Prata om psykisk ohälsa

[Lovisaleonora]

För att när man är psykiskt sjuk känner man ofta att man bara borde skärpa sig, det är ju "egentligen inget som är fel".

Är det en känsla på insidan eller en reaktion från omvärlden?

 

[Lillefrun]

Jag har också boendestöd, hade det för ett par år sedan men i och med min sista vända på behandlingshemmet blev det en paus men nu är det igång igen. Jag har en intensiv kontakt med vården, sms och mail kontakt med min terapeut flera gånger om dagen (nu i min svåra period så har vi haft kontakt även när hon varit sjukskriven). Terapeuten kommer hem till mig tisdagar och torsdagar för att jag ska slippa steget att behöva ta mig iväg. Onsdagar och fredagar har jag boendestöd. Så det är bara lördag, söndag och måndag jag inte har fysiska besök av vård/boendestöd men som sagt sms kontakt.

Att inte klara mig själv är lite som @TinyWiny skrev lite av en sorgeprocess. Jag är glad att boendestödet åter igen är igång för jag vill inte belasta mina anhöriga och vill inte ha dom som behandlare, dom är min familj eller mina vänner. Dock får jag mycket hjälp av både mina föräldrar och min mormor och morfar. Med att handla och uträtta ärenden och prata av sig lite.

Att inte ens klara av livet hemma så pass att jag legat inne på sjukhus 3 månader i sträck ett stort antal gånger och bott på behandlingshem i 3 långa perioder är ju också något som för mig själv kan kännas lite som ett misslyckande. Inte var det så här jag planerade livet när jag var barn.

Att jag bott i en annan stad kommer därför aldrig upp i samtal med någon just för att jag inte vill förklara mer. Säger därför bara att jag bott här hela livet.

 

[Lillefrun]

Boendestödet sa igår att det är lite annorlunda att vara hos mig mot dom flesta andra brukare och att jag ska försöka slappna av och att jag inte behöver anstränga mig med ögonkontakt, prata med glad röst, inte prata jobbiga saker osv. Att det blir en stor kontrast när han kommer från andra som öppet pratar om självmord och får panikattacker. Vi gjorde ärenden på stan och han sa efteråt att han sett hur jag skakat av ångest men att det var lyckat ändå för att jag inte bröt ihop eller fick en panikattack. För att jag ska bryta ihop, gråta eller visa något krävs enormt mycket så det hade snarare varit väldigt konstigt om jag reagerat så. Allt sker inom mig.

Han sa att jag bara kan vara som jag är med dom. Men hur gör man det när man sen man var barn blivit itutad att man inte alls kan vara som man är? När jag pga autismen har minde mimik och det inte syns utåt så mycket och när jag får anstränga mig för att hantera allt socialt även om han säger att jag inte behöver det med dom. Släpper jag min mask faller allt. När jag mår som sämst låter jag som gladast och pratar som mest.

Jag är så rädd att dom inte ska ta mig på allvar, inte vilja fortsätta ge mig hjälp bara för att alla processer pågår inuti mig men jag visar så lite utåt. I vissa perioder går det inte att dölja, men där jag är nu klarar jag det i en timme, max två typ, sen är jag slut socialt. All energi är bränd. Men det som sker i ensamhet får dom ju aldrig se. Jag vill våga visa, jag vill våga släppa greppet men jag kan inte, jag försöker och försöker och tränar på det i terapin men jag vill inte att någon ska se mitt inre. Men ska man behöva vara utåtagerande eller visa tydligt rent fysiskt för att få hjälp? Jag lider lika mycket men jag gör det inombords.

 

[monster1]

Är det en känsla på insidan eller en reaktion från omvärlden?

Både ock. Mycket baserar sig ju på vad man hört omvärlden säga om andra innan man själv blev sjuk. Inte ens försäkringskassan anser ju att man är sjuk idag utan att man bör rycka upp sig.

 

[Lillefrun]

Både ock. Mycket baserar sig ju på vad man hört omvärlden säga om andra innan man själv blev sjuk. Inte ens försäkringskassan anser ju att man är sjuk idag utan att man bör rycka upp sig.

Har du sjukersättning eller får du kämpa med Försäkringskassan för att få godkänt nya intyg gång på gång? Att få dom med på tåget är ju en ren process och man kan undra vad som krävs. Jag fick äntligen sjukersättning nu i höstas, retroaktivt från april och det är en oerhörd lättnad. Nu kan jag fokusera på att få ett värdigt liv. Men det är i princip omöjligt då jag får så oerhört lite pengar men jag kan iaf släppa en liten tyngd. Men det är också en process att bearbeta att jag nog aldrig kommer komma ut i arbetslivet och aldrig leva som "dom flesta" gör med jobb och allt det där.

 

[monster1]

Har du sjukersättning eller får du kämpa med Försäkringskassan för att få godkänt nya intyg gång på gång? Att få dom med på tåget är ju en ren process och man kan undra vad som krävs. Jag fick äntligen sjukersättning nu i höstas, retroaktivt från april och det är en oerhörd lättnad. Nu kan jag fokusera på att få ett värdigt liv. Men det är i princip omöjligt då jag får så oerhört lite pengar men jag kan iaf släppa en liten tyngd. Men det är också en process att bearbeta att jag nog aldrig kommer komma ut i arbetslivet och aldrig leva som "dom flesta" gör med jobb och allt det där.

Jag jobba deltid eftersom försäkringskassan inte vill sjukskriva på låga (25) procent under en längre tid. Så eftersom jag inte klarar av att arbeta heltid kommer jag få det knepigt om jag blir sjuk igen och när jag blir pensionär.

 

[Efwa]

Både ock. Mycket baserar sig ju på vad man hört omvärlden säga om andra innan man själv blev sjuk. Inte ens försäkringskassan anser ju att man är sjuk idag utan att man bör rycka upp sig.

Senast idag fick iofs bonusdottern tjata till sig e3n förlängning på sitt intyg att hon bara kan gå i skolan 50% på unga vuxna. Detta trots att det är de som satt diagnoserna.
Där var det frågan om att hon hellre skulle rycka upp sig. Till saken hör att hon går till både läkare och terapeut tillräckligt mycket att det, tillsammans med 50% skola, blir ca 4-8 timmars arbete per dag.

Så där har du ju en hel del rätt.

 

[parellikusken]

Jag har också boendestöd, hade det för ett par år sedan men i och med min sista vända på behandlingshemmet blev det en paus men nu är det igång igen. Jag har en intensiv kontakt med vården, sms och mail kontakt med min terapeut flera gånger om dagen (nu i min svåra period så har vi haft kontakt även när hon varit sjukskriven). Terapeuten kommer hem till mig tisdagar och torsdagar för att jag ska slippa steget att behöva ta mig iväg. Onsdagar och fredagar har jag boendestöd. Så det är bara lördag, söndag och måndag jag inte har fysiska besök av vård/boendestöd men som sagt sms kontakt.

Att inte klara mig själv är lite som @TinyWiny skrev lite av en sorgeprocess. Jag är glad att boendestödet åter igen är igång för jag vill inte belasta mina anhöriga och vill inte ha dom som behandlare, dom är min familj eller mina vänner. Dock får jag mycket hjälp av både mina föräldrar och min mormor och morfar. Med att handla och uträtta ärenden och prata av sig lite.

Att inte ens klara av livet hemma så pass att jag legat inne på sjukhus 3 månader i sträck ett stort antal gånger och bott på behandlingshem i 3 långa perioder är ju också något som för mig själv kan kännas lite som ett misslyckande. Inte var det så här jag planerade livet när jag var barn.

Att jag bott i en annan stad kommer därför aldrig upp i samtal med någon just för att jag inte vill förklara mer. Säger därför bara att jag bott här hela livet.

Kram! Fan vad du kämpar. ❤

 

[Lillefrun]

Kram! Fan vad du kämpar. ❤

Tack och detsamma, jag känner igen mig i en hel del av det du skriver om

 

[Lillefrun]

Jag jobba deltid eftersom försäkringskassan inte vill sjukskriva på låga (25) procent under en längre tid. Så eftersom jag inte klarar av att arbeta heltid kommer jag få det knepigt om jag blir sjuk igen och när jag blir pensionär.

Nu förstod jag inte riktigt, menar du att du inte får sjukskriving alls nu och att du i och med att du inte jobbar heltid kommer få lägre ersättning och/pension om du blir sjuk?

 

[TinyWiny]

För att när man är psykiskt sjuk känner man ofta att man bara borde skärpa sig, det är ju "egentligen inget som är fel".

Precis.

Så förbannat tragiskt Jag har prata endel om just det med en nära mig. Hen känner så trots att hens sjukdomar är precis lika verkliga som de jag dras med. Vi pratade länge om det och jag kan bara hoppas att hen numera vet att jag iallafall inte tycker så. Nu vet ni det också. Inte för att jag tror att det hjälper eller spelar någon roll men ni ska veta att inte alla tycker så.

 

[monster1]

Nu förstod jag inte riktigt, menar du att du inte får sjukskriving alls nu och att du i och med att du inte jobbar heltid kommer få lägre ersättning och/pension om du blir sjuk?

Jag jobbar deltid 75% eftersom jag inte orkar arbeta 100%, jag fick gå ned i tid. Efter min sjukskrivning på 100% trappades arbetstiden upp men jag orkade aldrig 100% utan försäkringskassan meddelade att de inte kan låta mig vara sjukskriven på 25%, så därför jobbar jag nu deltid och får ut en deltidslön sen ca 3-4 år tillbaka.

 

[Wonderwoman]

Är det en känsla på insidan eller en reaktion från omvärlden?

Säger också både ock. Man känner på insidan att man borde rycka upp sig o städa tex. Men man orkar inte, det går inte. Då blir man stressad för det inte är städat och för att man inte orkar. Man mår ännu sämre då för att man vill orka men gör det inte. Sedan är det också omvärlden. Min familj är rätt bra på att köra med "ryck upp dig", "det ser förjävligt ut här", "du får skärpa dig".

 

[TinyWiny]

Säger också både ock. Man känner på insidan att man borde rycka upp sig o städa tex. Men man orkar inte, det går inte. Då blir man stressad för det inte är städat och för att man inte orkar. Man mår ännu sämre då för att man vill orka men gör det inte. Sedan är det också omvärlden. Min familj är rätt bra på att köra med "ryck upp dig", "det ser förjävligt ut här", "du får skärpa dig".

Inte för att jämföra men så känner och kände ju jag med. Just det blev lättare med hemtjänst. Jag kände inte piskan lika hårt längre och slapp må lika dåligt av att jag inte kunde fixa allt längre och jag slapp känna mig som ett påhäng på mina anhöriga hela tiden och ständigt be om hjälp med allt. (Innan någon skriver något om att barnen och sambon borde fixat vill jag säga att det var just vad de gjorde. Det var att jag inte kunde göra min del som var jobbigt. Hemtjänst innebär att de gör en viss del av min del, övrigt får övriga familjemedlemmar göra.)

Att jag skulle skärpa mig och "bara göra" och "så illa kan det väl inte vara" och "så ont kan man inte ha" fick jag höra av både vården och andra otaliga gånger. Jag började ifrågasätta mig själv så illa var det men när jag träffade rätt läkare som visserligen inte fattade hur illa det var men gav rätt diagnos försökte jag sluta lyssna men visst spädde det på min känsla av att jag inte hade rätt att finnas till. Att jag bara var en kvarnsten runt halsen på dem. Mitt existensberättigande är något jag ständigt kämpar med och det dåliga samvetet för allt jag borde jämtemot andra. Så vet jag att väldigt många som är inte är friska känner i varierande grad oavsett vilken sjukdom det är.

 

[Lillefrun]

Ett problem som dyker upp när man är sjuk, oavsett fysisk eller psykisk är ju ofta ens ekonomi och att man inte kan göra allt som dom som jobbar kan. Jag har ju haft mina problem sen jag var barn, autism föds man ju med och jag blev diagnosticerad med ångestsyndrom när jag var 7-8 år dock utan att läkarna berättade det för mina föräldrar men jag fick veta det när remiss skickades till psykiatrin när jag var 19 år, då hade jag gått igenom ett helvete hela livet och sjukskrivningar från gymnasiet osv och autism diagnosen fick jag för 6 år sedan bara och anorexin hade jag ju i 15 år.

Men det har ju gjort att jag sen gymnasiet aldrig jobbat. Jag hann jobba 2 månader men till sist sa chefen till mig att jag inte fick jobba för att jag var så sjuk så hon skickade hem mig och jag blev sjukskriven. Jag har därför inga inarbetade pengar som ger mig rätt till någon vidare bra ersättning. Jag googlade igår var fattigdomsgränsen går i Sverige idag och insåg att jag får 3300 kr mindre i månaden än vad den ligger på. Inte konstigt att jag inte får det att gå ihop överhuvudtaget. Oron för hur min ålderdom ska bli är konstant, oron i affären för att köpet ej ska medges likaså, oron när jag tittar i mobilbanken och ser pengarna försvinna iväg utan att veta hur jag ska klara mig till nästa utbetalning från FK.

Hur kan dom ens ge mig 3300 kr mindre än dom räknat ut att en medelperson i Sverige behöver som minst och dom flesta har långt mer? Det är skamligt och jag tänker på alla som är i samma situation som mig och det gör mig arg och rädd och uppgiven. Jag vet inte hur det ska gå när jag inte har någon buffert kvar att ta av när den tagit slut.