till honom om han vill förändra sig så att han också kan börja ge dig vad du behöver.
Ni är två i ert förhållande och just nu är det för mycket envägskommunikation för att det ska vara sunt, både när det gäller hur ni kommunicerar och hur ni är beredd att kompromisa runt praktiska saker.
Jag har också tipsat om att be sina föräldrar om råd, det kan jag själv tycka är skönt att få "trygga" råd från mina föräldrar. 
