Prata om psykisk ohälsa

[Lillefrun]

Jag har hela mitt liv lidit av olika psykiska sjukdomar och min autism. Jag upplever att det i många sammanhang fortfarande år 2020 är tabu eller oerhört känsligt att prata om dom sakerna. Speciellt med den äldre generationen men även folk i min egen ålder och mina föräldrars. Ungdomar har jag inte så stor koll på för jag känner ingen i den åldern.

Min farmor skämdes jätte mycket över min anorexi, om min farfar frågade hur jag mådde när vi var i en affär och vi inte ens sa ett ord om i vilket sammanhang jag mådde så sa hon att sånt ska man inte prata om och så gick hon iväg och ställde sig i en annan kö än oss i kassan.

Pratade med farfar idag och han säger alltid att jag hör av mig så sällan. Har försökt förklara gång på gång att trots att jag inte jobbar eller pluggar så orkar jag inte så mycket saker. Idag när jag igen försökte förklara att jag inte mått så bra frågade han om jag haft influensan. Förklarade igen att jag har problem med depressioner och trötthet och att jag har mycket med vården och allt omkring. Vet inte om han alls förstår vad en depression innebär. Dessutom var han hos mig för bara två veckor sedan och jag har bjudit hit honom till helgen. Så så sällan är det väl inte?

När man stöter på gamla vänner jag inte har kontakt med frågar vad jag sysslar med nu så känner jag ju inte för att berätta att jag har sjukersättning. Eller med nya bekanta eller människor man bara stöter på. Jag känner inte för att dra hela visan om hur jag mår. Men jag skulle vilja att det vore mer ok att prata om sakerna, inte detaljer hela tiden utan bara berätta att jag inte mår så bra. Att det inte ska vara skamligt att må dåligt.

Och att det finns mer förståelse, det syns inte på mig att jag mår dåligt nu när jag inte längre är anorektiskt mager så många har svårt att förstå varför jag inte jobbar. Dom förstår inte att om jag ska umgås med någon varvar jag upp mig själv och är super energisk i 1-2 timmar tills jag säger till att jag inte orkar umgås mer och sen kollapsar jag av ansträngningen att klara av det sociala som pga min autism är ett krävande kapitel i mitt liv.

Jag har blivit lämnad av alla mina barndoms och gymnasievänner och dom ignorerar mig om dom ser mig och svarar inte på sms när jag försökt få kontakt med dom fast jag nu givit upp det. Jag har aldrig gjort något elakt, aldrig sagt något men det är som att jag är pestsmittad. Bara för att jag inte orkar och klarar allt som den "vanliga" tjejen gör så innebär det inte att jag inte har känslor och inte vill träffas alls.

Varför är det så tabu att säga att man mår dåligt psykiskt? Varför finns det så lite förståelse för det? Varför skäms man mer för det än för att ha ett brutet ben? Är det okunskap och oförståelse? Den ångest jag berättar om som gör mig trött kanske inte alls går att jämföra den oro/ångest som psykiskt friska har?

Min ångest gör mig tokig, min ångest får mig att ta dödliga överdoser, min ångest får mig att svälta mig (inte just nu dock), min ångest hindrar mig från att leva ett vanligt liv, min ångest är som ett spöke som är hos mig dygnet runt och gör så att jag inte vet om jag kommer klara av att fortsätta leva, den gör ont ont ont och det är ofta inte så att det finns någon förklaring till var den kommer ifrån.

Mina depressioner gör att jag går i samma smutsiga kläder varje dag mellan tvättarna förutom om jag ska träffa någon då jag tvingar mig att byta om, att jag inte orkar vika tvätt, att jag inte orkar duscha om jag inte tvingar mig, att tandborstning är nästintill oöverstigligt. När jag inte orkar laga mat utan lever på proteinbars och näringsdrycker (har bott där jag bor nu i lite mer än ett år och bara lagat mat 2 gånger, en gång wok och en gång soppa), när jag bara orkar med att ha en enda sak planerad varje dag och även det kan kännas för stort. När terapeuten får komma hem till mig för att jag inte klarar att ta mig till mottagningen 15 minuter hemifrån. När jag äter så mycket mediciner så att alla smäller av när dom får höra allt för att jag går under annars osv osv.

När autismen gör att ett vanligt enkelt samtal eller socialt umgänge dränerar mig på all energi även när det är positiva möten som jag vill ha. Och att jag aldrig kan slappna av om det finns andra människor omkring mig.

Eller, vad tror ni det här tabut beror på? Och oförståelse? Kan det vara så som jag skriver att folk har svårt att relatera och förstå omfånget av problemen?

 

[hoppsann]

Jag upplever inte att det är tabu. Tycker att man pratar mycket om mående och olika sätt att hantera det. Nästan väl mycket ibland.
Tycker många helt ärligt säger att de mår skit. Jag har haft ätstörningar och varit utbränd, är inte där i dag..

Ska jag rannsaka mig, så tar det mycket på min energi att umgås för ofta med personer som mår dåligt, eller med några som ligger i autismspektrat.
Jag blir lätt uppäten och får ingen energi kvar till mig och mitt.
Min strategi är att portionera mig. Inte ge för mycket av mig så att jag inte har något kvar till mig och mina nära människor.

Lika jobbigt som att själv ha problematiken, lika svårt är det för närstående och vänner skulle jag vilja säga. Om jag ser det från båda håll.

Tala om för dina nära hur du önskar att de ska förhålla sig till din problematik. Det är inte så lätt att veta och det kan ju pendla från dag till dag?
Kan man kanske säga som: I dag vill jag gärna ta en fika, men kan vi fika hemma för jag orkar inte med folk.
Kan vi kolla på en film, för jag orkar inte prata.
Kan vi höras en annan dag, har en skitdag. Osv?
Till din farfar kan du kanske säga just som du sa, vi sågs ju för två veckor sedan, det är väl inte så lång tid?
Jag vill inte prata om min hälsa offentligt, men jag pratar gärna om det när vi är hemma.

Fundera på vad du önskar av din omgivning och försök förmedla det. Det är inte lätt att veta om man inte har varit där själv?

Sedan kan du inte räkna med att det inte alltid passar att ses när du har en bra dag. Då får du inte ta det personligt, utan för att det bara inte passade.
Så nej, jag tycker inte att det är tabu att prata om ohälsa.
Hoppas du får några bättre dagar snart.

 

[Lillefrun]

Problemet med mig är inte att det märks eller att andra tror att jag mår dåligt och att dom får kämpa med det. Dom blir snarare chockade om dom väl får höra hur det verkligen är. Jag visar absolut inget utåt. Så pass att folk nästan blir arga för att jag inte vågar vara öppen/ visa mig svag och jag får alltid höra hur glad och rolig och energisk jag är. Jag skämtar mycket och pratar mycket. Jag tränar i min terapi på att våga känna och visa jobbiga känslor för att det är ett så stort problem att jag alltid känner att jag måste ta hand om allt och alla och alltid vara glad.

Att prata med dom som inte betyder något är ju inte nödvändigt, alla behöver inte veta allt, jag menade inte det men var otydlig. Vet bara inte vad man ska säga när någon frågar vad jag jobbar med liksom.

Men kanske ligger en del av tabut hos mig själv, om man träffar mig kommer man inte alls tro att jag har dom problemen jag har. Dom flesta av mina närmsta vet hur jag fungerar och jag är tydlig med att jag vill ses 1-2 timmar och sen räcker det. Det som blir jobbigt är när mina gränser inte respekteras för jag vet ju själv vad jag klarar och jag respekterar vad andra har för gränser.

Jag tycker bara det är så jobbigt att jag har sjukersättning och aldrig vet hur jag ska förklara det för andra. Om psykisk ohälsa inte var tabu så skulle jag ju inte ens fundera över vad jag ska svara tänker jag.

 

[hoppsann]

Problemet med mig är inte att det märks eller att andra tror att jag mår dåligt och att dom får kämpa med det. Dom blir snarare chockade om dom väl får höra hur det verkligen är. Jag visar absolut inget utåt. Så pass att folk nästan blir arga för att jag inte vågar vara öppen/ visa mig svag och jag får alltid höra hur glad och rolig och energisk jag är. Jag skämtar mycket och pratar mycket. Jag tränar i min terapi på att våga känna och visa jobbiga känslor för att det är ett så stort problem att jag alltid känner att jag måste ta hand om allt och alla och alltid vara glad.

Att prata med dom som inte betyder något är ju inte nödvändigt, alla behöver inte veta allt, jag menade inte det men var otydlig. Vet bara inte vad man ska säga när någon frågar vad jag jobbar med liksom.

Men kanske ligger en del av tabut hos mig själv, om man träffar mig kommer man inte alls tro att jag har dom problemen jag har. Dom flesta av mina närmsta vet hur jag fungerar och jag är tydlig med att jag vill ses 1-2 timmar och sen räcker det. Det som blir jobbigt är när mina gränser inte respekteras för jag vet ju själv vad jag klarar och jag respekterar vad andra har för gränser.

Jag tycker bara det är så jobbigt att jag har sjukersättning och aldrig vet hur jag ska förklara det för andra. Om psykisk ohälsa inte var tabu så skulle jag ju inte ens fundera över vad jag ska svara tänker jag.

Det är nog en frasering mer, det där med att fråga var man jobbar. Som vädret. Man känner att man bör samtala, och då tar man till standardfraseringarna.

Kan du inte bara säga att du jobbar med dig själv just nu? Och sätta punkt där?
Jag svarar sällan specifikt vad jag jobbar med. Tycker inte folk har med det att göra. Jag svarar för det mesta svävande, kanske ev. nämner branschen, vilket inte säger någonting om mitt jobb.
Eller så säger du att du har sjukersättning. När man säger sanningen är det ändå aldrig någon som tror på en, fick jag lära mig i mina tonår. Frågar dom varför så känn in. Antingen säger du att du mår dåligt, eller så svarar du bara att det är din ensak. Och fråga personen tillbaka vad den gör?

Du behöver inte ta hand om allt och alla och inte heller vara glad jämt. Ingen är glad jämt.
Du ska ta hand om dig själv först och främst.
Låter bra med en gräns på 1-2 timmar. Håll på den!

 

[parellikusken]

Tycker det är mycket snack och lite verkstad. Mycket prat men lite pengar till psykiatrin.

Nu när jag låg inne förra veckan hade det smugglats in tunga droger på avdelningen och folk drog linor på toan.. Vart är psykiatrin på väg när det är möjligt?!

 

[Grazing]

Att prata med dom som inte betyder något är ju inte nödvändigt, alla behöver inte veta allt, jag menade inte det men var otydlig. Vet bara inte vad man ska säga när någon frågar vad jag jobbar med liksom.

Bara att säga att man antingen inte jobbar just nu eller att man har sjukersättning och frågar någon så är det bara att säga att man har autistiska drag. Det är ofta slut på ämnet där, få tycker jag det är som vill fråga vidare.

 

[Lillefrun]

Det är nog en frasering mer, det där med att fråga var man jobbar. Som vädret. Man känner att man bör samtala, och då tar man till standardfraseringarna.

Kan du inte bara säga att du jobbar med dig själv just nu? Och sätta punkt där?
Jag svarar sällan specifikt vad jag jobbar med. Tycker inte folk har med det att göra. Jag svarar för det mesta svävande, kanske ev. nämner branschen, vilket inte säger någonting om mitt jobb.
Eller så säger du att du har sjukersättning. När man säger sanningen är det ändå aldrig någon som tror på en, fick jag lära mig i mina tonår. Frågar dom varför så känn in. Antingen säger du att du mår dåligt, eller så svarar du bara att det är din ensak. Och fråga personen tillbaka vad den gör?

Du behöver inte ta hand om allt och alla och inte heller vara glad jämt. Ingen är glad jämt.
Du ska ta hand om dig själv först och främst.
Låter bra med en gräns på 1-2 timmar. Håll på den!

Tack för ett jätte bra svar. Jag brukar säga att jag läst journalistik men inte jobbar med det just nu tyvärr och sen gå in på det spåret att skrivandet är ett intresse och flytta fokus till den andra och till ett nytt ämne. Jag är lite som en frågemaskin så jag frågar den jag umgås med väldigt mycket.

Haha, ja det har du rätt i det där med sanningen, jag har märkt att en del blir lite "rädda" för att fråga mer om jag säger att jag är sjukskriven. Säger inte att jag har sjukersättning förrän jag känt personen ett bra tag.

Ja precis, jag måste ta hand om mig själv också, jag har fått gå in i föräldrarollen med en kompis ett bra tag nu, det sliter på mig att ta hand om den personen så nu har jag faktiskt bestämt mig för att hen är vuxen och jag varken vill eller orkar ta hand om hen på det viset. Jag vågar knappt vara ledsen hos min terapeut för att jag inte vill vara till besvär och förstöra för någon...

 

[Grazing]

Jag upplever inte att det är tabu. Tycker att man pratar mycket om mående och olika sätt att hantera det. Nästan väl mycket ibland.
Tycker många helt ärligt säger att de mår skit. Jag har haft ätstörningar och varit utbränd, är inte där i dag.

Det är faktiskt en hel del tabu kring det på personligt plan tycker jag, inte i media eller på håll eller i det stora hela. Det skrivs och pratas om det en hel del men träffar man någon ute så tycker jag många fortfarande undviker ämnet eller blir obekväma när det kommer upp. Det är en del i livet som dom flesta inte faktiskt säger till vem som helst och som många om inte dom flesta faktiskt ofta undanhåller om det går. Det trots att det borde gå lätt att säga att man lider av det ena och det andra utan att för den skull gå djupare i problemen för det behöver man inte.

Ska jag rannsaka mig, så tar det mycket på min energi att umgås för ofta med personer som mår dåligt, eller med några som ligger i autismspektrat.

Nu finns det ju iofs en otrolig bredd i autismspektrat, dom flesta tror jag inte ens man märker av är inom det. Jag är en av dom som folk aldrig skulle gissa har det då jag uppträder som en "vanlig" person bland folk.

 

[Lillefrun]

Bara att säga att man antingen inte jobbar just nu eller att man har sjukersättning och frågar någon så är det bara att säga att man har autistiska drag. Det är ofta slut på ämnet där, få tycker jag det är som vill fråga vidare.

Det har du rätt i, folk blir nervösa när man säger dom sakerna

 

[Lillefrun]

Det är faktiskt en hel del tabu kring det på personligt plan tycker jag, inte i media eller på håll eller i det stora hela. Det skrivs och pratas om det en hel del men träffar man någon ute så tycker jag många fortfarande undviker ämnet eller blir obekväma när det kommer upp. Det är en del i livet som dom flesta inte faktiskt säger till vem som helst och som många om inte dom flesta faktiskt ofta undanhåller om det går. Det trots att det borde gå lätt att säga att man lider av det ena och det andra utan att för den skull gå djupare i problemen för det behöver man inte.

Nu finns det ju iofs en otrolig bredd i autismspektrat, dom flesta tror jag inte ens man märker av är inom det. Jag är en av dom som folk aldrig skulle gissa har det då jag uppträder som en "vanlig" person bland folk.

Precis som jag menade, jag håller med på alla punkter.

 

[Teilani]

”The worst part about having a mental illness is people expect you to behave as if you don't”

Från Joker filmen från förra året.

 

[Bapelsin]

När folk frågar vad jag gör och jag säger att jag varit sjukskriven de senaste två åren lägger jag själv till ”pga utmattning” innan de frågar, fast det egentligen står bipolär sjukdom på mitt sjukintyg. Jag upplever att när jag säger utmattning kan folk relatera och det är ingen ”big deal”, men när jag säger bipolär sjukdom blir många lite obekväma och jag märker att de vill ställa följdfrågor men inte vågar och att de inte riktigt ska reagera på att jag just sagt till dem att jag är sinnessjuk
Jag är även utmattningssjuk, och autistisk, så det är ingen lögn i sig.

 

[Lillefrun]

Om folk frågar hur det är så kan jag ibland säga att det är lite kämpigt men att jag hänger i, att jag är envis så det är ingen fara. Säger ofta inte så mycket mer än så.

Jag är också bipolär och förstår hur du menar, min radda med diagnoser är inget vidare rolig och jag vill inte bli bedömd utifrån den. Men mina närmsta vänner och familj vet så att dom ska kunna se tecknen och hjälpa mig innan det drar iväg totalt. Men egentligen borde varken bipolär eller autism (ingen sjukdom) eller andra psykiska sjukdomar vara så laddade, att man ska tveka på vad man ska och kan säga.

Jag vet att jag som barn iaf hade vetat veta lite om det, för jag var så otroligt ensam i mitt mående. Ångestproblematik sen jag var 7-8 år så jag inte kunde gå i skolan och min första djupa depression med självmordstankar när jag var 10 år. Jag visste inte att det fanns psykiska sjukdomar, bara att det var något allvarligt fel på just mig.

 

[susanne]

Det är så otroligt svårt att förstå för någon som inte känt något liknande. Det är då lättast att ta avstånd.
Tyvärr

 

[karamelldrottningen]

Upplever inte att det är tabu.

 

[TinyWiny]

Jag upplever inte att det är mer tabu med psykisk sjukdom än vad det är med långvarig fysisk sjukdom. Många tror att en person med fysiska sjukdomar får mer förståelse eller respekteras mer men så är det inte. Det är precis lika svårt att förstå och respektera fysisk sjukdom som psykisk sjukdom och många är de som utgår ifrån att de vet för att de själva har något problem och de som gör så är enligt mitt tycke värre än de som inte har någon erfarenhet alls men har förmågan att lyssna och acceptera att det är så det är. Om man utgår ifrån att alla fungerar som en själv så slutar man lyssna och utgår från något som inte alls stämmer och då kan det inte bli annat än fel.

Att jämföra hur någon med ett brutet ben (som ju läker i normalfallet) bemöts med psykisk sjukdom tycker jag blir helt fel. Ska man jämföra långvariga psykiska sjukdomar med fysiska får man också jämföra med långvariga fysiska sjukdomar som dränerar en människa precis lika mycket. Många är de som önskar att deras problem syntes utanpå på något sätt och tror att de skulle få mer förståelse och respekt då men ärligt talat, när jag satt i rullstol fick jag inte mer förståelse och respekt än vad jag får nu när jag kan spela frisk i några timmar. Skillnaden är mer personlig. Nu måste ingen som jag inte vill behöva veta. Innan hade jag inget val utan alla såg och kunde spekulera/fråga.

Jag prata sällan om vilka sjukdomar som förföljer mig (de är fysiska) utan lämnar den information som är relevant för tillfället. Det bemöts ofta som gnäll eller med lite klapp på huvudet iallafall. Vården vill gärna "göra om" fysiska sjukdomar till psykiska, krampande muskler vill de gärna ha till ångest och sorg över förlorade kroppsfunktioner vill de gärna ha till depressioner istället för att se symptomen för vad det faktiskt är och hjälpa det som går mot just det problemet som är. Själv har jag en mängd notiser om depression i mina journaler trots att jag själv inte har känt så i de lägena men det räcker att någon får höra om min barndom så utgår de ifrån att depression blir resultatet istället för att lyssna på mig och det är inte enbart min egen upplevelse. En nära bekant som har fibromyalgi har en mängd gånger fått höra att hens problematik nog beror på taskig barndom (hen är en av de lyckliga som har haft en bra, fin och fantastisk barndom) och men från den och vården utgår ifrån det istället för att lyssna. För självklart påverkas en människa på olika vis av prövningar och fysisk smärta kan härröra från psykiska orsaker och fysisk problematik kan ge psykisk ohälsa men det ska inte viftas bort utan det ska utredas som den problematik den är. En annan som står mig nära har en lång historia av psykisk ohälsa och när hen fick problem med lederna utreddes inte det utan vården menade att det berodde på psykiska orsaker. Det tycker jag är fel men så ser jag det också som så att för varje liten brand man kan släcka kan det bidra till att ge ett bättre liv och livskvalitén är det som är viktigt.

Förr tyckte jag att det var jobbigt att få frågor om yrke/arbete och jag fick ofta höra hur bra jag hade det som kunde gå hemma (jag erbjöd de som sa så byte varje gång!) men numera svarar jag att jag jobbar 24/7 365 dagar om året på att bli frisk om någon frågar för det är det jag gör. Jag kan inte få ledigt en natt för att få sova, jag kan aldrig ta semester eller ens en ledig eftermiddag utan det som är är precis hela tiden och påverkar mig också precis hela tiden. Jag lägger upp mitt liv, planerar mitt liv helt och hållet utefter att bli så frisk som det bara möjligtvis går och allt jag gör gör jag med det i tanken. Jag har inte råd att slösa med den lilla energin jag har utan måste prioritera hårt och göra det som leder till att jag mår bättre och det är inget jag skäms för längre. Tycker folk att jag är ego pga det så får de väl tycka det. Det gör ont i mig att veta att folk tycker det men det är bara jag som kan ta ansvar för mig själv och mitt liv och det är bara jag som vet hur mycket energi jag har och då måste jag också sätta gränser. Jag kan bli bättre på det för visst tar jag ut mig helt i onödan emellanåt för att slippa ta diskussionen och slippa göra människor besvikna men jag försöker och det får vara bra nog.

Att människor inte lyssnar och därmed inte förstår ligger i sakens natur. Det är svårt att greppa hur något kan vara som man omöjligt ens kan tänka sig in i. Jag kan själv numera inte förstå hur jag ens överlevde när det var som värst men alla kan välja att lyssna och tro på det en människa säger. Hade vi alla kunnat komma dit hade så enormt mycket blivit lättare för tyvärr är det ju så att människors oförståelse lägger sten på en redan tung börda.

 

[hoppsann]

Det är faktiskt en hel del tabu kring det på personligt plan tycker jag, inte i media eller på håll eller i det stora hela. Det skrivs och pratas om det en hel del men träffar man någon ute så tycker jag många fortfarande undviker ämnet eller blir obekväma när det kommer upp. Det är en del i livet som dom flesta inte faktiskt säger till vem som helst och som många om inte dom flesta faktiskt ofta undanhåller om det går. Det trots att det borde gå lätt att säga att man lider av det ena och det andra utan att för den skull gå djupare i problemen för det behöver man inte.

Nu finns det ju iofs en otrolig bredd i autismspektrat, dom flesta tror jag inte ens man märker av är inom det. Jag är en av dom som folk aldrig skulle gissa har det då jag uppträder som en "vanlig" person bland folk.

Jag upplever att man får samma reaktion om man svarar att man har cancer. Det blir tyst och folk drar sig undan?
Folk dör i den vårdkön med och det är mycket snack i liten verkstad. Det finns för lite pengar till vård i vårt land.

Rent allmänt orkar inte de flesta med ohälsa.
Inget konstigt med det? De flesta har nog med sig och sina? Alla har sitt, tänker jag.
Inget man lär sig i skolan eller på kurser att hantera heller.

Sjukdom får man streta sig igenom själv, på eget ansvar, i bästa fall med sin familj?

Och jo, jag är fullt medveten om att det finna en stor variation i spektrat.
Jag har ett par sorter i bekantskapskretsen.

En av mina vänner anar ingen att så är fallet på förrän man kommer nära.
Den är VD, har flera styrelse-, och statliga uppdrag. Arbetslivet går som på räls men privat är det lite svårare. Jag antar att det är ok som chef att säga att någon är kass. Men privat blir i alla fall jag ledsen. Personen menar inget illa, har ett hjärta av guld, vill väl, men det är ofiltrerat.
Vilket sårar även mig nästan varje gång vi ses. Vilket gör att jag inte orkar träffa personen för ofta. Vilket sårar personen är klart.
När jag blev sjuk fick jag snarast en utskällning istället för ev. medkänsla.
Eftersom jag äter kött, ansåg denne att fick skylla mig själv, det är cancerframkallande. Då ville denne inte höra ett ord om mitt mående förrän jag blev friskförklarad. Punkt. Kost och hälsa är dennes specialintresse. Personen är medveten att det kommer grodor ibland, som den säger, men förstår inte hur det landar.
Det är inte lätt för någon. Man får försöka hjälpas åt?
Lagom mycket.

 

[Efwa]

Jag upplever att det helt klart blivit mer "legitimt" att tala om både kroniska psykiska och fysiska problem. Även privat.
Visst kan man ibland få känslan av att de psykiska problemen ökat men jag tror snarare att tabun lyfts ordentligt och att man inte längre säger att "faster Lisa pratar vi inte om" eller att man helt ljuger om hur folk dött för att alkoholism inte "fanns" i släkten.
Den gamla generationen gör nog ofta fortfarande det, som många märker.

Det som kan vara svårt tycker jag är väl det där samtalet som många här tar upp, när man är på sociala sammankomster där man är bjuden för att ha trevligt och kul. Just fraserna som ska ut men kanske inte som kräver ett svar där man tar upp sin sjukdomshistoria sedan 10-30 år tillbaka. På en sammankomst tänker jag att man kommer dit för att just inte tänka på sådant just då och viljan hos de som tackar ja är just att inte känna att man behöver bry sig just då. Just de timmarna ska vara roliga timmar. Verkligheten kommer snart tillbaka när man åker hem.

Och, kanske har man egna problem och inte orkar med någon annans?

Visst kan det kännas kallt och kanske att folk just inte bryr sig men jag tänker att allt har sin tid.
Att få svaret att "just nu har jag det lite jobbigt men......." (och kanske sluta med något positivt) är ett helt ok svar när man frågar hur det är, om man inte har fika med en enda person som är en bra vän. Då hade jag förväntat mig ett mer utförligt svar och får det alltid, som sig bör.

Det svaret jag fick av en helt okänd människa för några år sedan på en social sammankomst var helt klart för mycket och var varken socialt ok eller normalt.
Jag hade sett personen en gång förr men inte pratat med denne och eftersom det var andra gången vi sågs så frågar jag, som man gör, "hur är det"?
Personen i fråga gav en låååång utläggning om sin skilsmässa, sina barns utsatta situation där sexuellt utnyttjande var den centrala delen och hur dens firma höll på att gå i konkurs. Utlägget tog säkert ca 30 minuter och trots att jag insåg att personen nog mådde förbannat dåligt och jag lätt hade kunnat bry mig så var det information jag inte kunde göra något med och gjorde ju att jag bara mådde dåligt.
På en social sammankomst vill man ju inte att andra ska må dåligt över ens egna problem, tänker jag.

Att må dåligt över någon annans problem är ju en helt annan sak när man känner personen och har en relation och vill vara ett stöd och bollplank.
Allt har sin tid och är alla med på att prata psykiska och fysiska problem så är det ju Hunky Dory. Skitbra, tänker jag.

Att tvinga någon att höra eller tycka att någon är kallhamrad för att de inte vill erkänna någon annans problem fungerar ju inte för varken sändaren eller mottagaren. Mottagaren kan ju ha sina anledningar till att inte vilja veta eller bearbeta.

Fram för mer snack om allt "läskigt".......hur ska vi annars lära oss?

 

[TinyWiny]

Jag upplever att det helt klart blivit mer "legitimt" att tala om både kroniska psykiska och fysiska problem. Även privat.
Visst kan man ibland få känslan av att de psykiska problemen ökat men jag tror snarare att tabun lyfts ordentligt och att man inte längre säger att "faster Lisa pratar vi inte om" eller att man helt ljuger om hur folk dött för att alkoholism inte "fanns" i släkten.
Den gamla generationen gör nog ofta fortfarande det, som många märker.

Det som kan vara svårt tycker jag är väl det där samtalet som många här tar upp, när man är på sociala sammankomster där man är bjuden för att ha trevligt och kul. Just fraserna som ska ut men kanske inte som kräver ett svar där man tar upp sin sjukdomshistoria sedan 10-30 år tillbaka. På en sammankomst tänker jag att man kommer dit för att just inte tänka på sådant just då och viljan hos de som tackar ja är just att inte känna att man behöver bry sig just då. Just de timmarna ska vara roliga timmar. Verkligheten kommer snart tillbaka när man åker hem.

Och, kanske har man egna problem och inte orkar med någon annans?

Visst kan det kännas kallt och kanske att folk just inte bryr sig men jag tänker att allt har sin tid.
Att få svaret att "just nu har jag det lite jobbigt men......." (och kanske sluta med något positivt) är ett helt ok svar när man frågar hur det är, om man inte har fika med en enda person som är en bra vän. Då hade jag förväntat mig ett mer utförligt svar och får det alltid, som sig bör.

Det svaret jag fick av en helt okänd människa för några år sedan på en social sammankomst var helt klart för mycket och var varken socialt ok eller normalt.
Jag hade sett personen en gång förr men inte pratat med denne och eftersom det var andra gången vi sågs så frågar jag, som man gör, "hur är det"?
Personen i fråga gav en låååång utläggning om sin skilsmässa, sina barns utsatta situation där sexuellt utnyttjande var den centrala delen och hur dens firma höll på att gå i konkurs. Utlägget tog säkert ca 30 minuter och trots att jag insåg att personen nog mådde förbannat dåligt och jag lätt hade kunnat bry mig så var det information jag inte kunde göra något med och gjorde ju att jag bara mådde dåligt.
På en social sammankomst vill man ju inte att andra ska må dåligt över ens egna problem, tänker jag.

Att må dåligt över någon annans problem är ju en helt annan sak när man känner personen och har en relation och vill vara ett stöd och bollplank.
Allt har sin tid och är alla med på att prata psykiska och fysiska problem så är det ju Hunky Dory. Skitbra, tänker jag.

Att tvinga någon att höra eller tycka att någon är kallhamrad för att de inte vill erkänna någon annans problem fungerar ju inte för varken sändaren eller mottagaren. Mottagaren kan ju ha sina anledningar till att inte vilja veta eller bearbeta.

Fram för mer snack om allt "läskigt".......hur ska vi annars lära oss?

Det här du tar upp är viktigt. Endel öser ut sitt dåliga mående och de som då inte reagerar på ett sätt de vill ses som dumma, att de inte bryr sig, att de inte förstår osv. när det handlar om att de har alldeles nog med sig själva. Jag tycker ärligt talat inte att alla behöver veta eller förstå och jag ser det inte heller som någon rätt någon som är sjuk har att lägga över en massa på andra. Jag ser inte information om sjukdomar som någon mission någon som är drabbad av en specifik sjukdom behöver ha hur okänd sjukdomen än är. Jag överlämnar det med varm hand åt de som på avstånd, dvs. de som inte är drabbade själva, och med medicinsk kunnighet kan informera. Jag vet att många tycker att man ska sprida information om diverse sjukdomar, fysiska som psykiska och ju ovanligare desto viktigare men jag har faktiskt aldrig förstått varför. Privatpersoner respekterar inte en enskild mer för att de har ett hum om vad sjukdomen handlar om utan det kan snarare bli tvärtom då alla sjukdomar har grader i helvetet och det blir lätt att utgå ifrån att det "är såhär" istället för att lyssna på hur det är för den det berör. Kanske handlar det om det här att endel identifierar sig så starkt med sina diagnoser och därmed blir ambassadörer? Det viktiga måste väl ändå vara att alla och en var blir respekterade för den de är och för de förutsättningar och hinder de har?! I samhället vad gäller hjälp och stöd, i vården vad gäller vård och att bli lyssnad på och att bli lyssnad på och respekterad gäller även hos de som står personen nära. Jag tycker som multisjuk med flertalet ovanliga diagnoser inte att alla runt mig behöver varken veta vilka diagnoser jag har eller förstå vad de innebär men jag önskar att de lyssnar när jag ger den information de behöver för att jag inte alldeles ska gå sönder. Som exempel så klarade jag tidigare ingen beröring alls utan att verkligen stålsätta mig mot smärtan och jag sparade det till de som verkligen var viktigt för mig. Jag behövde då inte radda upp vilka diagnoser/sjukdomar som orsakade det hela utan den information människor som kanske kunde komma att vilja röra vid mig behövde ha var att beröring gjorde för ont.
Jag sa till min sambo för många år sedan att han behöver inte förstå, han behöver bara lyssna på det jag säger och acceptera att det är så det är. Det var så enormt skönt att slippa alla försök till förklaringar för ingen kan på riktigt förstå hur det känns i någon annan även om de skulle råka ha samma sjukdom/diagnos själva och de behöver det inte heller. Det finns ingen vinst i det.

 

[miumiu]

Rent krasst tror jag att många mår dåligt idag pga ofrivillig ensamhet. Nu pratar jag inte nödvändigtvis om en partner utan att folk saknar nära vänskaper, djupare relationer till familjemedlemmar osv. Och om man nu är ensam, vem ska man då prata med när man mår dåligt? Man kan gå i terapi, självklart, men i grund och botten behöver vi andra människor som bryr sig om oss på ett personligt plan.

Sen vet jag av egen erfarenhet att två människor som mår väldigt dåligt sällan får varandra att må bättre på lång sikt. I stunden, ja, men det kan också bli att ”vi har detta ihop” och börjar den ena då må bättre kan den som mår dåligt känna sig övergiven.