Jag tycker tvärtom att de "enklaste" är de man lär sig mest på, för det är på dem man kan öva upp sin känsla, få nån idé om hur det ska kännas, vad man ska sträva mot - och det är ju nyckeln till att lära sig rida öht. Det är när man sitter på en "enkel" häst, som man kan ta sin ridning till nästa nivå, ta nästa steg i utvecklingen. Och ofta har man igen det när man hamnar på svårare hästar, då känner man bättre var skon klämmer på dem, och vad det är man behöver försöka hjälpa dem med för att de ska gå bra. Har man aldrig fått känna hur det ska vara, så är det jättesvårt att veta vad man ska göra, då får man liksom rida lite i blindo.
Hjälpdöva, stela hästar kanske är en rolig utmaning för den som tycker ridning är alldeles för enkelt, men för oss vanliga dödliga, som tycker ridning är rätt svårt och tar lång tid att lära sig, så tycker jag nog de är måttligt roliga. Känns hästen alldeles hopplös brukar jag ägna den lektionen åt egen sitsträning istället, så får hästen gå med näsan i vädret - hellre än att börja bråka med den.
Sen ska man ju absolut tänka positivt om hästarna - en häst som är stel som en planka och hjälpdöv kan ju å andra sidan vara rätt bussig och stabil, alla hästar har sina fördelar. Börjar man tänka att hästen är hopplös och dum, så märks det i ridningen, man blir negativ i sin attityd till hästen, och sånt brukar få hästar att gå ännu sämre.
Riktigt duktiga ryttare har ofta fått rida många fina hästar, och fått öva upp sin känsla på riktigt bra läromästare, som kan visa en hur det ska vara.