Ras, yrken och utbildning

[Fetaost]

Vi har ett par riktigt fina rottisar på vår klubb som arbetar på ordentligt. Men det är förare som "alltid" haft rottis, så de vet väl vad de ska leta efter, och båda har t ex deltagit på SM. Tycker de är trevliga men jag kan gott tro att det är svårt att hitta sådana hundar idag, med tanke på aveln.

Det är dessa "typer" av hundar jag också menar som ligger på topp av sin ras. Folk som deltar i tex IGP på hög nivå och anses vara in the top i sin ras på tävlingar och avel. Ändå hamnar de oftast på mediokra poäng.
Jag har inte sett den skärpan eller dådkraften i dem som gör att jag kan tycka att de är en svår hund. Isf skulle Schäfer, Dobbis, Reisen mfl vara omöjliga nybörjarhundar.
Visst, de är inte de enklaste att börja med men allt tycker jag hänger på ägarens ödmjukhet, vilja och hjälpen den tar.

 

[Sel]

Det är dessa "typer" av hundar jag också menar som ligger på topp av sin ras. Folk som deltar i tex IGP på hög nivå och anses vara in the top i sin ras på tävlingar och avel. Ändå hamnar de oftast på mediokra poäng.
Jag har inte sett den skärpan eller dådkraften i dem som gör att jag kan tycka att de är en svår hund. Isf skulle Schäfer, Dobbis, Reisen mfl vara omöjliga nybörjarhundar.
Visst, de är inte de enklaste att börja med men allt tycker jag hänger på ägarens ödmjukhet, vilja och hjälpen den tar.

Jag har inte träffat dem i arbete eller upplevt någon att de liksom är utagerande, häftiga eller tuffa på så sätt, men när åsikterna mellan förare och hund går isär i vardagssituationer verkar de inte vara det minsta roliga. Inte alls en hund jag skulle vilja börja med vare sig som sällskap eller träningskompis. De är varken "happy-go-lucky" soffpotatisar eller lättmotiverade i träning.
Jag har ingen enorm erfarenhet av rasen, men jag känner till en enda som är en kul och mysig hund, och det är en valp.

Att de flesta inte är bra arbetshundar gör dem inte till lämpliga sällskapshundar, menar jag.

 

[Nota]

Har kollat lite på storpudel men det är ju pälsen.... Annars så låter dem nästan perfekta. Men man kan ju lämna in hunden och få den klippt, kanske ska kolla upp rasen lite mer ändå klipper du ner pälsen är det inte mycket jobb alls, mer än dom timmar det tar att raka ner hunden. Ska du däremot ha minsta längd på pälsen är det borstning och kamning flera gånger i veckan som gäller

Har kollat lite på storpudel men det är ju pälsen.... Annars så låter dem nästan perfekta. Men man kan ju lämna in hunden och få den klippt, kanske ska kolla upp rasen lite mer ändå

Klipper du ner pälsen är det inte mycket jobb alls, mer än dom timmar det tar att raka ner hunden. Ska du däremot ha minsta längd på pälsen är det borstning och kamning flera gånger i veckan som gäller a
Och som fruntimmer skrev så slipper du å andra sidan att dammsuga hår och ta bort hår ur smöret dagligen
Labrador är ju annars en fartig men lättsam i vardagen hund

 

[Fetaost]

Jag har inte träffat dem i arbete eller upplevt någon att de liksom är utagerande, häftiga eller tuffa på så sätt, men när åsikterna mellan förare och hund går isär i vardagssituationer verkar de inte vara det minsta roliga. Inte alls en hund jag skulle vilja börja med vare sig som sällskap eller träningskompis. De är varken "happy-go-lucky" soffpotatisar eller lättmotiverade i träning.
Jag har ingen enorm erfarenhet av rasen, men jag känner till en enda som är en kul och mysig hund, och det är en valp.

Att de flesta inte är bra arbetshundar gör dem inte till lämpliga sällskapshundar, menar jag.

Oki.
Håller med om de två sista raderna. Dock är min erfarenhet att de varit trevliga familjehundar.
Undantag finns givetvis alltid i alla raser. Har nog inte träffat en enda ras där det funnits misserabla exemplar mentalt.

 

[Wingates]

Det är dessa "typer" av hundar jag också menar som ligger på topp av sin ras. Folk som deltar i tex IGP på hög nivå och anses vara in the top i sin ras på tävlingar och avel. Ändå hamnar de oftast på mediokra poäng.
Jag har inte sett den skärpan eller dådkraften i dem som gör att jag kan tycka att de är en svår hund. Isf skulle Schäfer, Dobbis, Reisen mfl vara omöjliga nybörjarhundar.
Visst, de är inte de enklaste att börja med men allt tycker jag hänger på ägarens ödmjukhet, vilja och hjälpen den tar.

Såklart inte omöjliga nybörjarhundar, men jag tycker nog de skiljer sig en hel del från övriga mentalt.
Har aldrig sett en dobermann bli svart i blicken när föraren sagt till den som jag har sett flera rottisar blivit. Det har flera gånger sett ut som det skulle kunna smälla precis när som helt enkelt.
Finns ju en anledning till varför man la till imponerbeteende på MT..
Jag personligen hade ju valt en lättsammare hund att leva med än rottis av vad TS beskriver hon vill ha.

Har dock sett några fina rottisar med!

 

[Motacilla]

Alltså en grej jag tycker är värd att tänka på också som nybörjare är att det många gånger är en fördel att ha en hund som inte är fysiskt starkare än man själv är.

Även om man inte ska använda fysisk kraft i hundfostran så är det betydligt lättare om man VET att man KAN hålla emot 20 kg unghund som drar, jämfört med 55 kg hund som är starkare än man är själv.

Jag röstar också på en labrador till TS. Det är en trevlig hund som hänger med på det mesta, är förlåtande mot eventuella nybörjarmisstag och som ändå är fullt träningsbar. Finns dessutom i tre snygga färger.

 

[Fruentimber]

Jag har inte sett den skärpan eller dådkraften i dem som gör att jag kan tycka att de är en svår hund. Isf skulle Schäfer, Dobbis, Reisen mfl vara omöjliga nybörjarhundar.
Visst, de är inte de enklaste att börja med men allt tycker jag hänger på ägarens ödmjukhet, vilja och hjälpen den tar.

Det har jag, och det blir otrevligt i kombo med andra brister. Det finns betydligt lämpligare raser att börja sin hundträningskarriär med, imo.

 

[Happimess]

Okej så jag har suttit och skrivit lite och jag tänker nu vara helt ärlig så att jag hittar en ras som verkligen passar. Jag lider av depressioner till och från, mer ofta än inte. Jag vill vara en sån där jätte aktiv bruks människa men jag får acceptera att det inte kommer att hända, iallafall inte inom de närmsta åren. Here we go.... Jag vill köra drag då jag tycker att det är fruktansvärt kul, jag skulle säga att jag kommer att ta mig ut och göra det kanske 1 gång i veckan, sen om det blir fler gånger så är ju det ett stort plus. Jag vill gå valp och lydnadskurs då jag inte har någon aning om hur man egentligen tränar lydnad men tycker att det verkar kul. Så innan jag har lärt mig det grundläggande iallafall så blir det mest vardagslydnad. Sen så blir det leta upp mat och godis kanske 2 gånger i veckan. Långpromenader och att springa lös å leka blir det varje dag. Av någon anledning så tar det emot så sjukt mycket att erkänna för mig själv att jag inte ska ha en brukshund men mitt mående tillåter inte det just nu.
Sen att jobba med hundar är ju något som jag har drömt om sedan jag var liten men hur kommer jag dit? Vilken utbildning om inte hundpsykolog? Eller är det inte ens värt det att försöka? Hunddagis kanske....

Med den ambitionsnivån så tycker jag att en icke-krävande sällskapssras är bästa alternativet. Jag tycker det är bra att du inser själv att du i närtid inte kommer att kunna infria de förhoppningar du ha på dig själv gällande aktivitet och träningsnivå. Vardagslydnad och godissök någon gång i veckan är i nivå med de allra minst krävande hundraserna, skulle jag vilja påstå.

Det är betydligt enklare att börja med en enkel hundras som inte kräver så mycket och därefter "skala upp" träningsmässigt och sedan skaffa en mer krävande hund om man känner att hunden man har inte räcker till (men även sällskapsaser kommer att räcka betydligt längre än du antagligen tror). Det är farligt att skaffa hund baserat på att man TROR att hundträning är kul om man faktiskt inte tränat aktivt tidigare. Då riskerar man att stå med en understimulerad hund som kräver massor, trots att ens egna ork, intresse och kunskap saknas.

 

[Raderad medlem 120709]

Here we go.... Jag vill köra drag då jag tycker att det är fruktansvärt kul, jag skulle säga att jag kommer att ta mig ut och göra det kanske 1 gång i veckan, sen om det blir fler gånger så är ju det ett stort plus. Jag vill gå valp och lydnadskurs då jag inte har någon aning om hur man egentligen tränar lydnad men tycker att det verkar kul. Så innan jag har lärt mig det grundläggande iallafall så blir det mest vardagslydnad. Sen så blir det leta upp mat och godis kanske 2 gånger i veckan. Långpromenader och att springa lös å leka blir det varje dag. Av någon anledning så tar det emot så sjukt mycket att erkänna för mig själv att jag inte ska ha en brukshund men mitt mående tillåter inte det just nu.

Jag förstår, jag hade samma huvudbry när jag själv fick inse att min hälsa inte tillåter några raser som kräver regelbunden strukturerad träning. Jag har svajigt mående och får vara helt på det klara med att det i perioder lätt kan bli en hel vecka med bara kortare promenader och lite vardagslydnad. Jag upplever alltså att vi har lite liknande förutsättningar och krav, så jag vet inte, kanske lite av mina hundsökstankar kan hjälpa.

Jag vill ha en mellanstor till stor hund med lättskött päls, okomplicerad socialt, allround vad gäller aktiviteter, någorlunda lättlärd men kan också klara stillsamma perioder utan att riva huset. Och hög skalltröskel, för jag är väldigt ljudkänslig.
Jag är mest intresserad av rallylydnad och nosework, ev också agility, och kanske prova på lite andra sporter men är osäker på om de blir permanenta inslag i tillvaron. Så, typisk sällskapshund it is.

Det har sållats hårt, delvis med hjälp av Buke, och de raser som just nu hänger kvar på min kandidatlista är labrador (av show-/dual purpose-typ, absolut inte jaktmodellen), storpudel (då kortklippt) och whippet. Av de tre så har jag mest - hade en lite tråkig upplevelse med en uppfödare så jag är kluven hur jag ska fortsätta - lutat mot whippet på senare tid, eftersom jag tror att den på många sätt kan vara lättsammast i vardagen. Vinthundar är ofta nöjda bara de får springa och rasa av sig regelbundet, men whippet syns i många olika hundsporter så de går absolut att aktivera på andra sätt. Däremot så har de stark jaktinstinkt så man ska inte räkna med att de går att ha lösa hur som helst.

Kan du kompromissa med storlek, pälsmängd och (till skillnad från mig då) ljudnivå så finns det betydligt fler sällskapsraser att välja på. Australisk terrier och dansk-svensk gårdshund verkar båda vara trevliga typer om jag skulle välja något mindre. Jag tror som redan nämnts att det är bättre att köpa en hund som inte kräver så mycket och köra så gott det går med den för att se om man verkligen är sådär förtjust i att träna som man tror. Är man det och orkar hålla igång så kan ju nästa hund få bli något mer krävande.

Jag vet inte så mycket om drag, men är inte det något som kräver ganska mycket fysträning av hunden? Spontant tänker jag att om det är något du vill hålla på med så kanske du får strukturera den dagliga motionen mycket kring det, speciellt om det bara blir någon gång per vecka som hunden faktiskt får dra.

 

[linnsan]

Allt är relativt. Jag är så jäääävla, ursäkta mig, trött på att få spotta ut tollarhår överallt hela tiden. Gud vad jag önskar att de inte fällde, då hade rasen varit perfekt. Tänk om det var så enkelt att man bara behövde klippa (Min rädsla för fällande hundar är nu enorm, även om jag vet att tollarna ibland är extrema och jag gillar inte korthårsfällningar heller som sätter sig som stickor i fötterna)

Samma här. Pälsvården blir helt klar mer tidskrävande med fällande hund än en hund som "bara" behöver klippas (om man håller den kortklippt och inte ska ställa ut då). Det är ju i säng, soffa, kläder för att inte tala om man behöver ta med hunden i någons bil/hem som annars är djurfritt

Och den dansk svenska gårdshunden jag träffade fällde ju helt sjukt mycket. Brukar tycka att schäfrar kan fälla men den där lilla hundens korta små strån hamnade överallt och gick ju knappt att få bort från kläderna

Visst, borstar man så slipper man mycket inne, men lite fastnar det ju alltid.

Glad att Gripa enbart fäller några veckor kring löp i alla fall...

@JenniferÅke Har sett flera stor och mellanpudlar som kör drag och verkar ha ganska mycket tryck i sig utan att vara som en brukshund. Men beror ju på om man ska köra för skoj skull eller vill satsa på tävling såklart. Mellanpudlarna har ofta mer tryck i sig än storpudlarna men båda verkar generellt vara öppna trevliga och roliga hundar som är snälla men kanske inte riktigt så sociala som den generella labben är. Lite mer "värdiga"? Pudelfolk får gärna rätta mig om jag har fel, men det är uppfattningen jag har fått av dom.

Om du går ner ett snäpp till i storlek så finns ju tex löwchen och havanais. Löwchens har lite mer fart i sig än havanais. Jag klippte min med typ 10-12 veckors mellanrum och rörde i princip inte pälsen däremellan. Tror det tog typ 1-1,5 h sammanlagt och då duschade/badade jag henne även med schampo och balsam i samma veva. Finns ju också några terriers som inte är så terrieraktiga utan lite mer light sas.

 

[JenniferÅke]

Hej. Jag känner att jag verkligen behöver få skriva av mig till folk jag inte känner, inte för att jag har så många vänner heller men jag mår så jäkla dåligt. Jag är så tacksam över alla svar här i min tråd. Jag vet att jag kanske kommer att få några negativa kommentarer nu men jag orkar inte bry mig. Jag behöver prata med hundmänniskor. Hundar har alltid varit mitt största intresse, dock aldrig tränat aktivt med hund som jag skrev tidigare. Jag har en diagnos som gör att jag är väldigt känslig för just skall. Jag hittade ju världens bästa hund, Åke. Han var tyst och jätte snäll och var alltid nära, älskade att gosa. Men.... han var jäkligt aktiv, han var en blandras men jag är säker på att han hade bruksraser i sig när jag tänker såhär i efterhand och jag orkade inte. Jag hade så dåligt samvete hela tiden över att jag inte kunde aktivera Åke så som han ville så han har nu flyttat till ett jätte bra hem men jag tror aldrig att jag kommer att komma över att han har flyttat. Jag saknar honom nå så fruktansvärt, han var verkligen bäst men jag orkade inte. Han klättrade inte på väggarna men han gnällde mycket eftersom att jag inte aktiverade honom nog. Jag hatar mig själv just nu, ännu en hund. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, jag vill så gärna ha hund men det kanske inte är för mig? Om jag skaffar en hund igen, vilket ligger många år in i framtiden så blir det en sällskaps ras som kräver det absolut minsta. Jag har tappat tron på mig själv helt och jag känner mig värdelös. Ber om ursäkt för detta ledsna inlägg men jag vet verkligen inte vad jag ska göra mer än att skriva av mig lite. Jag får nöja mig med att följa er här på Bukefalos och drömma om min kanske framtida hund.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag förstår att det känns jättetungt, men det låter som att omplacering var rätt beslut både för dig och honom. Jag tror absolut att din rätta hund finns där ute, men att du kanske tidigare har blivit desperat av längtan och då tagit hundar som inte riktigt matchat dig? Jag känner igen känslan - har ju själv varit i hundletartagen en evighet och det känns som att jag aldrig når vägs ände. Då är det lätt att man blir impulsiv och kanske tar "första bästa", bara för att man är så less på att vara hundlös. (Jag är själv nära just precis nu, såatteh... )

Jag tror att man måste försöka sopa banan för sig själv i den mån som går, och där ingår val av hundras, eller individ om man tar en omplacering. Speciellt när man lever med någon typ av NPF som gör en mycket känsligare och beroende av att vardagen verkligen har minimalt med stressmoment. Jag vet hur mycket det suger att få medge att man kanske aldrig kommer kunna ha en sån där häftig brukshund som man suktar efter, men det finns en hel värld av andra hundar att träffa och bli förälskad i. Ibland får man bryta ihop och komma igen, och förhoppningsvis har man lärt sig något på vägen.

 

[JenniferÅke]

Jag förstår att det känns jättetungt, men det låter som att omplacering var rätt beslut både för dig och honom. Jag tror absolut att din rätta hund finns där ute, men att du kanske tidigare har blivit desperat av längtan och då tagit hundar som inte riktigt matchat dig? Jag känner igen känslan - har ju själv varit i hundletartagen en evighet och det känns som att jag aldrig når vägs ände. Då är det lätt att man blir impulsiv och kanske tar "första bästa", bara för att man är så less på att vara hundlös. (Jag är själv nära just precis nu, såatteh... )

Jag tror att man måste försöka sopa banan för sig själv i den mån som går, och där ingår val av hundras, eller individ om man tar en omplacering. Speciellt när man lever med någon typ av NPF som gör en mycket känsligare och beroende av att vardagen verkligen har minimalt med stressmoment. Jag vet hur mycket det suger att få medge att man kanske aldrig kommer kunna ha en sån där häftig brukshund som man suktar efter, men det finns en hel värld av andra hundar att träffa och bli förälskad i. Ibland får man bryta ihop och komma igen, och förhoppningsvis har man lärt sig något på vägen.

Tack snälla för ditt svar Du har helt rätt i allt du skriver.

 

[Motacilla]

Det är lätt hänt att man hoppas att man ska ha mer energi och ork än man i slutändan visar sig ha. Det är mycket bättre att vara ärlig mot sig själv och inse vad som fungerar och vad som inte fungerar än att fortsätta i flera år med något som inte är hållbart.
Så jag tycker du gjorde rätt mot hunden som fick flytta till ett nytt hem, även om det var svårt för dig!

Jag förstår att du vill ha djur på nytt. Skulle du kunna fundera på något annat än hund? Det går att träna ALLA djur, jag har pratat med en kvinna som klickertränade höns. Jag menar inte att du ska skaffa höns, men jag menar att man kan hobbyträna med alla djur.
En bekant till mig har lärt sin katt apportera leksaker och de leker de varje kväll.

Jag förstår också att du vill ha en hund i framtiden, men kanske en tanke värd att tänka vore ett mindre krävande djur nu till en början. Och hund lite senare.

 

[JenniferÅke]

Det är lätt hänt att man hoppas att man ska ha mer energi och ork än man i slutändan visar sig ha. Det är mycket bättre att vara ärlig mot sig själv och inse vad som fungerar och vad som inte fungerar än att fortsätta i flera år med något som inte är hållbart.
Så jag tycker du gjorde rätt mot hunden som fick flytta till ett nytt hem, även om det var svårt för dig!

Jag förstår att du vill ha djur på nytt. Skulle du kunna fundera på något annat än hund? Det går att träna ALLA djur, jag har pratat med en kvinna som klickertränade höns. Jag menar inte att du ska skaffa höns, men jag menar att man kan hobbyträna med alla djur.
En bekant till mig har lärt sin katt apportera leksaker och de leker de varje kväll.

Jag förstår också att du vill ha en hund i framtiden, men kanske en tanke värd att tänka vore ett mindre krävande djur nu till en början. Och hund lite senare.

Ja jag funderar på något annat djur, kanske kanin eller katt. Jag kommer inte att skaffa hund igen på många många år och när jag väl skaffar en så blir det ju en ras som inte kräver så mycket. Jag vill vara lite mer stabil innan jag skaffar en hund igen.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag är ett stort fan av katter, lättsamma djur tycker jag. Sällskapliga men inte på samma sätt som man associerar med hundar, utan mer att man hänger i samma rum tillsammans men gör helt olika saker och det är bra så. De går att koppelträna och ta promenader med om man vill det, men är i regel mer självgående än en hund på aktivitetsfronten. En stunds intensiv lek per dag, sen är många katter helt nöjda med att ligga och jäsa resten av tiden. De är lätta att träna via mutor också. I alla fall har mina varit det, men så har de också varit väldigt matmotiverade.

Kattungar är roliga på sitt sätt men osäkra kort om man inte känner föräldrarna och på så vis kan få en bild av hur de kan bli som äldre. Och ungkattsperioden kan få en att vilja slita sitt hår... Så i ditt fall skulle jag se om det finns något katthem i närheten som kan föreslå en vuxen individ som passar dina krav och önskemål, om/när du känner dig redo.

För mig har katt varit en bra inkörsport eller vad man ska säga, till att mer seriöst tänka på hur jag vill ha mitt hundägande, bland annat genom att ge mig en tydligare bild av vilken skötsel jag mäktar med varje dag, även när jag mår som sämst. Det har också gjort mig ganska säker på att det är en ras som är kattlik i sättet som skulle passa mig bäst, eftersom den typen av mentalitet tilltalar mer än... tja, stereotypiskt hundigt. Så jag har absolut fått några viktiga lärdomar fast katten i all ärlighet kändes mest som ett tröstpris i början.