Sparrisen123
Trådstartare
De vänner jag haft sedan barnsben har en efter en slutat att höra av sig. Jag brukar försöka hålla kontakten, men när de aldrig vill/kan ses förutom då de vill ha något av mig så tröttnar jag efter ett tag och tänker "skit i det då". Saken är den att jag ändå saknar dem ibland, eller rättelse, jag saknar att ha vänner att umgås med. Inte nödvändigtvis just dem.
Jag har nu 2-3 stycken som jag räknar som vänner, varav 1 bor långt bort så vi kan sällan ses, 1 jobbar hela tiden och den sista är en bra vän och ett creep på samma gång, så jag har lite delade meningar om att umgås med honom.
De "gamla vännerna" umgås fortfarande i princip allihop, utom jag. De få gånger jag träffar någon av dem pratar de massor om vad de och någon/några av de gamla vännerna hittat på den senaste tiden. Inte allt för sällan saker som jag också tycker om att göra och som jag förr sagt att jag gärna också vill hänga med på någon gång. Men utan framgång, de hör inte av sig. Helt uppenbart vill de inte umgås med mig.
Då är frågan, vill jag egentligen ha dem som vänner?
1. De kan inte bete sig trevligt. Inte bara som i avsaknad av kontakt trots försök från min sida, och utnyttjande av andra som det passar dem. De kan heller inte vara respektfulla mot andra, ha bordsskick och vanligt hyfs, de snackar skit 24/7 och så vidare.
2. De tycker att helger (och lediga vardagskvällar för den delen) bäst spenderas antingen hög som ett hus, eller aspackad. Gärna hemma i någons inrökta lägenhet framför tv-spel eller liknande.
3. De har sjukt dålig allmänbildning. Inte för att det väl egentligen är ett skäl att inte umgås med någon, men vill jag verkligen vara vän med någon som inte vet någonting om omvärlden eller sånt som inte är direkta intressen för dem, och dessutom har ett katastrofalt dåligt ordförråd? Det blir ganska frustrerande i längden eftersom man inte kan prata om någonting utom gemensamma minnen...
4. Jag är medveten om att det här låter ganska elakt, men de är ganska "trashiga" Både var de bor, hur deras lägenheter ser ut, hur de beter sig och tänker och vad de vet om saker, deras (avsaknad av) ambitioner i livet, vad de prioriterar och så vidare känns ganska trashigt.
Jag försöker peppa mig själv lite här, men fler åsikter skulle sitta fint. Handen på hjärtat, låter de som vänner man vill ha omkring sig?
Jag har försökt ge en objektiv bild av hur de är, det är inte extremt vinklat av min irritation eller så
Jag har nu 2-3 stycken som jag räknar som vänner, varav 1 bor långt bort så vi kan sällan ses, 1 jobbar hela tiden och den sista är en bra vän och ett creep på samma gång, så jag har lite delade meningar om att umgås med honom.
De "gamla vännerna" umgås fortfarande i princip allihop, utom jag. De få gånger jag träffar någon av dem pratar de massor om vad de och någon/några av de gamla vännerna hittat på den senaste tiden. Inte allt för sällan saker som jag också tycker om att göra och som jag förr sagt att jag gärna också vill hänga med på någon gång. Men utan framgång, de hör inte av sig. Helt uppenbart vill de inte umgås med mig.
Då är frågan, vill jag egentligen ha dem som vänner?
1. De kan inte bete sig trevligt. Inte bara som i avsaknad av kontakt trots försök från min sida, och utnyttjande av andra som det passar dem. De kan heller inte vara respektfulla mot andra, ha bordsskick och vanligt hyfs, de snackar skit 24/7 och så vidare.
2. De tycker att helger (och lediga vardagskvällar för den delen) bäst spenderas antingen hög som ett hus, eller aspackad. Gärna hemma i någons inrökta lägenhet framför tv-spel eller liknande.
3. De har sjukt dålig allmänbildning. Inte för att det väl egentligen är ett skäl att inte umgås med någon, men vill jag verkligen vara vän med någon som inte vet någonting om omvärlden eller sånt som inte är direkta intressen för dem, och dessutom har ett katastrofalt dåligt ordförråd? Det blir ganska frustrerande i längden eftersom man inte kan prata om någonting utom gemensamma minnen...
4. Jag är medveten om att det här låter ganska elakt, men de är ganska "trashiga" Både var de bor, hur deras lägenheter ser ut, hur de beter sig och tänker och vad de vet om saker, deras (avsaknad av) ambitioner i livet, vad de prioriterar och så vidare känns ganska trashigt.
Jag försöker peppa mig själv lite här, men fler åsikter skulle sitta fint. Handen på hjärtat, låter de som vänner man vill ha omkring sig?
Jag har försökt ge en objektiv bild av hur de är, det är inte extremt vinklat av min irritation eller så