Prata om psykisk ohälsa

[Raderad medlem 120709]

Rent krasst tror jag att många mår dåligt idag pga ofrivillig ensamhet. Nu pratar jag inte nödvändigtvis om en partner utan att folk saknar nära vänskaper, djupare relationer till familjemedlemmar osv. Och om man nu är ensam, vem ska man då prata med när man mår dåligt? Man kan gå i terapi, självklart, men i grund och botten behöver vi andra människor som bryr sig om oss på ett personligt plan.

Där är du något på spåren, i alla fall i min personliga erfarenhet. I och med att jag är autistisk så är jag väldigt svår på det sociala planet. Det i sig medför att jag blir väldigt ensam eftersom det är svårt att knyta nya band, och även om jag lyckas så är det i regel bara en tidsfråga innan jag blir lämnad eftersom jag är för mycket, någon intressantare dyker upp (nyligen typ dumpad av "bästis" eftersom hen träffade ny kille...), eller de har helt enkelt inte tid/ork att vara sociala alls. Kvar blir då jag med känslan att än en gång ha blivit ratad, och så mår jag skit över det.

Men som redan nämnts i tråden så har många så mycket med sig själva eller prioriterar bort "svåra" människor ur sin krets, så jag känner mig ganska dömd till att fortsätta vara ensam och deprimerad pga det. Jag tror verkligen inte att jag är den enda som sitter den sitsen. "Shit Life Syndrome" har jag hört det kallas, och det sätter verkligen fingret på vad som är grundproblemet, i alla fall för mig. Något viktigt fattas, och så länge det gör det så kommer det dåliga måendet att kvarstå.

 

[vallhund]

Ett närbesläktat fenomen Att bli pratad över huvudet om man sitter i rullstol o man har någon med sig som hjälp för att köra stolen.
Vet inte vem det är mest pinsam för, förmodligen expediten/försäljaren eller en myndighetsperson som inser att hen gjort bort sig.

 

[Lillefrun]

Jag menar inte att alla ska förstå helt och hållet hur det känns, det jag menar som kanske inte kommer fram är viljan hos den man är med att acceptera, lyssna på och förstå att det jag säger är viktigt för mig. Personen jag pratar med förstår kanske inte hur det är för just mig men personen kan få lite förståelse för att jag kanske inte orkar vara social mer än 1-2 timmar eller att jag faktiskt inte går hemma med sjukersättning för att det är roligt. Att det är ok att jag bara är med 2 timmar på julafton för att det för mig blir så mycket intryck och att jag då inte ses som otrevlig och att det inte beror på att jag inte uppskattar sällskapet. I alla sådana fall behöver jag inte berätta varför jag har dessa behov, jag upplyser bara om att jag brukar ses 1-2 timmar som en självklarhet.

Jag har gått ganska många hundkurser för samma ledare i flera år och kurstillfällena har varit 2,5 timmar långa med en fika i mitten. Jag klarar inte att vara med så länge, jag är egentligen slut redan vid fikapausen, det går bara inte att vara med så länge som kursen är så mina föräldrar har hämtat mig och skjutsat hem mig ca 30-45 minuter innan kursen slutar. Jag fick av en fd bekant veta att ledarna då i alla år pratat om mig och trott att jag går för att jag tycker att det är tråkigt och att dom leder en tråkig och dålig kurs. När jag egentligen uppskattat kurserna väldigt mycket. Där hade det varit bra om det inte hade varit så svårt för mig att berätta hur det är.

Det verkar av vissa i tråden som att det är fult att berätta om måendet men jag tycker inte automatiskt att det är så. Men det finns en tid och plats för allt. Jag behöver själv även om det inte framstår som så på forumet men som det är i världen utanför blir bättre på att våga berätta, bättre på att stå på mig, bättre på att stå emot att andra kör över mig och då istället stå upp för mig själv. Jag tycker det är jobbigt när jag får besök eller om någon märker att jag inte klarar av vardagslivet med alla småsaker och jag skäms och mår dåligt av det.

En nära anhörig har allvarlig fibromyalgi. Jag vet att hen har det fruktansvärt jobbigt. Jag kan inte känna samma smärta, hens trötthet är annorlunda än min trötthet. Men jag accepterar, frågar och försöker anpassa situationer så att det passar min anhöriga. Som hundpromenadens längd, tempot vi går i, att hen har dagar då hen inte klarar att ses, att hen inte ska behöva bära tunga saker när vi handlat, peppa och stötta och ge hopp och vara arg tillsammans när vården gång på gång sviker. Jag är bara tacksam och glad att jag vet om personens sjukdom och att hen är öppen och att vi pratar dagsform så att vi kan anpassa dagen eller veckan utefter vad hen klarar.

Jag har boendestöd nu igen, från och med den här veckan ska det bli två dagar i veckan. Bara för att klara att planera upp en vecka, ta mig ut och göra ärenden, gå med hundarna, göra vardagssysslor, någon som bryter av och stoppar upp destruktiva tankar och är sällskap dom svåraste timmarna på eftermiddagarna. Den hjälpen hade jag aldrig fått utan att min terapeut puffat på mig och skickat in en ansökan eftersom jag vill vara stark och klara allt själv och inte ser mig som tillräckligt "sjuk/funktionsvarierad" för att få hjälp och därför inte bett om det själv fast behovet funnits i många år.

När jag skulle läsa på universitet tog jag mod till mig och berättade om min autism och hur grupparbeten blir som att göra två jobb för mig, både själva skolarbetet och det sociala. Jag fick då stöd av handledaren att få göra mina delar själv och ha mailkontakt med gruppen när det gällde det skriftliga men vara med på dom muntliga basgrupperna med handledaren, det hade heller inte gått om jag inte vågat ta upp saken.

 

[Lillefrun]

Ett närbesläktat fenomen Att bli pratad över huvudet om man sitter i rullstol o man har någon med sig som hjälp för att köra stolen.
Vet inte vem det är mest pinsam för, förmodligen expediten/försäljaren eller en myndighetsperson som inser att hen gjort bort sig.

Jag har suttit i rullstol en hel del och man känner sig verkligen utsatt när man är så beroende av att någon annan människa måste ta en dit man vill och att man inte klarar det själv. Och håller med om det där med att bli pratad över huvudet.

Var med om en liknande sak nyligen på öppen psyk, jag har mått väldigt dåligt ett tag och fick när jag kom till terapeuten veta att jag inte fick gå hem förrän jag fått en läkarundersökning. När vi pratat en stund vände sig läkaren om och tittade på terapeuten och sa " XXX mår verkligen inte bra nu, det här är illa". Jag var XXX och satt 30 cm åt höger så han hade lätt kunnat prata med mig, men han lutade sig fram mot min terapeut istället...

 

[Fruentimber]

Det verkar av vissa i tråden som att det är fult att berätta om måendet men jag tycker inte automatiskt att det är så.

Vilka inlägg menar du då?

 

[Lovisaleonora]

Jag känner inte för att dra hela visan om hur jag mår. Men jag skulle vilja att det vore mer ok att prata om sakerna, inte detaljer hela tiden utan bara berätta att jag inte mår så bra. Att det inte ska vara skamligt att må dåligt.



Varför är det så tabu att säga att man mår dåligt psykiskt? Varför finns det så lite förståelse för det? Varför skäms man mer för det än för att ha ett brutet ben? Är det okunskap och oförståelse? Den ångest jag berättar om som gör mig trött kanske inte alls går att jämföra den oro/ångest som psykiskt friska har?

Min ångest gör mig tokig, min ångest får mig att ta dödliga överdoser, min ångest får mig att svälta mig (inte just nu dock), min ångest hindrar mig från att leva ett vanligt liv, min ångest är som ett spöke som är hos mig dygnet runt och gör så att jag inte vet om jag kommer klara av att fortsätta leva, den gör ont ont ont och det är ofta inte så att det finns någon förklaring till var den kommer ifrån.

Mina depressioner gör att jag går i samma smutsiga kläder varje dag mellan tvättarna förutom om jag ska träffa någon då jag tvingar mig att byta om, att jag inte orkar vika tvätt, att jag inte orkar duscha om jag inte tvingar mig, att tandborstning är nästintill oöverstigligt. När jag inte orkar laga mat utan lever på proteinbars och näringsdrycker (har bott där jag bor nu i lite mer än ett år och bara lagat mat 2 gånger, en gång wok och en gång soppa), när jag bara orkar med att ha en enda sak planerad varje dag och även det kan kännas för stort. När terapeuten får komma hem till mig för att jag inte klarar att ta mig till mottagningen 15 minuter hemifrån. När jag äter så mycket mediciner så att alla smäller av när dom får höra allt för att jag går under annars osv osv.

När autismen gör att ett vanligt enkelt samtal eller socialt umgänge dränerar mig på all energi även när det är positiva möten som jag vill ha. Och att jag aldrig kan slappna av om det finns andra människor omkring mig.

Eller, vad tror ni det här tabut beror på? Och oförståelse? Kan det vara så som jag skriver att folk har svårt att relatera och förstå omfånget av problemen?

Jag har klippt lite i inlägget.

Jag upplever inte alls att det är tabu. Men du skriver mycket om dina egna spöken. Det är inte så att du själv tycker att det är tabu, att du inte orkar prata om det, att du vill ha det på ett visst sätt som omgivningen kanske inte vet och/eller kan motsvara?

Jag tycker tvärtom att det finns en väldigt djup förståelse och en hygglig kunskap om psykisk ohälsa.

 

[Lovisaleonora]

Där hade det varit bra om det inte hade varit så svårt för mig att berätta hur det är.

Det verkar av vissa i tråden som att det är fult att berätta om måendet men jag tycker inte automatiskt att det är så. Men det finns en tid och plats för allt.

Det här är ju faktiskt belysande.

Jag läser inte ett enda inlägg som i tråden som visar att det skulle vara fult att berätta om sitt mående. Och sedan säger du att det finns en tid och plats för allt. Precis. Men det är en motsägelse i samma mening.

Och i översta meningen - jag tror stigmat ligger hos dig själv. Du tolkar in saker som inte uttalats.

 

[Grazing]

Att jämföra hur någon med ett brutet ben (som ju läker i normalfallet) bemöts med psykisk sjukdom tycker jag blir helt fel. Ska man jämföra långvariga psykiska sjukdomar med fysiska får man också jämföra med långvariga fysiska sjukdomar som dränerar en människa precis lika mycket.

Fast två fel gör ju inte ett rätt, nu är tråden om psykiska problem och att det bör bli likadant att berätta kort om dom som det är att berätta om ett brutet ben. Är ju ingen som påstått att det är svårt att få folk att förstå fysiska problem som är svåra att se eller märka av.

Det bör ju då även startas en tråd för dom som har fysiska problem och att folk generellt bör bli mindre dömande kring långtidssjuka oavsett sjukdom.

 

[Grazing]

Ni som skriver att det minsann inte är tabu eller svårt att prata om eller iallafall liknande som med fysiska problem, säger ni verkligen till främmande personer tex som man möter ute på en hundpromenad och går en bit med och ämnet om jobb kommer upp, att ni har depressioner/självskadeproblematik/panikångest osv? Att 'ja jag har varit uppe hela natten på akuten för att jag hade sån ångest att jag skar mig' osv? Att 'nej jag klarade inte av att jobba idag för ångesten har gjort att jag inte ätit på en vecka'.

Hade man varit hemma från jobbet för att man har influensa eller vad som helst så säger man det kortfattat och det är det sällan folk tvekar att göra. Min mamma som varit sjukskriven pga dålig höft i många många år har aldrig problem att berätta det. Sen om folk tycker det är överdrivet eller inte är ju en annan sak.

Jag har aldrig i hela mitt liv faktiskt stött på någon som berättat om konkreta psykiska problem på det sättet, som sagt att det pratas och skrivs om på nätet absolut, det gör det. På nätet och i media är det inget tabu men i verkligheten med "riktiga" människor så undviker folk gärna att ta upp sådana saker som nu faktiskt är otroligt vanliga i samhället.

Och så ingen kommer och säger att man inte ska ösa ur sig känslor till folk osv jag pratar om korta uppriktiga svar om hur läget är för tillfället. Inte om att prata av sig med folk.

 

[vallhund]

Ni som skriver att det minsann inte är tabu eller svårt att prata om eller iallafall liknande som med fysiska problem, säger ni verkligen till främmande personer tex som man möter ute på en hundpromenad och går en bit med och ämnet om jobb kommer upp, att ni har depressioner/självskadeproblematik/panikångest osv? Att 'ja jag har varit uppe hela natten på akuten för att jag hade sån ångest att jag skar mig' osv? Att 'nej jag klarade inte av att jobba idag för ångesten har gjort att jag inte ätit på en vecka'.

Hade man varit hemma från jobbet för att man har influensa eller vad som helst så säger man det kortfattat och det är det sällan folk tvekar att göra. Min mamma som varit sjukskriven pga dålig höft i många många år har aldrig problem att berätta det. Sen om folk tycker det är överdrivet eller inte är ju en annan sak.

Jag har aldrig i hela mitt liv faktiskt stött på någon som berättat om konkreta psykiska problem på det sättet, som sagt att det pratas och skrivs om på nätet absolut, det gör det. På nätet och i media är det inget tabu men i verkligheten med "riktiga" människor så undviker folk gärna att ta upp sådana saker som nu faktiskt är otroligt vanliga i samhället.

Nej, o andra sidan drar jag inte den långa versionen om mina hemorrojder heller.

 

[Grazing]

Nej, o andra sidan drar jag inte den långa versionen om mina hemorrojder heller.

Så du jämför psykiska problem med det, det säger ju en hel del faktiskt varför det är tabu att berätta.

Sen tycker jag inte iofs att det heller ska vara något tabu att ta upp som förklaring om något.

 

[TinyWiny]

Fast två fel gör ju inte ett rätt, nu är tråden om psykiska problem och att det bör bli likadant att berätta kort om dom som det är att berätta om ett brutet ben. Är ju ingen som påstått att det är svårt att få folk att förstå fysiska problem som är svåra att se eller märka av.

Det bör ju då även startas en tråd för dom som har fysiska problem och att folk generellt bör bli mindre dömande kring långtidssjuka oavsett sjukdom.

Såklart inte. Det jag ville belysa är att det inte är mer tabu med psykisk ohälsa än fysisk. Det är en enorm skillnad att ha brutit benet eller ha en långvarig åkomma oavsett om den är fysisk eller psykisk.

 

[Grazing]

Såklart inte. Det jag ville belysa är att det inte är mer tabu med psykisk ohälsa än fysisk. Det är en enorm skillnad att ha brutit benet eller ha en långvarig åkomma oavsett om den är fysisk eller psykisk.

Fast nu handlar det väl inte om att börja prata om sina långvariga sjukdomar utan att det bör bli lättare att berätta kort om sin status. Då är faktiskt ett brutet ben likadant som att ha skurit av en sena pga ångesten. Det är en kort och specifik förklaring varför man inte kan använda handen tex just då. Istället hittar folk ofta på en annan anledning och det är tråkigt att det ska vara så.

 

[karamelldrottningen]

Ni som skriver att det minsann inte är tabu eller svårt att prata om eller iallafall liknande som med fysiska problem, säger ni verkligen till främmande personer tex som man möter ute på en hundpromenad och går en bit med och ämnet om jobb kommer upp, att ni har depressioner/självskadeproblematik/panikångest osv? Att 'ja jag har varit uppe hela natten på akuten för att jag hade sån ångest att jag skar mig' osv? Att 'nej jag klarade inte av att jobba idag för ångesten har gjort att jag inte ätit på en vecka'.

Hade man varit hemma från jobbet för att man har influensa eller vad som helst så säger man det kortfattat och det är det sällan folk tvekar att göra. Min mamma som varit sjukskriven pga dålig höft i många många år har aldrig problem att berätta det. Sen om folk tycker det är överdrivet eller inte är ju en annan sak.

Jag har aldrig i hela mitt liv faktiskt stött på någon som berättat om konkreta psykiska problem på det sättet, som sagt att det pratas och skrivs om på nätet absolut, det gör det. På nätet och i media är det inget tabu men i verkligheten med "riktiga" människor så undviker folk gärna att ta upp sådana saker som nu faktiskt är otroligt vanliga i samhället.

Och så ingen kommer och säger att man inte ska ösa ur sig känslor till folk osv jag pratar om korta uppriktiga svar om hur läget är för tillfället. Inte om att prata av sig med folk.

Jag har sagt att jag inte mått bra psykiskt och jobbar på det. Och då även ibland kortfattad om hur/varför

 

[Grazing]

Det verkar av vissa i tråden som att det är fult att berätta om måendet men jag tycker inte automatiskt att det är så.

Det är sant, tycker det lyser igenom i vissa svar att man ska hålla dom psykiska problemen för sig själv eller handlingar man gjort pga dom psykiska problemen. Livet hade blivit så mycket lättare om man bara öppet kunde berätta om någon frågade utan att behöva skämmas för det.

 

[karamelldrottningen]

Jag har heller inga problem med att säga att jag inte mår så bra, trött, uruselt, fantastiskt bra osv när någon frågar hur mår du.
En del blir lite ställda av det

 

[TinyWiny]

Ni som skriver att det minsann inte är tabu eller svårt att prata om eller iallafall liknande som med fysiska problem, säger ni verkligen till främmande personer tex som man möter ute på en hundpromenad och går en bit med och ämnet om jobb kommer upp, att ni har depressioner/självskadeproblematik/panikångest osv? Att 'ja jag har varit uppe hela natten på akuten för att jag hade sån ångest att jag skar mig' osv? Att 'nej jag klarade inte av att jobba idag för ångesten har gjort att jag inte ätit på en vecka'.

Hade man varit hemma från jobbet för att man har influensa eller vad som helst så säger man det kortfattat och det är det sällan folk tvekar att göra. Min mamma som varit sjukskriven pga dålig höft i många många år har aldrig problem att berätta det. Sen om folk tycker det är överdrivet eller inte är ju en annan sak.

Jag har aldrig i hela mitt liv faktiskt stött på någon som berättat om konkreta psykiska problem på det sättet, som sagt att det pratas och skrivs om på nätet absolut, det gör det. På nätet och i media är det inget tabu men i verkligheten med "riktiga" människor så undviker folk gärna att ta upp sådana saker som nu faktiskt är otroligt vanliga i samhället.

Och så ingen kommer och säger att man inte ska ösa ur sig känslor till folk osv jag pratar om korta uppriktiga svar om hur läget är för tillfället. Inte om att prata av sig med folk.

Nej såklart inte. Jag berättar inte heller att jag har haft migrän i tre veckor eller att jag har spytt varierande antal gånger under de veckorna. Lite känsla får man väl ändå ha. Träffar jag på någon främmande på promenader säger jag hej, slår vi följe en bit pratar jag om "väder och vind", dvs. normalt socialt småprat. Jag drar inte min livshistoria. Inte min sjukhistoria och inget om min taskiga barndom heller. Frågar någon hur det är säger jag uppriktigt att det är som vanligt.

 

[Grazing]

Jag har sagt att jag inte mått bra psykiskt och jobbar på det. Och då även ibland kortfattad om hur/varför

Det har jag också gjort då och då men är det något som syns rent fysiskt så har jag aldrig kunna med att berätta vad som hänt kortfattat för det känns fortfarande som om man ska hålla det för sig själv.

 

[karamelldrottningen]

Det har jag också gjort då och då men är det något som syns rent fysiskt så har jag aldrig kunna med att berätta vad som hänt kortfattat för det känns fortfarande som om man ska hålla det för sig själv.

Handlar det då mer om vilja att inte oroa andra?

 

[Grazing]

Nej såklart inte. Jag berättar inte heller att jag har haft migrän i tre veckor eller att jag har spytt varierande antal gånger under de veckorna. Lite känsla får man väl ändå ha. Träffar jag på någon främmande på promenader säger jag hej, slår vi följe en bit pratar jag om "väder och vind", dvs. normalt socialt småprat. Jag drar inte min livshistoria. Inte min sjukhistoria och inget om min taskiga barndom heller. Frågar någon hur det är säger jag uppriktigt att det är som vanligt.

Men jag pratar om korta svar på konkreta frågor, ska man ljuga då när någon frågar vad man gjort med armen tex? Jag tycker dom flesta som man går en bit med på promenader tills slut kommer in på ämnen som att varför man kan gå mitt på dagen och vad man jobbar med osv.