Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Sen ska jag kanske tillägga att vi inte alls rider på någon hög nivå men det är vad jag ägnar alla dagars fritid åt, och min sambo är min största supporter och även hästskötare på tävling. Man kan väl ta med ett barn på tävlingar va?
Sen ska jag kanske tillägga att vi inte alls rider på någon hög nivå men det är vad jag ägnar alla dagars fritid åt, och min sambo är min största supporter och även hästskötare på tävling. Man kan väl ta med ett barn på tävlingar va?
Blir alldeles pirriga i magen av era berättelser, jag vill så gärna ta det där klivet men samtidigt så står jag där och fegar
(enligt min BM har det framkommit nya fakta, man är tydligen ofta superfertil mellan 30-35 )
@TinyWiny när anser du att man sätter sina egna behov framför barnets? Jag kan tycka det är oerhört svårt att sätta någon främst som man aldrig träffat, däremot så vet jag ju att jag har förmågan eftersom jag ser till att mina djur har allt de behöver. Vet inte hur jag kommer knyta an till min bebis men förhoppningsvis på ett normalt sätt, men jag vill absolut inte ge upp mina intressen och bli en annan person.
@TinyWiny när anser du att man sätter sina egna behov framför barnets? Jag kan tycka det är oerhört svårt att sätta någon främst som man aldrig träffat, däremot så vet jag ju att jag har förmågan eftersom jag ser till att mina djur har allt de behöver. Vet inte hur jag kommer knyta an till min bebis men förhoppningsvis på ett normalt sätt, men jag vill absolut inte ge upp mina intressen och bli en annan person.
@deathslyna tanken är att min sambo ska vara med barnet minst lika mycket som jag, förmodligen mer om man ska se till hur vi fördelar tiden nu. Barnvakt har jag aldrig ens tänkt på, om inte vi som par vill komma iväg lite.
Precis som jag skrev i mitt första inlägg så är det svårt för att inte säga omöjligt att tänka sig in i hur det kommer att bli. Som du skriver så hoppas man ju att man kan knyta an till sin bebis på ett normalt sätt och vissa får kämpa mer och andra behöver inte kämpa alls utan det kommer helt naturligt. För vissa fungerar amningen utan problem och bebisen sover i tre timmar, äter en halv timme, är vaken en timme, sover i två timmar, äter en halv timme osv. och sover 6-7 timmar i sträck på nätterna medans andra bebisar skriker halva natten, har kolik, amningen fungerar inte alls fast man kämpar och verkligen vill och man hittar sig själv som en urvriden disktrasa gråtandes i ett hörn. Man kan ju aldrig veta hur det kommer att bli. Man kan inte på förhand bestämma att si och så ska jag göra när jag har fått barn utan man får försöka anpassa sig utefter vad som händer. Bebisen är ju en egen individ och det enda vi kan göra är att anpassa oss efter bebisen för hen kan omöjligt anpassa sig efter oss. Däremot kan man ha med sig bebisen nästan överallt och de flesta bebisar tycker att det är ganska trevligt att hänga med i en sjal eller bärsele på mammas eller pappas mage och många bebisar tycker att det är trevligt att ligga i vagnen och titta på allt.
Det är många många som har sagt att de aldrig kommer ge upp hästarna men när de väl får barn så inser de när bebisen är två månader att de knappt har tänkt på hästen en enda gång sedan bebisen föddes för att man är så totalt uppslukad av denna underbara lilla varelse. På samma gång finns det de som åker till stallet det första de gör när de kommer hem ifrån bb. Alla varianter finns och så länge man sätter bebisen i första rummet så är ju inget fel. Det jag tycker är viktigt är att man ger sig själv tillräckligt med tid att verkligen knyta an till sin bebis. Att gå in i bebisbubblan och vara där ett tag och lära känna varandra för det behöver både föräldern och bebisen. Man behöver lugn och ro helt enkelt och det gäller ju självklart inte bara mamman utan pappan precis lika mycket. Det kan till och med vara bra i vissa fall att mamman lämnar pappan och bebisen ensamma då och då så att de får knyta an ifred. Sen om mamman åker till stallet, tar en promenad med hunden, sover eller åker och handlar spelar ju ingen roll. Jag hade inget behov av att vara ifred eller åka iväg ensam men jag förstår de som har det eftersom jag har haft det i andra situationer i livet. Däremot har jag svårt att förstå de som väljer att knappt träffa sitt barn alls för att de har så mycket andra saker omkring sig som de tycker är viktigare. Jag kan inte förstå vad som kan vara viktigare än ens barn?
Jag brukar tänka såhär att jag kommer aldrig ångra att jag inte jobbade mer när jag ligger på min dödsbädd men om jag försummade mina barn och inte känner dem så hade jag ångrat det.
Sedan är vi alla olika. För endel är det oerhört viktigt att jobba 100 timmar i veckan och det är ju upp till dem men jag anser att det är att sätta sig själv och sina behov framför sina barns behov. Barn behöver ju faktiskt sina föräldrar och det är kvantitet som räknas. Den där tiden när man bara kan få vara och njuta utav varandras sällskap. Kvalitetstid kan man till viss del ha med vuxna och äldre barn även om de också behöver kvantitetstid men man kan inte ha kvalitetstid med små bebisar.
Jag kan känna att människor som hellre jobbar över jämt och ständigt sätter sig själva före barnet. Istället för att lära känna sitt barn så sitter de på jobbet och jag undrar alltid, varför gör de det? Varför skaffar de barn om de ändå inte vill vara med barnet?
Mer eller mindre så blir man förändrad när man blir förälder. Precis som man blir förändrad när man köper en hund eller en häst. Man får andra prioriteringar för att just den individen är viktig för en. Får man välja mellan att ta en härlig ridtur eller sitta och fika med folk som man faktiskt egentligen inte har så mycket gemensamt med men att det ändå var okej tidigare så är valet inte svårt men andra kan ändå tycka att man väljer fel. Det finns många som menar att de inte har förändrats ett dugg när de blev föräldrar och jag undrar alltid hur de levde sina liv innan isåfall?
Jag kan ta ett exempel där jag tycker att föräldern satte sig själv framför barnet. För många år sedan träffade jag på en gammal bekant när hon precis hade fått barn. Bebisen var några veckor. Jag gratulerade och vi pratade lite och hon säger att -ja, nu har jag äntligen varit på systemet för nu ska jag ut och supa nu när jag äntligen kan utan att folk tjafsar. Folk hade alltså sagt till henne att ta det lite lugnt med alkoholen och med rökandet när hon var gravid och det gillade hon inte. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle svara. Det anser jag är att sätta sig själv framför barnet. Det var viktigare för henne att vara ute och supa varje helg istället för att vara hemma och knyta an med sin bebis och lära känna varandra. (För nej, det var inte bara denna helgen utan alla helger, hennes alkoholiserade mamma tog hand om barnet mestadels även på veckorna "för hon orkade ju inte" eller så "hann hon inte") Jag säger inget om att hon valde att inte amma men orsaken till varför hon valde bort det kändes konstig. För henne var det viktigare att röka och dricka alkohol och ändå var det ett önskat barn ifrån hennes sida. För henne var det så viktigt att vara ute och festa och då kände jag att hon borde väntat med barn i några år tills hon kände sig mer färdig med det intensiva festandet. Iallafall att hon inte kände behov utav att vara ute och supa varenda helg ifrån att bebisen var några veckor och även under graviditeten. Nu träffade jag henne för ett tag sedan och hon hade då precis fått sitt fjärde barn. Nu har hon när hennes äldsta är runt 20 fått en helt annan mognad och har helt andra prioriteringar. Hon hade en helt annan anknytning med sitt yngsta barn än vad hon hade med sina tre andra barn (som hon fick i ganska snabb följd.)
Ett annat exempel är det som @lil-sis tar upp. När föräldrarna köper cigaretter till sig själva medans barnen inte får det de behöver. Eller alkohol eller vad det nu kan vara som egentligen är helt onödigt. Där ska ju självklart barnets behov gå före.
Fast det här låter ju snarast som misär och ordentlig problematik än att hon bara prioriterar illa? Vem skulle lämna sin bebis hos en alkoholiserad person för att själv gå ut och supa om man mådde bra och allt var i ordning så att säga?Jag kan ta ett exempel där jag tycker att föräldern satte sig själv framför barnet. För många år sedan träffade jag på en gammal bekant när hon precis hade fått barn. Bebisen var några veckor. Jag gratulerade och vi pratade lite och hon säger att -ja, nu har jag äntligen varit på systemet för nu ska jag ut och supa nu när jag äntligen kan utan att folk tjafsar. Folk hade alltså sagt till henne att ta det lite lugnt med alkoholen och med rökandet när hon var gravid och det gillade hon inte. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle svara. Det anser jag är att sätta sig själv framför barnet. Det var viktigare för henne att vara ute och supa varje helg istället för att vara hemma och knyta an med sin bebis och lära känna varandra. (För nej, det var inte bara denna helgen utan alla helger, hennes alkoholiserade mamma tog hand om barnet mestadels även på veckorna "för hon orkade ju inte" eller så "hann hon inte") Jag säger inget om att hon valde att inte amma men orsaken till varför hon valde bort det kändes konstig
@TinyWiny
Fast det här låter ju snarast som misär och ordentlig problematik än att hon bara prioriterar illa? Vem skulle lämna sin bebis hos en alkoholiserad person för att själv gå ut och supa om man mådde bra och allt var i ordning så att säga?
@TinyWiny Fast om mamman/mormodern är bra med ungarna och alkoholismen inte påverkar något alls hade du ju kunnat skriva bara att hon dumpar sin bebis hos sin morsa, istället för att poängtera att det är alkoholiserad person du talar om? Om det nu är irrelevant menar jag. Är det inte irrelevant, för att mormodern inte är i skick för att ta hand om en bebis, står jag fast vid det jag skrev.