Is
Trådstartare
Vet inte om jag lägger tråden rätt men jag provar här,
Jag och min sambo har egentligen sedan dag ett varit överens om att vi vill ha barn och en av mina absolut största rädslor är att aldrig få barn MEN vid ett samtal med sambon i går konstaterad vi att vi båda är sjukt rädda för att ta klivet till att faktiskt prova skaffa barn.
Trots (eller kanske på grund av?) att jag själv är utbildad förskolpedagog så skrämmer tanken på egna barn halvt vettet ur mig. Det kan ju omöjligt bara vara vi som kännt så här med alla tankar om hur ett liv som förälder skulle bli, tanken om att kunna misslyckas, tanken om ekonomin verkligen kan gå ihop, tanken på att ha ansvar för ett mäniskoliv 24/7
Det ska väl säga att vi aldrig tar lätt på att införa nya familjemedlemmar så att "bara" skaffa en till hund är gigantiska projekt med allt för mycket tvivel på den egna förmågan, detta trots att vi både är uppvuxen med hundar och har haft egna hundar hela livet.
Jag är 26 och min sambo 36 så det är väl kanske inte världen panik men ändå så jag börjar känna att vill vi de här är det dags att sätta igång men hur sorterar man sina tankar? Vad fick er att ta klivet "över kanten", ska man bara ta klivet och hoppas på det bästa?
Ge nig lite tankar att jobba med är ni snäll
Jag och min sambo har egentligen sedan dag ett varit överens om att vi vill ha barn och en av mina absolut största rädslor är att aldrig få barn MEN vid ett samtal med sambon i går konstaterad vi att vi båda är sjukt rädda för att ta klivet till att faktiskt prova skaffa barn.
Trots (eller kanske på grund av?) att jag själv är utbildad förskolpedagog så skrämmer tanken på egna barn halvt vettet ur mig. Det kan ju omöjligt bara vara vi som kännt så här med alla tankar om hur ett liv som förälder skulle bli, tanken om att kunna misslyckas, tanken om ekonomin verkligen kan gå ihop, tanken på att ha ansvar för ett mäniskoliv 24/7
Det ska väl säga att vi aldrig tar lätt på att införa nya familjemedlemmar så att "bara" skaffa en till hund är gigantiska projekt med allt för mycket tvivel på den egna förmågan, detta trots att vi både är uppvuxen med hundar och har haft egna hundar hela livet.
Jag är 26 och min sambo 36 så det är väl kanske inte världen panik men ändå så jag börjar känna att vill vi de här är det dags att sätta igång men hur sorterar man sina tankar? Vad fick er att ta klivet "över kanten", ska man bara ta klivet och hoppas på det bästa?
Ge nig lite tankar att jobba med är ni snäll