Skickade film på henne från morgonens promenad till hundpsykologen som vi träffade när hon var som sämst. Hon kunde knappt tro att det var samma hund som hon träffat. Att det kan vara så här jävligt med hormoner hos en tik?! Ngn som varit med om ngt liknande?
Ja, mammas hund hade ett helvete som sagt innan karteringen, att hon sen löpte ofta också gjorde inte saken bättre, hon hann ju aldrig återhämta sig! Nu var hon inte rädd och osäker, men skendräktig så hon slutade äta, vägrade gå ut, låg i sin bädd och pep och bar runt på leksaker. Bar iväg den ena, gick tillbaka till bädden och pep, gick och hämtade leksaken igen, bäddade runt i bädden med den, sen gick hon till soffan och la sig och pep, ner igen till bädden och leksaken, sen började det om. Dygnet runt, varken mamma eller hunden sov knappt.
Mamma plockade bort allt, men då hittade hunden något annat, en toffel, trasa, sko osv. Det var som att hon var besatt. Och när hon skulle ut på promenad så fick mamma släpa runt henne, hon stannade och ville bara in till sina ”valpar”. Den konstanta stressen alltså! Hon löpte var fjärde månad, sen skendräktig i två, sen ”fick hon valpar” som hon tog hand om, sen var det nästan dags för löp igen.
Min blir lite extra ”mammig”, vill ligga nära och följer mig i huset, men annars pigg och glad. Aldrig några humörsvängningar eller mer rädd för något. I början på löpet tappar hon matlusten, men dricker som vanligt, det brukar hålla i sig i två veckor ca, förutom detta så märker jag knappt att hon löper. Hon löper var sjunde månad.
Det är verkligen stor skillnad på hur hormonerna påverkar.
Så skönt att allt gått och går bra, håller tummarna att det fortsätter så här för er!
