Efter förvarning från förra veckan så fick vi idag rida med en snodd mellan händerna. Jag hittade ett knallrosa skosnöre som ridläraren sedan knöt två knutar på med sisådär 15 cm avstånd. Med en knut i varje hand så försvann alla möjligheter till överdrivna tygeltag, samtidigt som man ändå hade betydligt mer rörlighet jämfört med den mer klassiska varianten med en pinne under tummarna. Oerhört effektivt när man väl hade fått rätt grepp om tyglar, snöre och spö. Att komma dit var däremot en annan femma
Under första skrittpausen upptäckte jag att jag ridit de första 15 minutrarna med ena tygeln mellan lång- och ringfinger istället för mellan ring- och lillfinger. Och när vi skulle korta tyglarna efter skrittpaus nummer två var jag tvungen att ställa mig på mitten för att inte vara i vägen medan jag redde ut vilka snören som skulle vara var
Skimmeln är jättetrevlig väl uppe på ryggen men ger ett intryck av att vara rejält surmulen när man gör i ordning honom. Det visade sig dock rätt snabbt vara mest fasad för när jag började klia honom på manken så började det rycka i hela mulen på honom. Det hela såg så oerhört roligt ut då man riktigt såg hur han kämpade med att behålla sin farliga attityd samtidigt som det ju faktiskt var ruskigt skönt att bli kliad
Dagens första övning bestod av ridning innanför spåret med fyra tiometers volter på bestämda punkter. Först i skritt, sedan trav och sen med övergångar mellan skritt och trav i volterna. Därefter red vi skänkelvikning från två håll diagonalt upp till medellinjen, rakt fram och varvbyte. Övningen innebar en viss kollisionsrisk då vi kom från två håll på den bortre kortsidan och i ena hörnet skulle hålla till vänster och i andra till höger - snurrigt värre men det gick faktiskt över förväntan när vi väl red
Jag saknade mitt långa dressyrspö då den vite inte riktigt tar skänkelhjälperna. Jag får gå på honom med sporrarna mer än vad jag egentligen vill för att få honom att lyssna. Men så är han lustig också. För efter att ha kämpat och slitit i 30 minuter utan större respons så verkar det som om han helt enkelt bestämer sig för att jag förtjänat hans nåd. För plötsligt, från ett steg till nästa, har jag en häst som lyssnar på pyttehjälper och bara glider fram
Kommentaren från ridläraren var att han behöver en rätt fast ram framtill för att våga komma fram till bettet och hitta stödet där. Min instinkt på hästar som inte riktigt svarar framåt är ju snarare att släppa ut tygeln en aning. Och jag kan väl inte helt säga att jag riktigt fick kläm på det där med tygellängden idag heller, även om det gick bättre nu än senast. Snodden ska jag försöka rida mer med! Den ger mig den där stadiga ytterhanden som jag saknat