Sv: Rollkür hysteri!
Har följt tråden med stort intresse! Jag tycker att frågorna är oerhört intressant, men alldeles tabubelagda eftersom det jämställs med att liera sig med den ondaste av ondskor att ens andas undran och fundering kring RK.
Ibland påminner debatten om att sila mygg och svälja kameler - för nog borde det finnas mycket annat hemskt och fel som förmodligen är mer utbrett än RK. Är RK verkligen ett större hot mot den allmänna hästhälsan än undermåliga underlag, felaktig utrustning, felaktig verkning etc? Och varför av allt som förekommer inom hästsporten är det just RK som är det värsta av det värsta, det som måste bekämpas till varje pris? Är det för att fenomenet RK gör sig så ”bra” (talande) på bild som gör att det är måltavla för så mycket kritik och får utgöra sinnebilden för den stora ondskan inom ridkonsten?
Några saker har jag särskilt hängt upp mig på i diskussionen:
För det första detta med inlärd hjälplöshet. Inlärd hjälplösheten är generaliserad, och kan därför kan inte läras in för specifika situationer utan omfattar hela individens tillvaro. Det är alltså hjälplösheten som sådan som lärs in, inte ett beteende i en speciell situation (t ex en RK-rörelse). Det går alltså inte att välja.
Vidare, eftersom alla individer - både djur och människor – ovillkorligen i någon mån är med om händelser som är utom deras kontroll som de ändå måste stå ut med, blir de immuniserade mot hjälplöshet i viss grad. De är vaccinerade mot sådana situationer som en följd av livets motgångar.
Och dessutom:inlärd hjälplöshet sänker inlärningsförmågan och gör att individen har svårt att lära sig om en respons har varit framgångsrik, även om den faktiskt har varit det. Hur är det möjligt att träna en häst till AgV:s nivåer mot den bakgrunden?
Så givet ovanstående, om AvG:s hästar alltså är inlärt hjälplösa måste hennes tänk och system (och de därpå följande framgångar enligt FEI:s bedömningskriterier) vara extraordinära, av alldeles andra orsaker än dem som diskuterats hittills. För vad hon om och om igen lyckas med är att bemästra och begränsa den inlärda hjälplösheten och hålla den på en för henne gynnsam nivå. Hon är med andra ett psykologiskt ess eftersom hon lyckas med något som står helt i strid med fenomenet inlärd hjälplöshet.
(Och om nu inlärd hjälplöshet leder till total apati och initiativlöshet kan i vi i alla fall trösta oss med att Ankys hästar inte är där ännu, med tanke på incidenten vid prisutdelningen i Aaachen. :smirk:
)
Och för den delen: Bygger inte all ridning på att hästen i någon mån har gett upp? Inridningen i sig är ju en slags inlärd hjälplöshet för hästen. – ingen häst hade väl frivilligt valt att ha något på sin rygg, Det är kanske inte undra på att det på engelska benämns som ”break a horse”. Antagligen var de inte särskilt villiga de första vildhästarna som togs i människans tjänst... Alltså fick de till att börja med ”brytas ner” för att herraväldet skulle befästas.
Men jag har svårt att tro att det går att komma någon vart med dressyren av något som helst djur – vare sig man heter AvG eller Lisa Lusis på Skogsmulle - utan att främja samarbete och viljan hos individen att göra det rätta. Framgångsrik ridning är förnöjt samarbete. Och en duktig ryttare är den som kan få hästen att tro att hon har ett val, och sedan få henne att göra det önskade. Alltså be om något för att på så vis kamouflera att man egentligen kräver, och därmed undvika att hästen blir inlärt hjälplös. Vi låter hästen tro att den väljer den bästa lösningen på situationen, medan den allra bästa lösningen givetvis vore att inte alls ha någon på ryggen. Så därför undrar jag vad som i denna bemärkelsen skiljer RK från annan ridfilosofi?
Det andra jag har hakat upp mig på är argumentet att RK-hästarnas ansikten ser missnöjda ut (?). Den som har möjlighet kan ju bege sig till närmaste träningsställe och studera ansiktsuttrycken och mimiken hos motionärerna. Hur ser de ut när de gör femtio situps eller hundra armhävningar? Nöjda och belåtna? Totalt avslappnade och harmoniska? Själv gör jag det i alla fall inte, men sådant vet en bra instruktör – och hän vet därför exakt var gränsen går för när det blir för mycket och exakt hur mycket de stackars motionärerna ska pressas för att må bra efteråt.
Inom ridningen, gäller det ju också att veta exakt var gränsen går för hur mycket hästen orkar just då och där - ryttaren (instruktören) måste veta exakt när träningsmomentet ska avbrytas för att hästen fortfarande ska tycka att det är roligt och givande.
(Ett undantag vore möjligtvis yoga men Ankys hästar tränar inte yoga, och jag känner inte till någon elitidrottare som enbart förlitar sig på yoga för att nå framgång.)
Oj vad långt det blev!
Edit: Är väl bäst att tillägga att jag inte är någon förespråkare av RK, men däremot diskussion och förståelse.
