Hallå alla hundvänner,
tänker höra med er om det är ett Stockholm- och Uppsalafenomen eller är så i hela landet. Här är det så att en hund som inte kan/vill vara med andra hundar kan uppta en hundrastgård ”hur länge som helst”, trots att det står sex, sju andra hundar, som kan vara tillsammans, och stampar utanför, men inte får komma in. Är lite nyfiken på hur man tänker som sådan hundägare, kanske finns det en sådan här?
Jag förstår dock att alla hundar ha rätt till rastning. Men att tex ockupera en hundhage i en timme, mellan 11-12 eller 12-13, när folk är hemma på lunch och vill rasta sina hundar, skapar inte så bra stämning, milt sagt. Har min hund på dagis, skulle inte ha min hund hemma själv hela dagarna, och bara gå på lunchen, men för en del funkar ju inte dagis. Det är dock inte min undran om man är för eller mot dagis och huruvida det är lämpligt att ha sin hund hemma själv hela dagen, med lunchrast. Även inte på andra tider är det populärt att boka upp en hage åt en hund under längre tid och neka andra tillträde. Samtidigt som det så klart är bra att inte släppa in andra hundar till en som inte funkar med andra, så klart. Men detta självskrivna ockuperande…
Jag vill inte att mina hund ska leka med kampisar, efter några svåra incidenter med hundägare utan försäkring osv (framförallt stort lidande och operationer för min hund. Operationer som jag fått betala själv då ägaren till den andra hunden inte haft vare sig pengar eller försäkring.) Och trots försäkran om att Fido är sååå snäll. (Ett stickspår, men förklaring till att jag också ibland inte vill att min hund leker med andra. Jag vet att det finns snälla kampisar och drar inte alla över en kam, men det har gått fel för många gånger för att jag ska vilja chansa mer) Alltså, kommer det en kampis ber jag att få avsluta några minuter och sedan får näste man/kvinna ta hagen, så att vi delar systerligt.
Men den tanken verkar inte finnas hos vissa, där är det självklart att andra får vänta i upp till en timme ibland, och trots att det kan vara flera som vill in. Och helt oberörda verkar de flesta som gör så vara till att det skulle vara något egoistiskt eller okamratligt att inte dela tiden.
Är det någon som känner igen sig som kan förklara, eller som vill delge hur det funkar i andra delar av landet, om det är samma? Förstår att hundhagar mest är ett storstadsfenomen, så klart. Även om sju hundägare står utanför en paxad hage och mumlar irriterat, är det samtidigt ingen som skapar revolution för att ändra de regler som finns, eller lägga till en ny. Man surar, himlar med ögonen, men orkar inte tjafsa, jag med.
Så väcker det några tankar hos någon? Debatten om att min kampis aldrig… och jag blir djupt kränkt å min kampis vägnar tas med fördel i en egenstartad tråd.