Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

[SpanskaLoppan]

Det brottas jag med nu. Och ja, ännu en lång och trist tråd från mig. Jag skäms lite lagom som sig bör. Men Buke är så fantastiskt för man får tankar och infallsvinklar från så många olika människor, många med mycket mer livserfarenhet än jag själv har.

Har dejtat ex-sambon i snart ett år nu. Han har varit(och är ännu)alldeles underbar på många sätt, utan honom hade jag gått under av allt jobbigt som har hänt. Han har hjälpt mig med praktiska saker, lägger tid och energi på att övningsköra med mig och försöker verkligen göra mig glad. Allt det där jag sagt att jag tidigare saknat i vår relation har han förbättrat, han lyssnar på mig, ger mig komplimanger, pratar om det som är jobbigt istället för att tiga ihjäl det och kommer t.o.m med spontana överraskningar. Det är en riktig djurmänniska vilket är ett måste om man ska leva med mig.
Vi vill båda så småningom bo på landet, renovera och ha husdjur och må bra. Samma framtidsdrömmar. Och han känner mig, utan och innan. Och finns kvar, trots att jag är som jag är. Trots att jag svänger än hit och än dit, trots att jag ibland knappt orkar ur sängen och han finns där även när jag bara ser mörker och elände.

Jag vill vara kär i honom, vill att det ska funka. Och tror ibland att det ska det men varje gång händer nåt som får mig att känna att "det här går inte".

Våra respektive människosyner går inte ihop och det är väl det värsta av allt. Han har så tråkig syn på alla människor som inte är som "oss svenskar". För det vet man väl hur "sånna där" är. Och jag får ont i magen varje gång det kommer upp till ytan. Varje gång jag inser hur trångsynt han är mår jag fysiskt illa för det går så emot allt jag själv tror. Och jag kan verkligen inte se det roliga i att skämta om sexhandel.
Jag kan heller inte förstå hur han kan vara så hjälpsam och omtänksam, samtidigt som han så brutalt dömer ut alla som inte är precis som honom.
Varje gång det kommer upp till ytan dör attraktionen lite. Vilket nu innebär att jag gärna myser och kramas, men jag slipper helst ha sex. Jag tänder inte riktigt på honom längre. Och jag saknar den där känslan av att vilja vara nära nära och låta tiden stå still. Nu är det mest något som ska stökas undan så det blir gjort. Förutom ett par gånger i månaden när det snuddar vid att vara sådär riktigt bra som det var när vi precis träffats första gången...

Jag får fler och fler stunder när jag inser att det inte kommer funka, att man inte kan leva så. Men han är min klippa, min trygghet. Utan honom faller jag. Utan honom blir jag så himla ensam... Och jag är skyldig honom så mycket, är det ens försvarbart att bara lämna honom?
Hur lämnar man sin allra bästa vän?

Och hur lever man sen ensam? Jag vågar inte ens tro att det finns någon mer som skulle stå ut med mig. Han är dessutom praktexemplet på hur män(och folk i allmänhet)är på denna lilla ort. Hur klarar man att spendera kväll efter kväll ensam hemma, vecka ut och vecka in utan fysisk närhet?

 

[Mistimed]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Har du pratat med honom om det här? Förklarat hur du känner och tänker?

Att lämna någon utan att först ha pratat om problemet i fråga är förkastligt tycker jag, men om ni pratar om det och försöker lösa det (hur "löser" man någons människosyn?) och det ändå inte fungerar finns det ingen skam i att lämna någon när det inte fungerar.
Ni kanske då kan fortsätta vara vänner, efter ett tag. Ibland fungerar det, ibland inte.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Ja vi har pratat, på alla möjliga sätt har jag försökt ta upp frågan. Stött och blött och fiskat efter varför, hur och var och när. Noga med att inte vara arg eller döma honom.
Han vet inte varför han tycker som han gör. Svaren blir mest ett rabblande av statistik på hur många invandrare som begår olika typer av brott, påpekande att muslimer slår sina fruar och den klassiska "ja men det vet man väl hur dom är". Ungefär vid det påpekandet brister det för mig och jag blir så upprörd att jag faktiskt inte kan vara kvar i rummet.

Och det är så konstigt för han är en nyfiken person i övrigt som gärna lär sig nytt och kan väldigt mycket.
Jag respekterar honom så mycket så jag har inga planer på att bara släppa en emotionell bomb över honom. Just nu är det bara en sån sorg att det inte bara kan vara bra... Att bli tvungen att lämna honom och inte veta hur han har det, för vi kan inte vara bara vänner. Vi halkar in i en för djup relation utan att tänka på det.

 

[Mistimed]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Men går det inte liksom... introducera honom på något sätt? Det låter ju väldigt mycket som ignorans, han har "hört" saker och läst statistik, har ingen egen negativ upplevelse. Om han ändå i grunden är nyfiken så kanske du kan ta upp all statistik runt om? Inte bara hur mångat brott som begås av invandrare utan även hur många brott som begås av svenskar? Hur många svenska män slår sin fruar osv? Kontra!
Jag förstår att det är skitjobbigt, jag hade också tagit illa upp, men går det någonstans att öppna ögonen på honom? Han kanske inte måste bli jättetolerant för att det ska fungera, men framförallt förstå hur ignorant han själv varit?

Ta med honom på pjäser/föreläsningar som hålls av invandrare där de tar upp hur deras liv ser/sett ut t.ex.

 

[tjenixen]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

"Jag respekterar dig så mycket och känner dig som en nyfiken person som gärna lär sig nytt och kan väldigt mycket. Därför känns den människosyn som ofta uttrycks som en sån sorg för mig att jag inte längre vet hur jag ska kunna hantera den eller gå vidare. Jag mår riktigt dåligt av det här.

Har du några förslag på hur vi kan lösa det?"

kanske?
Jag får inte känslan att det här är din sak att lösa. Du kan inte få honom att ändra åsikt eller se det hela på ett nytt sätt. Det du kan göra är att välja om det är något du vill ha i ditt liv, och få honom att förstå att det är en deal breaker för dig. För att du ska trivas i ert förhållande behöver han ifrågasätta sin syn på människan. Det blir hans val om han vill göra det. Du bestämmer vad du inte vill ha i ditt liv.

Det låter för mig som att du är på väg att tappa respekten för honom. Det är något som är otroligt jobbigt att bygga upp igen och kräver stora ansträngningar från båda håll.

hoppas ni löser det på något sätt.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Jag har försökt. Jag kontrar och försöker få honom att själv komma fram till insikter men han vill helt enkelt inte. Har läst lite högt ur min studielitteratur från när jag läste en kurs om just kulturer, hur människan funkar socialt och hur samhällen är uppbyggda.
Han är nöjd med att leva i sin trånga bild av världen.
Jag har själv många bekanta från andra länder och andra kulturer och han har träffat ett par av dom. Och det är inga problem utan han är precis lika osocial som mot vem som helst
Men jag blir en smula äcklad av att veta att han går runt och tycker sådana saker om människor han aldrig träffat. Jag hatar när alla dras över en kam.

Han är inte en dålig människa, det vet jag. Men hur kan en relation fungera om man får en klump i magen av den andres människosyn?

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

"Jag respekterar dig så mycket och känner dig som en nyfiken person som gärna lär sig nytt och kan väldigt mycket. Därför känns den människosyn som ofta uttrycks som en sån sorg för mig att jag inte längre vet hur jag ska kunna hantera den eller gå vidare. Jag mår riktigt dåligt.

Har du några förslag på hur vi kan lösa det?"

kanske?
Jag får inte känslan att det här är din sak att lösa. Du kan inte få honom att ändra åsikt eller se det hela på ett nytt sätt. Det du kan göra är att välja om det är något du vill ha i ditt liv, och få honom att förstå att det är en deal breaker för dig. För att du ska trivas i ert förhållande behöver han ifrågasätta sin syn på människan. Det blir hans val om han vill göra det. Du bestämmer vad du inte vill ha i ditt liv.

Det låter för mig som att du är på väg att tappa respekten för honom. Det är något som är otroligt jobbigt att bygga upp igen och kräver otroligt ansträngning från båda håll.

hoppas ni löser det på något sätt.

Det är precis vad som är på väg att hända tror jag också. Det gör mig så ledsen. Jag vill inte lämna honom. Men för varje dag vi umgås blir jag mer och mer disträ, tappar sexlusten ännu mer och får allt större lust att skrika rakt ut.

Jag vet egentligen att jag måste avsluta det. Men hur fan rent ut sagt klarar man sig sen? När all trygghet är borta och man är alldeles ensam med ett tomt hål i hjärtat?

 

[mandalaki]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Det kan den inte (fungera, alltså. Relationen när den ger dig en klump i magen).

Att ha en ständig debatt med partnern om något så viktigt som människosyn - det tror jag inte går. Alltså tror jag inte på modellen där man försöker övertrumfa varann med t ex statistik. (Jag skulle dessutom inte så gärna vara ihop med någon som vägrar ta in andra förklaringsmodeller än "det vet man väl hur dom är"...)

Men, om man vill gå på samtalslinjen - så kanske man skulle komma någonstans med att tjata varför, varför, varför. Alltså att försöka komma fram till hålet i honom där det där trista uppstått. Möjligen kan en förändring börja där, om han själv kommer ner till varför han tycker sådär - och ser att det inte håller. Men jag tror att det är jävligt svårt.

 

[tjenixen]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Man klarar sig, jag lovar
det är klart att det är en stor omställning, men rent praktiskt är det inga konstigheter. Tryggheten för ditt liv är något du har i dig själv, inte något en annan person bär nyckeln till. Det är väl den emotionella förändringen som är den största och jobbigaste och det har jag tyvärr inga svar på hur man gör. Bara påminner sig själv om varför man gjorde det valet man gjorde. Om och om igen. Tills den dagen du blir så trött på dig själv att du bestämmer sig för att gå ut och göra något roligare än att sitta och grubbla över en situation ändå inte ville vara i.
Det är ofta drömmen om hur det skulle kunnat vara som gör ondast att släppa än situationen i sig själv.

 

[mandalaki]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Förresten - nu kan jag blanda ihop folk men: är det du som varit tillsammans med en kille som är svart? Är det i så fall det som spökar för honom? Inte för att det skulle vara en ursäkt - men kanske ett sätt att se var hans inskränkta syn börjar.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Det kan den inte (fungera, alltså. Relationen när den ger dig en klump i magen).

Att ha en ständig debatt med partnern om något så viktigt som människosyn - det tror jag inte går. Alltså tror jag inte på modellen där man försöker övertrumfa varann med t ex statistik. (Jag skulle dessutom inte så gärna vara ihop med någon som vägrar ta in andra förklaringsmodeller än "det vet man väl hur dom är"...)

Men, om man vill gå på samtalslinjen - så kanske man skulle komma någonstans med att tjata varför, varför, varför. Alltså att försöka komma fram till hålet i honom där det där trista uppstått. Möjligen kan en förändring börja där, om han själv kommer ner till varför han tycker sådär - och ser att det inte håller. Men jag tror att det är jävligt svårt.

Jag har inga tankar på att försöka övertala honom att ändra sig och övertyga honom har jag misslyckats med så många gånger nu. Och inte heller har jag lust att ha ett förhållande med någon jag måste ändra på för att det ska fungera. Jag vet ju egentligen att jag måste lämna, men hur klarar man sig sen?
Utan honom hade jag legat inlagd på psyket nu. Och även om jag jobbar med mig själv så kommer jag alltid ha ett starkt och skiftande känsloliv, det är en del av min psykiska problembild.
Vart tusan hittar man någon annan som står ut med det? Jag står ju inte ut själv ens en gång.

 

[mandalaki]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Fast är det så käckt att ha ett förhållande på grundvalen av att den ena tar hand om den andra?

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Förresten - nu kan jag blanda ihop folk men: är det du som varit tillsammans med en kille som är svart? Är det i så fall det som spökar för honom? Inte för att det skulle vara en ursäkt - men kanske ett sätt att se var hans inskränkta syn börjar.

Det kan kanske spöka en smula, men människosynen fanns där redan innan. Och det är ju vanligt med trångsynthet och främlingsfientlighet på små orter som den jag bor på. Många runt mig är likadana men det är sådana jag inte får välja själv om jag vill umgås med, t ex arbetskamrater.
Bara grejen att ett skämt vars slutpoäng är att alla på andra sidan medelhavet är apor är höjden av humor för honom och hans vänner säger ju allt... Och ja, i hans kompisgäng är jag antingen känd som "psykot"(dom vännerna kan jag dock uppskatta till viss del för jag ÄR faktiskt väldigt ostabil mentalt)eller som "PK bruden/negerälskaren"(dom vännerna undviker jag för allas trevnad...).

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Man tar hand varandra?
Även om han är väldigt trygg i sig själv så gör jag saker för honom också, förstås. Hjälper till med det jag kan, stöttar om det behövs och tröstar när det behövs. Jag är bara svagare än han är helt enkelt.

 

[tjenixen]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Och ja, i hans kompisgäng är jag antingen känd som "psykot"(dom vännerna kan jag dock uppskatta till viss del för jag ÄR faktiskt väldigt ostabil mentalt)eller som "PK bruden/negerälskaren"(dom vännerna undviker jag för allas trevnad...).

*mållös*

 

[mandalaki]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Men jösses ... En sån kille vill du väl inte ha? Den vill man ju inte ens ha som vän (ens på facebook )

 

[mandalaki]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Man tar hand varandra?
Även om han är väldigt trygg i sig själv så gör jag saker för honom också, förstås. Hjälper till med det jag kan, stöttar om det behövs och tröstar när det behövs. Jag är bara svagare än han är helt enkelt.

Ja, fast när du beskriver vad han gör för dig låter det som en blandning mellan vårdare och personlig assistent. Låter lite knepigt att bygga ett förhållande på det.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Ja han är då inte så extrem som vissa i vänkretsen. Jag tror att han nog innerst inne vet att han är lite ute och cyklar men är för bekväm för att ändra sig. Men sånna där skämt för mig att dö lite inombords.
För som sagt, på alla andra sätt är han otroligt omtänksam och hjälpsam. Ställer upp för vänner och familj utan tvekan, öser kärlek över sina katter(och mig och min hund).

 

[Mistimed]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Och ja, i hans kompisgäng är jag antingen känd som "psykot"(dom vännerna kan jag dock uppskatta till viss del för jag ÄR faktiskt väldigt ostabil mentalt)eller som "PK bruden/negerälskaren"(dom vännerna undviker jag för allas trevnad...).

Om min pojkvän accepterade att hans vänner kallade mig dylika saker hade han inte varit min pojkvän länge...
Låter som att hans vänner har samma människosyn som han, där finns en grund. Men man kan inte direkt kräva av någon att dumpa sina vänner så du har nog gjort vad du kan, han vill inte.

Håller med tjenixen:
"Jag respekterar dig så mycket och känner dig som en nyfiken person som gärna lär sig nytt och kan väldigt mycket. Därför känns den människosyn som ofta uttrycks som en sån sorg för mig att jag inte längre vet hur jag ska kunna hantera den eller gå vidare. Jag mår riktigt dåligt av det här.

Har du några förslag på hur vi kan lösa det?"

Det öppnar för en dialog, och att han kanske inser hur allvarligt bekymrad det gör dig.

 

[SpanskaLoppan]

Sv: Rädslan inför ensamheten och att förlora sin bästa vän

Jag tycker om när du kommer in i mina trådar mandalaki, du gör det så jobbigt för mig för jag måste tänka så mycket

Och det är ju faktiskt snett att jag har lagt hela min trygghet i honom. Men det har inte funnits några alternativ förut. Han kom tillbaka in i mitt liv samtidigt som allt rasade och jag spenderade tre dagar liggande på köksgolvet med en önskan om att somna och aldrig mer vakna(åja, jag är precis såhär dramatisk. Alltid).
Det är lite det jag tänker på också, hur mycket är genuin uppskattning av honom och hur mycket är ett behov efter tryggheten han ger mig?