Sv: Ridning vid graviditet-vems val?
Att bli så ridrädd går över min horisont (även om det säkert finns många som faktiskt blir det) däremot känns det inte som att man vill uppfostra andras stegrande hästar längre vilket jag gott kunde tänka mig göra tidigare. Kanske känns inte heller ridningen fullt lika viktig som tidigare för en del? Själv tycker jag nästan att behovet blivit värre (ensamtiiiiiiid )
Bilen känns antagligen som något nödvändigare än ridningen på gamle Trötter, något som verkligen behövs för att få livet i övrigt att fungera.
Jag hade fruktansvärt jobbigt med trafiken de första gångerna jag var ute med barnvagn. Det kändes som att varje bil var ute efter att köra över mina små och jag var gråtfärdig innan jag var tillbaka. Jag skyller det enbart på hormoner och tror att man kanske måste få svulla i hormonkickar för att sedan ta sig tillbaka och bli mer rationell när barnen blir lite större och man blivit mer van med situationen. Men precis samma människa som före man fick barn kommer nog jag aldrig att bli, livet har fått en extra dimension jag inte hade en aning om och som jag aldrig skulle vilja vara utan trots att jag inte längre kan se på nyheterna om barn som far illa utan att störtgråta och det hände aldrig eller ytterst sällan förrän jag själv blivit mamma.
Men då diskuterar vi nivån för risk. Alltså är det riktigt rationellt att bli så ridrädd att man inte vågar sitta upp på gamle Trötter och skritta i skogen för att man har blivit förälder. Och sen köra bil från stallet? Vilket bevisligen dödar hundratals varje år.
Att bli så ridrädd går över min horisont (även om det säkert finns många som faktiskt blir det) däremot känns det inte som att man vill uppfostra andras stegrande hästar längre vilket jag gott kunde tänka mig göra tidigare. Kanske känns inte heller ridningen fullt lika viktig som tidigare för en del? Själv tycker jag nästan att behovet blivit värre (ensamtiiiiiiid )
Bilen känns antagligen som något nödvändigare än ridningen på gamle Trötter, något som verkligen behövs för att få livet i övrigt att fungera.
Jag menar alltså att den rädslan jag tycker mig se inte riktigt motsvarar risken. MIN nivå av riskbedömning då så klart!
Jag hade fruktansvärt jobbigt med trafiken de första gångerna jag var ute med barnvagn. Det kändes som att varje bil var ute efter att köra över mina små och jag var gråtfärdig innan jag var tillbaka. Jag skyller det enbart på hormoner och tror att man kanske måste få svulla i hormonkickar för att sedan ta sig tillbaka och bli mer rationell när barnen blir lite större och man blivit mer van med situationen. Men precis samma människa som före man fick barn kommer nog jag aldrig att bli, livet har fått en extra dimension jag inte hade en aning om och som jag aldrig skulle vilja vara utan trots att jag inte längre kan se på nyheterna om barn som far illa utan att störtgråta och det hände aldrig eller ytterst sällan förrän jag själv blivit mamma.