Jag brukar för det mesta kunna se det roliga i allt. Livet är rätt fördjävligt just nu men kan skämta efteråt om tex en panikångest attack över att det inte finns något toapapper.
Familjen och nära vänner får gärna göra sig lite roliga över sånt i efterhand, men skulle ta illa vid mig om någon helt okänd börjar skatta åt mina panikattacker.
Men det är ju en helt annan nivå än att skratta åt en gravid klänning.
Har en nära vän med dyslexi och i kompisgruppen skattar vi rätt illa om honom, självklart är han ju med på det och tar absolut inte illa upp.
Men hörde någon utomstående skulle det nog låta som mobbning
Vi vet var gränser går med honom.
Jag säger nästan alltid fel när jag pratar, tex kata ist för kaka, ojla, pabba osv. Ibland måste jag stanna mitt i en mening och försöka lista ut det svenska/engelska ordet för något, har bott i england rätt länge så huvudet är så konstigt på mig när jag ska öppna käften nu
Stammar ibland också.
Och man får gärna driva med mig, herregud och jag får någon att le så är det väl bara bra.
Behöver ju inte ens försöka att få folk glada, det bara händer ju
Men i Ts exempel är det enligt mig urlöjligt att ens bli sur på det. Det var ju kul!
Tar den som skrivit det illa upp kanske man bör gå en svenska kurs så att man verkligen undviker att bli så kränkt igen.
Hade personen dyslexi kanske man får ha någon som kontroll läser alternativt skaffa sig lite skinn på näsan och inte ta så illa upp över små saker.